Första advent idag, herregud det är helt sjukt, och att vi redan är inne i december. Det känns som att denna hösten bara har flugit iväg, man säger ju alltid att tiden går så himla fort och det gör den verkligen. Jag tycker att det har varit lite tråkigt att denna hösten har gått så fort för jag såg så mycket fram emot den, och nu är den snart över. Jag gillar att vara hemma och bara mysa, det är därför som jag gillar hösten så mycket. Vissa tycker att det är jobbigt med mörkret och visst det kan jag hålla med om då man är tröttare och dagarna känns långa, men jag tycker att det är mysigt med mörkret också. Speciellt i år när jag inte har behövt att gå ut i mörkret och kylan, hahaha. Därför är det så skönt att vara arbetslös under denna mörka och kalla årstid.
Något som dock är jobbigt under denna årstid är denna kyla, jag klarar inte av den, eller rättare sagt kroppen gör inte det. Det har blivit så mycket värre med åren (nu låter jag som 87 jag vet :)), men jag fryser oavsett hur mycket jag har på mig och jag klarar ens inte av lite kyla längre, jag fryser så jag hackar tänder om det är 4+ liksom, tänk då om det är minusgrader. Det är därför som jag blir så himla stel på vintern och hösten och när jag blir stel spänner jag mig ännu mer vilket gör att det tar ännu mer energi från mig vilket leder till viktnedgång i slutändan, det blir en ond cirkel. Så med det konstaterar vi att hösten och vintern inte är för mig, men jag älskar hösten och vintern när man är inne! :)
I år har jag konstigt nog inte sett fram emot julen, det brukar jag alltid göra, men det kanske är för att jag har mycket i huvudet och har varit nere lite i perioder. Det har varit lite tråkigt då jag verkligen älskar julen. Men förra fredagen så ändrade sig den känslan för då skulle Kevin komma hit, redan vid 10 tiden. Vi skulle hänga hela dagen då vi hade bestämt att han skulle hjälpa mig att storstäda hela lägenheten och sedan julpynta. Det är så snällt av honom att hjälpa mig med både städning och julpynt. Han storstädade min lägenhet i augusti, och det var verkligen storstädning och det blev så fint. Likaså i år, herregud vad rent det blev, och badrummet kändes som nytt.
Sen var det dax för julpyntet och julmusiken rullade för fullt i bakgrunden! :D Det var så mysigt att sätta upp stjärnorna igen och allt. Kevin tipsade mig om att köpa gran, det hade jag inte förra året. Jag var lite tveksam då jag var orolig över att det skulle se för trångt ut då jag bor litet. Men Kevin övertalade mig så vi åkte till Dollar Store direkt när han kom och köpte gran, julgranskulor, ljus och julgransmatta. Jag älskar riktiga granar, och doften alltså, den är ju den bästa men hemma blir det en plastgran då det är lättare.
Tack gode Gud för att jag lyssnade på Kevin för oj vad mysigt det blev, det verkligen lyfte upp hela lägenheten tillsammans med allt annat pynt, också blev det en jättemysig ljuskälla, jag är jättenöjd. Jag kan även tända och släcka granen med mobilen så det är så mysigt att tända den det första man gör på morgonen från sängen men också släcka den det sista man gör innan man somnar. Jag blev jättenöjd med allting, hela lägenheten blev verkligen som ett nytt hem, så fräscht och så himla mysigt! Tack igen bästa Kevin! Och det bästa är att jag får njuta av mitt hem hela december, extra mycket nu när jag går hemma hela dagarna!
Ni kanske tänker att det var lite tidigt, men det var ju bara en vecka innan första advent, kanske lite tidigt med gran och tomtar men jag älskar det. Nu är liksom allt gjort redan och jag får njuta av detta i en hel månad, underbart!
Jag har till och med nästan alla julklappar färdiga, det hade jag redan i slutet av november. Så skönt tycker jag då jag vet att jag är stresskänslig och jag gör allt för att förebygga min stress så mycket som möjligt. Nu kan jag bara mysa hela december!
Efter all städning och julpynt var vi helt färdiga, speciellt Kevin vilket verkligen var förståligt efter den städningen! :D Vi bytte om till mysisar och drack te i min soffa, det var så mysigt! Kevin åkte härifrån vid åttatiden, så det blev en lång och mysig dag med min Boråsbästis! Sen njöt jag av mitt fina mysiga hem hela kvällen och helgen lång! Jag älskar verkligen nystädat!
Som jag nämnde tidigare så var jag inte jättesugen på jul i år, men nu har den känslan verkligen ändrats när det blev så mysigt hemma, nu vill jag bara vara hemma! :) Har ni det julfint nu också?
Härligt att vi fick lite snö till första advent också!
Hoppas att ni får en mysig 1:a advent!
Den här ängeln är min ängel, den fick jag när jag döptes och har följt med mig hela livet. Även nu i mitt alldeles egna hem, finns den hos mig! <3 Upptäckte förra helgen att det går att hänga den så nu under december och jul så får de hänga i granen! :-) <3
Jag går ju och pratar med människor om mitt liv, CP-skadan, mina känslor osv. Eller det är egentligen bara två som jag går och pratar med, och det räcker kan jag lugnt säga! :) Det är väldigt skönt att ha dessa människor att gå och prata med. Även om jag är väldigt nära min familj och kan prata med de om nästan allt så är det skönt att prata med någon utomstående också.
