Idag har Arvid och jag varit tillsammans i ett halvår – 6 månader! Det känns ändå lite stort tycker jag.
Jag är så himla glad och tacksam över att ha honom i mitt liv. Min längtan efter kärlek var enorm innan jag träffade Arvid och den känslan växte efter varje dag. Jag kände att det saknades en pusselbit i mitt liv och det var ju att hitta den stora kärleken. Tillslut blev det en sorg i mig och jag tänkte ofta att jag aldrig kommer att hitta kärleken osv just för att jag har min CP-skada, det var den som ställde till det för mig. Men när jag var nära på att ge upp och när jag bara var inne på Tinder som ett tidsfördriv dök han upp och jag swejpade höger för att han såg så snygg, snäll och trevlig ut, och till min förvåning och glädje matchade vi. Jag tyckte att det var roligt såklart men jag hade faktiskt matchat med en hel del killar innan och skrivit med en del så det var inget nytt för mig, men jag blev superglad ändå såklart då jag verkligen tyckte om både hans bilder och beskrivning om sig själv. Jag bara hoppades innerligt att det skulle bli bra och kanske bli något, men hoppades inte på för mycket då jag tyvärr hade tappat lite tron om vettiga killar på Tinder då jag hade skrivit med många oseriösa killar. Jag tänkte hela tiden, hoppas innerligt att detta är en vettig kille – nu är det väll ändå min tur.
Också var det en vettig, snäll och fin kille som var där bakom skärmen och han bekräftade mig så otroligt mycket och fint i våra konversationer och jag blev så himla rörd av allt, jag hade liksom aldrig varit med om någon sån bekräftelse från någon kille innan vilket kändes så stort för mig. Sen var jag ju tvungen att ”släppa bomben” som jag och mamma brukade säga (hahaha) – vilket betyder – berätta om min CP. Det var såklart jobbigt då men ”det är bara att dra av plåstret” tänkte jag. Jag berättade det ganska tidigt ändå vilket var skönt och han tog det så himla bra, men det har jag också varit med om och sen dör tyvärr konversationen ut, så jag hurrade inte än. Men vi fortsatte skriva, konversationen dog inte ut och han fortsatte att bekräfta mig, och jag tänkte – detta är inte sant? Vi skrev liksom dag ut och dag in i en vecka och det kändes liksom annorlunda denna gången på något sätt, det kändes så genuint och på riktigt. Sen bjöd han ut mig på dejt och jag höll på att dö – hahaha, men jag blev så glad. Även fast vi då bara hade skrivit i en vecka kändes det liksom redan som vi kände varandra fast vi inte hade träffats och det var verkligen en sjuk känsla.
Jag var väldigt taggad men väldigt nervös såklart, inte minst över min CP, han hade ju accepterat den men han hade ju aldrig sett mig eller hur min CP påverkade mig osv även om jag hade skrivit om den och förklarat lite, så jag var väldigt nervös för det. Dessutom när jag blir nervös så blir jag extra CP vilket är så sjukt irriterande.
Den 15 februari, dagen efter alla hjärtans dag träffades vi, han åkte direkt från jobbet till Borås och vi träffades på en dejt. Jag hade bokat bord på Vinchi i Borås, men inte förrän vid 21 så ganska sent och jag är inte alls van vid att vara ute så sent själv vid den tiden så bara det var ju stort liksom för mig. Men vi bestämde att vi skulle ta en drink på Ambar först och sitta och prata där, vi skulle då få sitta där i tre timmar och jag tänkte, hur ska det gå, tre timmar liksom, men det gick hur bra som helst. Vi babblade på massor och det var inte stelt överhuvudtaget, men framförallt så var det så himla mysigt att äntligen få träffa honom, och gullig som han är så hade han med sig röda rosor till mig. Ja, det var jättetrevliga tre timmar och de gick så himla fort. Sen gick vi till Vinchi och åt middag, och det var tur att vi var på Ambar först för på Vinchi kunde vi knappt prata med varandra då det var sån hög ljudvolym, så det var bra att vi fick lära känna varandra lite på Ambar först. Men maten var jättegod och det var en väldig trevlig dejt.
