Att bli utstött för att man inte är som alla andra, att bli utanför för att man inte passar in, att tolka en person utifrån han eller hons rörelsemönster och sen gå för att man inte är intresserad längre utan att ens lära känna personen och hans eller hons personlighet. Att bara med blickar och lätta stötningar kan få en person att känna sig utanför. Att utan ett ord förstå att han eller hon tycker att jag är konstig, att bli vald sist vid aktiviter med skola eller fritids. Att alltid sitta där på kompis bänken och vänta och vänta tills man ger upp. Hur tror ni det känns? Nästan allt det här har jag varit med om någon gång, och det tänker jag prata om i detta inlägget. Det ska inte få varje såhär, 2002-20018 är mer än så, men tyvärr är det här dagens samhälle. Jag får nypa mig i armen när jag läser på internet hur många barn som inte mår bra i skolan pågrund av detta eller inte får rättigheterna de behöver till hjälp. Detta är sånt viktigt ämne, och det måste tas mer på allvar.
När jag gick i lågstadiet och lite i högstadiet blev jag lite mobbad, från en dag till den andra kunde visa av mina klasskompisar bara vända sig emot mig, och den andra dagen var de jättesnälla. När ingen annan vuxen såg, blev jag påmind om min skada. Det var inte så farligt, men det var jobbigt då. Med blickar, viskningar och till och med lätta knuffningar när jag gjorde mina stora rörelser t.ex i matkön, så jag nästan tappade balansen. Det ska inte få hända. När man skulle välja en kompis att vara med i skolan på t.ex motoriken, när man skulle leka eller vem man skulle stå med i matledet, så stod jag nästan alltid kvar sist med läraren, och jag hörde och såg hur klasskompisarna valde sina kompisar. Läraren/min assistent tittade på mig och sa ”då blev det du och jag då Alice igen”. Det händer till och med fortfarande idag att någon i skolan lämnar mig ensam. Men då tröstar jag mig med att om min familj, mina brorsor eller mina vänner utanför skolan skulle vara här så skulle de aldrig lämna mig bara, jag vet att det inte går att tänka så i den stunden men med den tanken känner jag mig trygg och att jag har mina älskade hemma.
Det fanns en kompis bänk på skolgården, där satte jag mig alltid på rasterna och väntade tills det skulle dyka upp någon som ville vara med mig. För jag såg att alla som satte sig där fick en kompis att leka med. Men när jag satte mig där fick jag oftast sitta där själv utan att någon kom till mig, och sen orkade jag inte mer så jag gav upp och gick där ifrån. Blickar av två kompisar när man går förbi de och när deras huvuden vrids bakåt för att se mitt konstiga rörelsemlönster, och viskningarna som man hör från deras munnar in till kompisens öra. Det är inte kul. Att bli påmind om att man har en CP-skada!
Allt jag har berättat i detta inlägget är sant, och jag minns de här grejerna så väl. Det här inlägget är kanske deprimerande att läsa, men som tur är så händer det inte nu. Jag vill bara berätta hur det har varit. Ni kanske tolkar detta som att det var hela tiden, men så vara det inte, jag har haft en jättebra skolgång 1-6 också förutom de taskiga.
Tack för att ni läste detta inlägget!