Jag går på Habiliteringen som ni flesta vet och pratar om livet med CP och får hjälp med ansökningar osv. Sen nu har jag fått en annan kontakt nere i stan där jag pratar mer om privata saker, inte så mycket om livet med CP. Såklart att det blir lite av den varan också eftersom att jag lever med den, men det är liksom inte fokuset. Fokuset ligger på andra saker, tankar och känslor som vilken ungdom och vuxen som helst har och mer privata saker. Men det är så himla skönt att gå och prata med någon annan om dessa känslor och inte att fokuset bara ska ligga på CP-skadan. Utan att jag är en tjej som vilken tjej som helst som har tankar och känslor utanför CP-skadan, hoppas att ni förstår vad jag menar. Där känner jag mig verkligen som Alice och inte Alice med en CP-skada, vilket är så skönt ibland.
Vi pratar en del om privata saker som sagt, och det är därför som jag går dit. Men i onsdags när jag var där pratade vi även om lite andra saker också, så som mitt liv i sin helhet och om mitt sociala liv. Som jag nämnde i mitt senaste inlägg så känner jag mig annorlunda och har alltid varit och känt mig det (men på ett bra och positivt sätt ska tilläggas). Jag är mycket hemma, jag har inte så mycket vänner, hänger mycket med familjen, går aldrig ut och festar osv osv, och som jag nämnde i inlägget så trivs jag så bra med det. Detta inlägget kanske blir lite motsägelsefullt mot det senaste inlägget, men jag ska förklara.
Jag är en enormt social person som älskar att umgås med folk och att prata, vilket hon märkte första gången som jag klev in i hennes rum! :) Jag har berättat för henne om mitt liv i korta drag och om vad jag gör osv (det jag nämnde i mitt förra inlägg) och jag sa att jag älskar det och har egentligen aldrig känt något annat behov. Men hon sa att hon tror att jag är i behov av ett mer socialt liv, att komma ut lite, se världen och att gå utanför min CP-bubbla eftersom att jag är en såpass social person. Hon vet också att jag vill ha fler vänner men som jag sa jag har egentligen ingen aning om hur man gör, hon sa då att jag behöver gå utanför min CP-bubbla och hitta på lite mer och på så sätt träffa folk och kanske nya vänner, och det inser jag ju själv.
Hon sa att du har en trygg och kärleksfull familj som du älskar och du har nöjt dig vid det och gör fortfarande men nu behöver du något annat, och när hon säger så låter det logiskt, det är liksom en naturlig del i livet, bara att det tagit lite längre tid för mig. Hon förklarade för mig att hon tror att jag behöver liksom ut, träffa folk, socialisera mig och komma ut även om jag känner mig supernöjd över hur jag har det nu. Det är även väldig nyttigt och spännande att gå över den tröskeln samtidigt som det är lite läskigt också, alltså att komma ut och göra saker utanför CP-bubblan.
Jag vet att det låter lite sjukt att någon behöver säga det till mig, att jag inte inser det själv eller har den önskan och viljan inom mig, men det är sån jag är, på gott och ont. Hon sa att det kanske är därför som jag hamnar i mina små dippar ibland för att jag är i behov av något mer i livet, utan att jag inser det själv, eftersom att jag har alltid ”bara” umgåtts med familjen liksom och känt mig nöjd med det. Jag inser inte mitt behov eftersom att jag har det så bra som jag har det och är nöjd vid det. Men hon sa att nu är du vuxen och har ditt eget liv och nu kommer dessa känslor upp för att du behöver något mer i ditt liv för att känna dig helt nöjd, och det ligger nog någon sanning i det.
Men även fast jag inser att hon har rätt så är jag liksom inte den personen som ”ja, jag måste komma ut, jag blir galen annars”. Utan som sagt så trivs jag med mitt liv och älskar mina vanor (som ni kan läsa om i mitt förra inlägg) och känner inget sånt starkt behov, men hon tror att det är något som jag behöver i mitt liv som hon sa. Så jag fick till uppgift till nästa gång att kika runt lite på olika aktiviteter/sammanhang i Borås.
Hon är verkligen så duktig och jag älskar att gå och prata med henne om allt möjligt, om mina tankar och känslor. Ibland har jag svårt att sätta ord på mina känslor men jag känner att hon verkligen kan göra det och det är så häftigt men skönt framför allt. Det är så underbart att komma dit!
Så när jag kom hem Googlade jag lite och gick in på något som heter Träffpunkt Simonsland. Jag vet vad det ligger eftersom att jag har varit där och lämnat folk med färdtjänsten, men jag har aldrig förstått vad de gör där inne. Så jag googlade och kom in på deras sida. De hade ju HUR mycket som helst, det var ju massor av sidor med bara aktiviter och de har cafeé och grejer. Jag kände att det här är något som jag måste utforska. Så jag mailade samordnaren där och vi bestämde träff för en rundvandring där som i måndags. Bara att komma dit var en stor grej för mig liksom. Jag möte upp henne där, jättetrevlig tjej, och vi satte oss ner i kaféet och pratade först.
Oh, oj vad mycket saker de hittade på på det stället, helt sjukt! :D De gör även saker utanför Simonsland som att åka till IKEA, grilla korv, åka till Liseberg osv osv. På stället erbjuder de bland annat föreläsningar, kariokekvällar, musikcafé med till och med liveband osv,, pyssel, spelkvällar osv, ja det var så mycket saker så jag kan inte räkna upp allt. Hon sa även att det finns något som heter ”fritidsklubben” som hon håller i och det är varje tisdag, och det tror hon kan vara något för mig. De gör massor utav saker tillsammans, som t.ex grillar korv, shopping på stan, pysslar i deras lokaler, spelar spel osv osv eller bara umgås.