Sen när vi skulle gå hem var det svinkallt ute kommer jag ihåg, jag höll på att frysa ihjäl, tror det var typ -8.
Jag var så nöjd med dejten, men min hjärna var så van vid att tänka på ett visst sätt så jag tänkte liksom ”det var en trevlig dejt, men han sticker nog nu” jag var liksom beredd på det för jag är så van vid det liksom med tanke på min CP. Men när jag hade tänkt klart den meningen så säger han att han gärna vill träffa mig igen och mitt hjärta hoppade över två slag.
Sen när jag kom hem viste jag inte vad jag skulle tänka eller känna, bara att det var en fantastisk kille och att han ville träffa mig igen, det kändes overkligt. Jag väntade tills han skrev att han var hemma och då skrev han verkligen hur mycket han vill träffa mig igen och han bekräftade mig ännu mer, efter att han liksom hade träffat mig, och det kändes så overkligt men så spännande. Sen sov jag verkligen gott.
Detta var på lördagen och redan på måndagen kom han till mig, jag kände mig verkligen överväldigad att han ville träffa mig så snabbt efter våran första dejt, men såklart väldig glad. Det var väldigt nervöst första gången som han skulle komma hem till mig men framför allt eftersom att vi skulle träffas för andra gången, jag tyckte nästan att det var nervösare än på första dejten.
Men han kom hem till mig och det kändes väldigt bra även då och sen kändes det bara bättre och bättre och vi fortsatte att ses och hänga, vi lärde känna varandra mer och mer och hängde väldigt mycket men framför allt fattade vi tycke för varandra. Han åkte fram och tillbaka från Öckerö till Borås hela tiden bara för att träffa mig, till och med på kvällarna, det var många gånger som han till och med kom till mig klockan 18 på kvällen och åkte hem klockan 22 för att han skulle jobba dagen efter, jag blev såklart jätteglad för det, men tänkte herregud han vill verkligen träffa mig och jag blev verkligen helt varm i hjärtat. Jag kom till och med ihåg att det var en vecka som vi sågs varje dag på, utan att han sov över för vi hade inte börjat med det än, så det var verkligen helt sjukt men såklart helt fantastiskt och så himla fint av honom att göra så. Det tar ju ändå en timma och en kvart till Borås från Öckerö, men det gjorde mig så himla varm i hjärtat.
Som sagt så umgicks vi väldigt mycket i början och började tycka om varandra mer och mer. Detta var verkligen så speciellt för mig men det kändes så häftigt såklart. Arvid har haft ett förhållande innan mig men jag har aldrig haft något, men han gjorde verkligen mig så himla trygg och säker och tog det långsamt framåt vilket var så fint för mig och jag blir så varm i hjärtat av det nu när jag tänker tillbaka på våra första veckor tillsammans. Jag förvånades verkligen över ofta hur naturligt det kändes mellan oss.