Alla de här sakerna kostar endast bara småpengar och vissa saker är gratis till och med. Men hon sa även att man bara kan komma hit för att umgås och fika om man är sällskapssjuk, och du kan alltid maila mig och fråga om vi ska ta en fika sa hon. Det låter verkligen för bra för att vara sant, men det var som en helt ny värld som öppnades för mig! :D
Sen gick vi en rundvandring och hon visade mig runt och herregud vad stort det var. Det var rum efter rum. De hade till och med en biosalong där de visar film varje måndag som man kan komma och titta på. De hade ett kök med olika kök där de har matlagningskurser på våren. Sen hade de bastuar där de har spaakvällar med fotbad och bada bastu ibland. De hade även massagestolar och de är gratis, så man säger bara till i receptionen så bokar de in en också får man ett helt rum för sig själv. Sen har de uppträdanden och tallangtävlingar som man kan gå på eller till och med delta i om man vill. Ni hör ju, vilket ställe, här kan jag verkligen socialisera mig och umgås med folk! :-)
Men min hjärna blev ju mest intresserad av massagestolarna och bastun, hahaha, direkt bara, såklart. Men då fick jag styra bort mina tankar lite och tänka ”Alice, du är här för att komma ut, hitta på saker, träffa människor och socialisera dig” Tjejen som älskar relax! :D Hahahaha!
När jag gick in på deras hemsida på onsdagen så såg jag även att de hade något som hette ”Internationella funktionshinderdagen” på fredag den 1 december, ja imorgon helt enkelt. Då är det disco, schlager, hamburgare och livemusik för endast 30 kronor på Simonsland. Den var jag faktiskt sugen att gå på, testa liksom, plus att det är 18-20 så perfekt tid för mig som är så kvällstrött, haha, men då gör man något iallafall, kommer ut också kommer man hem sen, inte alltför sent. Sista anmälningsdagen var dock 19 november, men hon som visade mig runt tittade och det fanns en plats kvar. Så imorgon ska jag på disco! :D Det blir spännande!
Och nästa tisdag var det julshopping och fika på stan med fritidsgruppen, då träffas de på Södra Torget i Borås klockan 17 och julshoppar och fikar tillsammans, den var jag lite sugen på också men har inte bestämt mig än. Den kräver ingen anmälan så det är bara att komma. Men ni hör ju, det låter ju helt fantastiskt, en helt ny värld har öppnat sig för mig nu! :)
Efter rundvandringen var jag helt slut efter all information men helt upprymd av detta ställe! Att det finns! Nu kanske jag får en meningsfull fritid, snart kanske jag kan säga att jag har fritidsintressen vilket har varit svårt att komma på innan. Det var som sagt som en helt ny värld som öppnades för mig, nu kanske jag får komma ut och hitta på saker utanför min CP-bubbla och träffa nya spännande människor. Det känns spännande men samtidigt lite läskigt eftersom att detta är definitivt inget som jag är van vid, jag går utanför min komfortzon, men jag ser det bara som något positivt och jag kommer nog att växa som människa av detta.
Dock sa min hjärna liksom automatiskt till mig när hon sa att det fanns en plats kvar på discot att ”Alice, tänk vad skönt att bara vara hemma och ha fredagsmys, titta på finalen av Idol och bara va”, hahaha, för en sekund så tänkte jag ”ja, gud vad mysigt” men jag tryckte undan de tankarna, och tänkte istället ”nä, nu måste jag komma ut oavsett hur mycket jag älskar att mysa hemma, det blir kul Alice” och nu är jag väldigt glad att jag anmälde mig för det ska bli både spännande och roligt imorgon! :-)
Ja, som sagt, detta ska bli intressant och roligt om detta kan vara något för mig… Jag tror att anledningen till varför jag inte har någon fritidsaktivitet eller inte riktigt varit intresserad är för att jag har så mycket annat i mitt liv men också det här med orken och tröttheten. Det har aldrig gått att gå på kvällsaktiviteter efter skoltid t.ex för det har jag inte orkat så jag tror att det är därför som jag aldrig har haft någon riktig fritidsaktivitet. . Det kan bli lite så här också (med tröttheten tänker jag på) men nu när jag är arbetslös är det ju en helt annan sak, sen får vi väl se hur det blir när jag börjar jobba igen. Men jag tror att om det är något som jag verkligen tycker är roligt och som intresserar mig så får man ju lust och energi av det med. Och det bästa är att det är så mycket olika aktiviter, och att man kan välja vad man vill gå på. Det är liksom inte bara t.ex tennis varje tisdag som det lätt blir när man har en stående fritidsaktivitet, utan det är olika aktiviteter varje vecka, och varje tisdag om jag nu ska försöka satsa på fritidsklubben, men jag kan också gå på mycket annat där, ni kanske förstår vad jag menar.
För er kanske detta inte är en jättestor grej men det är det för mig (som ni säkert märker) och det förstår ni nog om ni har läst mitt förra inlägg. Bara att komma dit på introduktionen var en stor grej för mig.
Jättelångt inlägg, jag vet, men tack för att ni ville läsa, det är så roligt att berätta sånt här för er och dela med mig av vem jag är och när jag upplever sånna här nya saker. Fortsättningen följer på Simonsland helt enkelt och att hitta en fritidsaktivitet, eller kanske flera till och med! ;) Vad gör ni på fritiden förutom vardagsgöra? Vad hittar ni på för kul när alla måsten är gjorda?
Mitt liv är inte som alla andras 21-åringas liv, såklart att det finns andra som har det som jag men jag menar att mitt liv ser inte ut som ”det normala” när man är 21. Jag har egentligen alltid stuckit ut lite.
Jag kan bara lite kort berätta att när jag var liten och även i tonåren älskade jag att sitta hemma jämte mina föräldrar och titta på TV en fredagkväll. Jag älskade att umgås med mina föräldrar helt enkelt. Jag älskade att sitta hemma på en fredagskväll och äta ost med de, hahaha, det gör jag fortfarande! :) Medans kanske mina jämnåriga (15-20 år) var ute och festade, smällde i dörrar, levde på sina rum osv osv. Nu säger jag inte att alla ungdomar gör detta men det är väldigt vanligt i den åldern. Jag kände mig inte begränsad pågrund av min CP-skada, jag satt inte där och längtade ut eller nåt, jag tänkte ens inte så utan jag älskade att vara hemma med min familj, där jag kände mig trygg. Jag kände inget annat behov för jag älskade ju det som det var, jag älskade liksom fredagsmyset hemma oavsett om jag var 5 år eller 14 år. Det var ju det bästa på hela veckan, när man fick dra på sig mjukisar och krypa upp i soffan med familjen.
Ibland kan jag tänka ”undra om det är pågrund av min CP?” ”Undra om det hade sett annorlunda ut om jag inte var CP?” Förmodligen hade det det eftersom att det ”normala” inte är att sitta hemma och äta ost med sina föräldrar en fredagskväll och sen gå och lägga sig vid 10, hahaha! Men för mig var det normalt och jag trivdes som sagt jättebra med det. Plus att jag var väldigt lillgammal när jag var liten, hahaha! Eller det har jag varit hela mitt liv egentligen och är fortfarande idag. Under hela livet har jag blivit kallad för ”tant-Alice”! :D
Så är det ju även idag, jag känner mig inte som en ”vanlig” 21 åring och då tänker jag inte bara på CP-skadan. En 21-årings liv kanske innehåller en del festade, leva livet saker, hänga med kompisar/killar, dricka alkohol, tycka att ens föräldrar är jättejobbiga och pinsamma osv. Medans mitt liv är precis tvärtom.
Jag festar aldrig, jag ska säga er att jag har aldrig varit ute på krogen.
Kevin som är min enda vän i Borås, vi hänger, men det är sällan tyvärr och när vi väl hänger sitter vi hemma i våra myskläder, äter sushi och dricker alkoholfri briska, haha.
Jag älskar att vara med mina föräldrar, och det jag gör på helgerna förutom när jag är själv eller med Kevin är att hänga med de, hemma hos de och ha fredagsmys eller lördagsmys! :-)
Det bästa är att hänga med familjen och hitta på saker med släkten.
Jag älskar mina föräldrar och tycker aldrig att de är pinsamma och senast vi blev arga på varandra var typ när jag var 12! :D
Jag dricker sällan alkohol men när jag gör det är det oftast med mina föräldrar och max 2 glas bubbel, jag är en findrikare! :-) Och jag blir rädd om jag känner av bubblet, alltså det minsta lilla och ber om vatten isåfall, haha.
Så fort något sticker fram en ostbit framför mig blir jag överlycklig! :D
Jag lägger mig tidigt, allt efter klockan 10 är mitt i natten! :D Och mitt favoritprogram är ”Ernst” och ”Lotta på Liseberg”!
Det jag gör när jag inte hänger med Kevin, mina föräldrar eller någon jag känner är att gå hemma i mina myskläder, vilket jag älskar så mycket! Och numera går jag på massage typ varje vecka! :)
Så där har ni mitt liv i väldigt korta men sanna drag, mitt liv i sin helhet satt säga. Jag skulle vilja veta vad ni tänker när ni läser detta, det hade varit intressant. Men jag känner mig nöjd, jag är nöjd som det är, mer än nöjd med livet skulle jag vilja säga. Jag njuter av det så mycket! Och med alla fantastiska människor runt mig som förgyller mitt liv varje dag, det hade inte sett samma ut utan er! Det ända som fattas är att hitta den stora kärleken, mannen i mitt liv! :) Och det är ju naturligt!
Min livssituation har nog med min CP att göra, men jag hade nog inte orkat ett ”normalt” 21-årings liv hahaha! Iallafall inte med en cp-skada. Men jag älskar det, min tillvaro alltså! Förstå mig rätt, jag menar absolut inte att det är något fel i att festa, göra leva livet saker, hänga med kompisar/killar, dricka alkohol, tycka att ens föräldrar är jättejobbiga och pinsamma osv i den åldern, det är så himla naturligt. Och det är inget fel eller konstigt att ha det som jag har det heller. Jag vill bara berätta om mitt liv och om min livssituation för er! Plus att jag vet att mitt liv ser lite annorlunda ut och jag vill lägga in lite humor i det också! :)
Detta har jag insett bara under det senaste året, man är lite speciell. Jag känner inte det så ofta eftersom att jag bara lever mitt liv och att mitt liv är naturligt för mig och att jag är så glad och nöjd med det. Men jag känner mig lite speciell varje gång som jag ser festbilder på Instagram från mina jämnåriga skolkamrater (det är inga som jag har kontakt med längre). Och medans jag ser det sitter jag hemma i mina myskläder och njuter av livet på det sättet istället. Man kan tänka sig att det kanske framkallar ångest att ”varför sitter jag här när de har det så kul?” Ja ni vet ju vad sociala medier kan göra med en. Men jag tänker inte så, jag tänker ”gud vad skönt att sitta här och mysa istället och slippa hög musik” hahaha! Ni kanske tycker att jag är tråkig och att jag aldrig vill ha kul, men jag har roligt på andra sätt istället! Jag förgyller mitt liv med saker som jag tycker är roligt och som jag mår bra av, och det är väll det som är viktigast och inte vad alla andra i min ålder gör/gjorde?