Efter två veckors intensivt träffandes, den 3/3, blev min dröm till verklighet för det var på kvällen den 3/3 som Arvid frågade chans, jag vill inte berätta så mycket om det då jag känner att det vill jag hålla för mig själv tillsammans med Arvid. Det var i all sin enkelhet men jag kan bara säga att det var så himla fint och den kvällen kommer jag att minnas livet ut, det var världens finaste kväll och jag kände mig som världens lyckligaste tjej – eller jag känner mig som världens lyckligaste tjej! Kvällen 3/3 2025 är världens finaste kväll för mig och jag kände mig så överöst med kärlek från honom som sedan frågade chans, det var helt overkligt men så underbart, livet förändrades på riktigt då, det var då det började, kärleksrelationen och kärleksresan, den som jag har drömt om i några år nu. Det var helt underbar! Att numera ha en kille var helt ofattbart men så underbart, något som alla andra hade men som jag aldrig hade och som jag aldrig vågade hoppas på. Att någon ville ha mig liksom, så kan jag fortfarande tänka än idag – tänk att Arvid valde mig! <3 Vilket gör mig så varm i hjärtat! <3
Jag trodde aldrig att någon kunde bli kär i mig och jag trodde aldrig att någon skulle kunna älska mig utanför familjen men det har du verkligen motbevisat älskling! <3
Sen dess har kärleken bara blomstrat och jag blir mer och mer kär i honom för varje gång vi ses och inser varje gång vilken helt otrolig och fantastisk kille jag har haft äran att ha fått träffa och dessutom fått bli tillsammans med. Jag kan även idag tänka att det fortfarande känns overkligt, efter ett halvår. Detta halvåret har varit så händelserikt och helt underbart tillsammans med min älskling, och även om vi ”bara” har varit ihop i sex månader känns det som att vi känner varandra in och ut, det sa vi även efter fyra månader ihop! :) Men det känns rätt konstigt när man tänker på att vi faktiskt bara har varit ihop i ett halvår, det känns som att vi har varit ihop i 80 år! :-)
Det känns bara enkelt, så kärleksfullt och bara så himla bra och rätt – men som man brukar säga är det lätt så är det rätt. Dessutom så förvånas vi typ varje gång över hur lika vi är, nästan läskigt lika, vi tänker lika och tycker lika om saker och ting på nästan allt, vi har till och med samma humor, ja det känns verkligen som att vi är gjorda för varandra. Det härliga är också att det är inte bara kärleken som finns där utan vi har också otroligt roligt ihop vilket är så himla härligt. Romantiskt och humoristiskt, det är så himla underbart och det är så en relation ska vara tycker jag.
Arvid får mig verkligen att känna mig trygg, bekväm, så speciell, så bekräftad och så älskad precis som jag är – ALLTID! <3
Han bekräftar mig hela tiden, även idag, vilket gör mig så himla lycklig varje gång och får mig att känna att en CP-skada behöver inte betyda någonting utan att det är jag som person, det är Alice som han är kär i och som han älskar vilket jag känner i hela mitt hjärta och det är en magisk känsla. Speciellt när man har tvivlat så länge på kärleken och detta känns liksom på riktigt och den känslan är svår att beskriva. <3
Du är en sån omhändertagande person och jag känner mig alltid så himla omhändertagen, älskad och trygg i dina armar! <3
Men jag har alltid vart lite orolig över hur det ska vara att leva med CP i ett förhållande, många faktorer som jag har tänkt på och som har oroat mig under åren. Jag har varit orolig över att känna mig otillräcklig då jag inte kan göra allt, jag har tyckt att det varit jobbigt med tanken på att ”be om hjälp” med saker som jag inte kan pågrund av min CP, jag har varit orolig över matsituationer osv. Nu är jag ju väldigt självständig med min CP om jag får säga det själv men det är ändå lite småsaker som kan sätta käppar i hjulen i en kärleksrelation. Men jag har alltid tänk framför allt mycket på min trötthet, att det tar extra mycket energi för mig med allt och längre tid. Jag har liksom tänk, att bara min framtida kille förstår min trötthet lite så är jag nöjd, eller såhär, han måste förstå min trötthet lite, annars kommer det inte gå. Men jag kommer aldrig kräva att han förstår den fullt ut då det kan vara svårt om man inte lever med CP.