Nu kanske det låter som jag jämför mig med andra i min ålder, och det gör jag ju, men skillnaden är att jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar hur det är.
Jag njuter varje dag av mitt liv och önskar inte något annat än att leva mitt liv!
Det känns som att denna veckan har gått jättelångsamt, faktiskt, men det är inte så att ”åh vad denna veckan har gått långsamt, suck” utan nu gillar jag när veckorna går långsamt, nu när jag går hemma. Denna veckan har jag haft fullt upp, och då kan man tänka sig att jag borde känna tvärtom, att den har gått fort, men konstigt nog har den inte det, det känns som att måndag är jättelångt bort.
Om ni tror att jag ligger på latsidan nu när jag är arbetslös så tror ni fel! Inte denna vecka iallafall! Det har hänt något exakt varje dag denna veckan, men jag tror att jag mår bra av det också, eller jag vet det för nu såhär i slutet på veckan känner jag ”gud vilken bra vecka det har varit”. Jag hade inte mått bra av att bara gå hemma då jag är en social person, öven om jag gör det också såklart. Det är ju det jag behöver också, att bara vara, och det får jag även om det händer mycket ändå, men jag tänker att jag mår bra av den balansen liksom.
I måndags var jag på botoxen om ni minns, efter bara 30 minuter kände jag inte av botoxen längre i vaden (att det spände osv) så det var skönt. Resten av dagen tog jag det lugnt, lagade lite mat och bara va. I tisdags körde jag gymmet på morgonen, innan frukost och hemtjänst. Ni kanske tänker ”why? Du har ju hela dagen på dig”. Men det är så skönt att ha det gjort och sen kan man bara chilla resten av dagen och eftermiddagen. Men samtidigt så är det också skönt att gå upp senare och bara ha en mysmorgon också, ja jag gillar båda delarna!
I tisdags efter gymmet åkte jag till min kurator igen, till Habiliteringen, jag går ju dit varje tisdag nu mera. Vi pratar om livet men hon hjälper mig också med ansökningar osv. Som jag har nämt innan här på bloggen så har hon tipsat mig om en bok som vi läser nu tillsammans, fast på varsitt håll också diskuterar vi den när vi ses. Den heter ”Lev mer – tänk mindre” och är lite åt KBT-hållet, väldigt bra bok, och i tisdags diskuterade vi första kapitlet. Det är härligt när man läser samma bok så man kan diskutera innehållet med någon. Vi ska läsa ut andra kapitlet till nästa tisdag.
På kvällen kom Elliot och mamma till mig och höll mig middagssällskap vilket jag uppskattar väldigt mycket, speciellt nu när det är lite brist på det sociala! :)
I onsdags skulle jag gå och prata om mina känslor och tankar igen nere i stan. Jag har verkligen längtat dit då jag har varit lite nere och ledsen det senaste till och från, jag har känt att jag har behövt prata av mig med någon utomstående den senaste veckan så det var så skönt att det äntligen var dax i onsdags. Det är inget allvarligt som jag har sagt innan, men jag är en tjej med mycket känslor och tankar, både på gott och ont! :) Och jag mådde så himla bra när jag åkte därifrån i onsdags, det var så skönt att få lätta på hjärtat lite och få prata om det jobbiga och jag älskar att komma dit och prata med henne. Det kändes som att hon masserade min själ, hahaha! :-) :D
I torsdags, igår, var jag på Habiliteringen IGEN, det känns som att jag är på habiliteringen hela tiden numera! Iallafall denna veckan! :) Det var nämligen dax för en ny omgång av vågen. Ni som har hängt med ett tag vet att jag är lite underviktig och går och väger mig hos henne ungefär var tredje månad för att hålla koll på vikten och förhoppningsvis gå upp lite i vikt med hjälp av tips på mellanmål osv. Tyvärr var siffran precis som i september, jag hade gått ner ett gram, haha! Nä, det är egentligen inte roligt, men det viktigaste är att jag inte går ner mer utan håller min vikt, även om jag behöver gå upp i vikt.
Senare på eftermiddagen fick jag besök av min kära far som kom och hälsade på mig lite, det var jättemysigt och härligt att få prata med honom lite!
Idag, fredag, händer det roliga saker här i min lilla etta i Borås! :D Kevin kommer nämligen till mig, redan klockan 10 också ska vi hänga HELA dagen! Det blir supermysig! Vi ska julpynta och julstäda, eller rättare sagt han ska hjälpa mig att storstäda och sen ska jag få lite julstämning här hemma, det är så gulligt att han vill hjälpa mig med julpyntet och framför allt med storstädningen. Vi ska inte bara svettas i städning och julpynt utan vi ska gotta oss också, vi ska baka och jag har köpt massor utav gott som vi ska unna oss, ost, choklad, dricka och bara massor utav mys blir det idag tillsammans med min Borås bästis, helt underbart! <3
Ja det har varit en händelserik men mycket bra vecka, hoppas att eran vecka också varit bra. Ingen massage i veckan kanske ni tänker, hahaha, nej ingen massage denna veckan, däremot nästa vecka, en 90 minuter lång sådan! :-)
Det känns som att det ända jag gör är att åka till Habiliteringen, gymma och gå på massage, hahaha, men det är helt underbart!
Igår var det dax igen för botox i vaden. Jag går ditt vart nionde månad nu och får botox för att bibehålla funktionerna. Fast det känns inte som att det går nio månader emellan, det går så himla fort.
Jag skulle vara där klockan 9:30 på rehabmedicinska mottagningen. Jag tar mig till habiliteringsbesök och nästan alla besök själv nuförtiden då jag har sjukresor och kan ta mig till olika besök på egen hand, vilket är en otrolig frihetskänsla. Men när det gäller rehabmedicinska mottagningen och botox föredrar jag att ha med mig någon då jag har svårt att hitta och det känns skönt att ha med sig någon när jag ska ta botox känner jag.
Så mamma fick följa med mig igår, jag har ju gjort detta innan men känns alltid tryggt att ha med sig någon. Det går ju rätt så fort nu förtiden, nu när man är vuxen – in, prata lite, titta på gången, lägga sig på britsen, in med nålen och sen klart, det är ungefär så det går till. Tillskillnad från när man var barn då det var en himla apparat med sövning, lustgas och grejer. Men det är skönt att det går smidigaste nu trots att det gör lite ont och är obehagligt så går det ju fort som tur är.
Förr förra gången var dock jättejobbig, jag minns att jag skrev om det här på bloggen, jag tror att det var första gången som jag gjorde det utan bedövning och jag var väldigt nervös. Men då gjorde det jätteont, alltså verkligen jätteont, så förra gången var jag jättenervös och typ bönade och bad om bedövning. Men som tur var gick det mycket bättre förra gången, klart att det gjorde ont men inte så fruktansvärt ont som det gjorde första gången utan bedövning. Så denna gången var jag inte lika nervös. Jag tror att de kom åt en nerv första gången och att det var därför som det gjorde så fruktansvärt ont.
Vi började med att sitta ner och prata lite allmänt. Jag blev nästan chokad när hon sa att det var nio månader sedan jag var där. Hon frågade lite allmänt om hur det känns och om hur det kändes efter botox förra gången. Det är svårt att komma ihåg men jag sa att jag känner mig fortsatt avslappnad i vaden och att spändheten inte har kommit tillbaka på mornarna (jag hade nämligen det mycket innan, just när jag vaknade). Botoxen håller sig kvar i kroppen ungefär 6 månader så hon tyckte att det var konstigt att jag inte har märkt av att stelheten har kommit tillbaka. Men grejen är det gör jag inte, jag känner inte när den går ur kroppen, jag känner bara av effekten när jag har fått botox, och det är ju superbra egentligen. Jag sa dock att jag är mycket mer stelare nu generellt på hösten och vintern med tanke på kylan, men det är jag ju i hela kroppen som jag sa.
Jag fick lägga mig på rygg på britsen också kände hon på min vänster fot, böjde upp den och kände av mina reflexer osv. Hon gjorde det även på höger och konstaterade att min höger fot börjar också vrida sig inåt och är stel men att vänster är värst. Jag har inte märkt av att även höger foten börjar vrida sig inåt eftersom att det är mycket fokus på vänster eftersom att den är bråkigast. Jag sa att höger foten stör mig inte ett dugg trots att hon märkte att den också är stel. Hon sa då att hon tyckte att vi skulle ta botox i den med, men inte idag för hon såg skräcken i mina ögon, hahaha! Men hon sa att jag kan fundera på det.
Hon sa att hon tyckte att jag skulle få botox tätare nu, så nu ska de kalla mig vart sjätte månad istället för vart nionde eftersom att jag är såpass stel och för att jag inte känner av när effekten går ut. Det känns ändå bra!
Jag fick ligga en stund där på bristen medans hon gick och hämtade apparterna, nålarna och även en assisterande kollega. När jag låg där garvade jag och mamma vilket vi alltid gör, konstigt nog, när vi väntar på läkare/sjukhuspersonal! :D Jag sa till mamma att jag skulle vilja ha botox i hela kroppen, det är liksom inte bara vaden som är stel. Jag önskade att jag kunde få botox i hjärnan så att den slappnar av lite också, hahaha. Sen önskar jag även att de kunde ta botox i huvudet och att det spred sig sedan ut i hela kroppen, till exakt varje liten muskel, det hade inte varit dumt! :D
Sen var det dax och hon och en annan kollega kom in med nålen och apparaten. Först satte de på plåster och tryckte in apparaten för att lyssna på mina muskler, det är så coolt, och det brusade och lät vilket betyder att de jobbar. Är jag förvånad? Nope, mina muskler jobbar alltid! :) Då, ska man ju slappna av, tror ni att det gick? Nej, det är alltid så när jag ska få botox, är hos sjukgymnasten eller ska göra något annat med kroppen hos någon vårdenhet. Det blir som tvärtomeffekten, då jag spänner mig extra mycket, så har det alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara. Sen kom nålen kände jag och då spände jag mig extra mycket, vilket man inte ska göra, men det sker automatiskt. Det gjorde ont men jag höll ut, sen stack de mig två gånger till, så sammanlagt tre gånger, och den tredje och sista stickningen gjorde extra ont, och jag kände hur hon som höll i mitt ben höll för fullt för att hålla i spasmerna. Men som tur är går det ganska fort och efter tredje stickningen och lite andningsuppehåll :) var det över för denna gång. Det gjorde jätteont i vaden precis efteråt, det stramade och pulserade men efter någon halvtimma gick det över.
Nu är det skönt att ha det gjort för denna gången iallafall!