Men Arvid är verkligen helt fantastisk, han är helt förstående i precis allting, allt vad min min CP innebär, det är helt otroligt, men så himla skönt, och mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på eller drömma om. Jag behöver aldrig förklara mig eller något, han bara förstår, det var till och med så i början, och igen osäkerhet från hans håll heller vilket var som en dröm och är som en dröm. Återigen har vi bara varit ihop i sex månader men han vet exakt hur min CP funkar och framför allt har han en sån förståelse för min trötthet och extremt höga energiåtgång och att ha en sån förståelse från min kille hade jag absolut inte förväntat mig, men det är helt fantastiskt och så skönt för mig. Jag känner till och med att han förstår mig bättre än vad någon annan gör i denna världen, till och med bättre än mig själv ibland, haha. Han ser mig utifrån hela tiden och tänker på saker som inte jag gör och det är helt fantastiskt att ha en sån kille som gör det, ser det lilla extra och uppmärksammar varje liten detalj och ser vad jag behöver osv, det är så otroligt fint av honom och det är så skönt för mig, dels för att han vet hur jag funkar men framför allt för att han har en sån fin förståelse för min trötthet. Det är verkligen kärlek för mig också, det betyder väldigt mycket för mig och gör mig alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det.
Nu ska jag inte tänka så och jag behöver inte tänka så heller men jag tror att om jag hade träffat någon annan än Arvid som inte har en sån fin förståelse så hade kanske många saker blivit ett problem och en viss osäkerhet. Jag har liksom aldrig känt att Arvid har varit osäker kring min CP på något sätt och inget är ett problem för honom, inte ens i början, vilket jag hade haft full förståelse för då det är en ny situation, så det har varit och är så himla fantastiskt och just att allt känns så himla naturligt för honom jämt.
Han underlättar verkligen också så himla mycket för mig jämt och det är så himla fint. Jag känner såklart det när han gör det och varje gång som vi är tillsammans och jag blir så himla varm i hjärtat av det, att han vill det och gör sånna småsaker för mig hela tiden som underlättar mitt liv så mycket. Men jag känner verkligen det när vi inte är tillsammans också, då blir det extra påtagligt hur mycket han gör för mig och underlättar för mig, vilket är så otroligt fint och som jag alltid kommer att vara så tacksam för. Min CP kommer ju alltid att vara med oss oavsett om jag vill eller inte men det känns inte som att den är delaktig i vårt förhållande, vi pratar om den ibland och så vilket känns skönt faktiskt men den är liksom vid sidan av vårt förhållande och den känns aldrig som något hinder för Arvid vilket känns så skönt för mig och att det inte blir alls så mycket fokus på den även om min CP är med mig varje dag, den kommer liksom inte in i mitt och Arvids förhållande och blockar något vilket är så skönt för mig, men det är tack vare Arvid för att han är så himla förstående och accepterande jämt.
Men han gör även så himla mycket för mig jämt (som inte är kopplat till just min CP) vilket gör mig så otroligt rörd också.
Jag är också så himla glad för att jag kan göra saker och småsaker för Arvid också och visa min kärlek och uppskattning till honom trots min CP. Det är väldigt viktigt för mig.
Sen jag träffade denna fantastiska man känns det som att jag har fått mitt eget liv, det hade jag innan också givetvis, när jag flyttade hemifrån. Men nu känns det på riktigt som jag har fått ett eget vuxenliv nu när jag har min Arvid med mig även om vi inte har ett gemensamt hem än, vilket är en härlig känsla.
Det känns forfarande så overkligt för mig att säga ”min kille” till folk som inte känner Arvid, då jag aldrig trodde att de orden skulle komma ut ur min mun någon gång, men det känns helt magiskt att äntligen få säga så.
Ja, vad mycket som kan hända på ett halvår, tänk om jag viste att jag skulle träffa dig för sju månader sedan, det känns så sjukt att tänka så, för för mig har du alltid funnits i mitt liv. Då var jag så lyckligt ovetande! Och tänk vad många fina minnen vi har skapat under detta halvår, och fler ska det bli! <3
Så tacksam att jag träffade dig!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, älskling, du är fantastisk! Tack för att du är du och att du är min kille, du är verkligen världens bästa och finaste kille! <3 Du är allt jag behöver, allt jag vill ha och allt som jag har drömt om och lite till. Jag vill ge dig all min kärlek och lite till!
Du har verkligen berikat mitt liv!
Du är min drömkille! <3