Som ni säkert vet så är jag för tillfället arbetslös/arbetssökande. Nu har jag varit det i ungefär en månad och lite till. Det känns som att det har gått fort samtidigt som att det känns som att det var jättelängesedan som jag slutade på Erikshjälpen. När jag säger att jag är arbetslös till nya människor som jag har mött den senaste månaden så säger de ”åh vad jobbigt!” och då skäms jag lite för att jag inte tycker det, hahah! Såklart att jag vill ha ett jobb, såklart att jag vill bidra till samhället och ha en meningsfull vardag, men som ni vet så har jag behövt att pausa lite med tanke på min hjärntrötthet och så. Under den här månaden har jag verkligen fått det, och jag har börjat gymma och känner att energin börjar att komma tillbaka och jag har tagit dagarna i min egna takt, vilket har varit otroligt skönt om man nu får säga så. Men som sagt så skulle jag inte må bra av att alltid gå hemma (tror jag inte iallafall)
Det som oroar mig ibland när jag tänker på att jag ska börja jobba nån gång här snart igen är att, hur ska jag orka om jag knappt orkade med Erikshjälpen i slutet? Jag tänker, Erikshjälpen var mitt första jobb och redan efter ett år där, redan efter ett år i arbetslivet blev jag helt färdig, och nästan hade utmattningssymptom, och dessutom var jobbet på 50%. Dessutom var Erikshjälpen ett lätt jobb, det var mycket att hålla ordning på, ja, men när man väl hade fått in rutinerna så gick allt automatiskt. Dessutom fanns det ingen stress överhuvudtaget i det jobbet, utan man tog allt i sin takt, det spelande ingen roll hur mycket eller lite man gjorde på sina timmar. Men ändå kände jag mig helt slutkörd vissa dagar och veckor. Men det hade såklart också med att det var mycket runt omkring också, utanför jobbet med hemtjänst och möten osv, men det kommer det ju bli sen med på nästa jobb, ni kanske förstår min oro. Men jag tror att när jag väl hittar ett jobb som passar mig fullt ut så kommer det att lösa sig.
Jag ska fortfarande ha kontakt med SIUS på arbetsförmedlingen, det har dock inte hänt så mycket under denna månad då jag har bett om att få byta handledare. Men jag har tänkt att jag har inte bråttom liksom. Även om jag inte har bråttom med att komma igång med något och speciellt inte nu innan jul och nyår, så tror jag ändå att det har funnits en inre stress i mig att vad händer? Har jag fått en ny SIUS? Kommer jag att börja arbeta innan jul? Eller snarare, jag vet att det har stressat mig eftersom att jag är en kontrollmänniska och när kontrollen ligger hos någon annan och när jag inte vet, då blir jag stressad. Men i tisdags ringde en kille till mig som berättade att han var min nya SIUS och ville träffa mig på ett första möte som igår. Jag tänkte, gud vad skönt, nu händer det något iallafall.
Igår klockan 14:30 var jag på arbetsförmedlingen och träffade min nya SIUS. Det var ett superbra mötte och vilken människa jag har äran att få som min SIUS, så det känns verkligen superbra. Det kändes verkligen som att han såg mig, lyssnade på mig och tog in min personlighet, och det var liksom första gången som vi träffade varandra, han kan verkligen sitt jobb! Det var inte heller bara jobbsnack utan han ville veta vem jag var och vad jag gör utanför arbetet också satt säga.
Jag fick berätta om mig själv och om mina tidigare jobberfarenhet och om hur jag hade det på Erikshjälpen osv. Jag berättade då om min hjärntrötthet och att jag var så himla trött i slutet av tiden på Erikshjälpen och att det oroar mig lite inför kommande jobb. Jag sa såklart inte det det första jag gjorde då det kan uppfattas som negativt men jag behövde säga det också kände jag så att han skulle få en helhets bild av mig och vad jag känner och behöver. Jag berättade även att jag var ledig varje fredag i slutet vilket hjälpte mig jättemycket då jag är i behov av extra återhämtning men att jag då behövde jobba en timme extra måndag till torsdag och att det var på gränsen till för långa dagar. Jag sa även att jag gillade arbetsuppgifterna men att i slutet tröttnade jag lite då det blev mycket samma samma, enformigt helt enkelt och att jag tror att det var det som gjorde mig så trött också då jag inte var motiverad och intresserad. Så jag sa att jag måste ha någonting som motiverar mig och intresserar mig för att känna att det är meningsfullt, som alla människor behöver.
Det är dator och något administrativt som gäller för mig, jag sa att jag har varit lite intresserad av butik eller liknande, något mer fysiskt, för att få mer variation i arbetet men jag har kommit fram till att jag inte kommer att orka det tyvärr, kroppen kommer inte att orka. Jag höll på en del med händerna på Erikshjälpen då vi skulle plocka upp saker och mäta de osv och jag berättade att bara det var krävande för mig. Så det är bara dator och något administrativt som gäller. Jag sa att det är administrativa saker som intresserar mig och att det är framför en dator på ett kontor som jag vill sitta.
Jag sa också att för mig är det viktigt att jag känner mig viktig och behövd på en arbetsplats och i mina arbetsuppgifter, som det är för alla såklart. Men alltså att känna att om jag inte gör det här, ja då gör ingen annan det heller. Och att jag bidrar till något.
Han frågade mig vad jag gör nu på dagarna och då sa jag ju att jag går hemma och tar det lugnt, men jag sa också att jag gymmar och går på möten på Habiliteringen. Han frågade mig hur jag tycker att det är att gå hemma och då kunde jag ju inte ljuga så jag sa att jag tycker att det är väldigt skönt då jag har hjärntrötthet och att jag var helt slutskörd efter Erikshjälpen och att jag känner att jag behöver vilan och återhämtningen, varför ska man ljuga liksom? Det är ju så jag känner. Men jag lade till efteråt att jag vill jobba och är sugen på att komma ut i arbetslivet när jag har fått energin tillbaka.
Han sa då att han har några jobb på kommunen inom det administrativa som kan vara intressanta och som han ska kolla närmare på, så det var ju roligt. Men han sa att vi kör igång med den processen efter jul- och nyår, såklart att han hjälper mig redan nu att titta efter sånna arbeten men det kommer inte att hända något före jul- och nyår som han sa. Han menade på dels för ekonomin, det är inte så vanligt med nya jobb precis innan årsskiftet och han sa även för att jag ska få den tiden för återhämtning som jag behöver och då är det ingen idé att börja på något nytt innan jul, så tar vi en nystart i januari som han sa. Det var sån himla skön känsla när han sa det för det känns verkligen som att han förstår mig och mina behov för det är det jag tänkt också, att i januari vill jag börja jobba och ta nu november och december att återhämta mig och sen börja det nya året med ny energi och nytt jobb. Men det ville jag inte riktigt säga så det var skönt när han läste min tankar! :) Såklart att jag hade bugat och tackat ja om jag hade fått ett jobb nu i november, december men ni förstår nog vad jag menar.
Jag sa ju att jag tror att detta har varit en inre stress för mig, även fast jag inte haft jättebråttom ut i arbetslivet. Men igår efter mötet insåg jag att det har varit en inre stress för mig då jag kände ett lugn efter mötet igår och att jag inte behöver fundera på vad som händer eller om jag ska börja jobba i november eller december, utan nu vet jag att det blir en nystart på ett jobb i januari, och det känns så skönt. Så nu känner jag att jag bara kan ta hand om mig själv, ta dagarna som de kommer som jag älskar, vila och återhämta mig resten av november och hela december också tar vi nya tag i januari, det känns jättebra och skönt.
Det var så härligt för det kändes verkligen som han såg mig och han sa verkligen hur positiv och engagerad jag verkar som person och att han ser mitt driv och intresse och att han tycker att jag är så klok, så det var jätteroligt att höra, det stärkte självförtroendet! :) Det var dessutom första gången som vi träffades, så det är kul att jag kan göra ett bra första intryck på folk! :) Han sa också att han har fått jättepositiv respons från Erikshjälpen, att de var jättenöjda med mig och att jag gjorde ett fantastiskt jobb men också att jag var fantastiskt i grupp, alltså mot kollegor, så det var jätteroligt att höra det också och att Arbetsförmedligen har fått det till sig.
Ja, väldigt härligt och bra möte, nu kan jag verkligen släppa taget om den saken och återhämta mig på riktigt känner jag nu när jag vet vad som händer på den fronten.
Nu börjar jag känna att jag äntligen börjar få energin tillbaka, jag känner liksom för att gå till gymmet på dagarna, vilket är en härlig känsla. Men jag har lärt mig att när jag tänker att ”nu ska jag gymma” så måste jag stoppa tankarna för om jag fortsätter att tänka så slutar det med att jag inte orkar, även om jag vill gymma. Utan då är det bara att ta på sig träningskläderna, åka ner till gymmet och ställa sig på löpbandet och då är jag alltid så glad att jag tog mig ner för det är så gött att gå där med bra musik i öronen och speciellt efter ett svettigt pass på löpbandet i 50 minuter.
Anledningen till att jag måste stoppa tankarna och bara do it är för att för mig är det inte bara att gå 50 minuter på bandet, för mig är det även ett träningspass att ta mig dit, jag ska ta på mig träningskläder, sätta på mig skor och jacka (att knäppa jackan, bara det kan vara mycket energikrävande), sen låsa ytterdörren, sätta sig i Elof, köra till gymmet (som tur är tar det max 5 minuter), klä av mig alla ytterkläderna där. Sen så är löpbanden en trappa upp så jag måste ta hissen och till hissen krävs en nyckel (så dumt egentligen, men så är det) och ni som vet vet att jag inte är så bra kompis med nycklar. Och sen komma upp på löpbandet, det är inte ”bara” att kliva upp där liksom. Sen när jag äntligen står där då står jag där och kan börja min träning som egentligen redan har börjat, hahaha.
Detta kanske låter jättefånigt och att ni tänker att jag är lat, och det kanske jag är, men alla moment i mitt liv som jag gör fysiskt, stort som smått, tar jättemycket på mina krafter, men det är det värt! Sen efter träningen då ska jag dessutom hem, klä av mig och hoppa in i duschen, innan jag slutligen får krypa upp i soffan, men det är ju det som gör det så värt, för när man har gymat och duschat så finns det inget goare än att sätta sig i soffan med en filt. Så där har ni min gymrutin! :-)
Jag gynnade i torsdags, direkt efter frukost tog jag det rycket och det var inte jättepeppande eftersom att det ösregnade ute och man ville bara mysa ner sig i soffan. Men efter det träningspasset var jag så glad och nöjd. Jag gick 50 minuter på löpbandet vilket är länge för mig, sen kom jag hem, hoppade in i duschen direkt och tog på mig myskläder medans det var skitväder ute, det var så himla mysigt och jag kände mig så fräsch och duktig. Det är det bästa att krypa ner i mysisarna efter gymmet och duschen, bästa känslan! Då mådde jag verkligen bra.
I fredags fick jag faktiskt besök av Ia och Jon, när jag ringde de i torsdags frågade de mig om de fick komma som i fredags. Jag blev jätteförvånad för de brukar inte vara så spontana och framför allt inte när de bor i Helsingborg. Men nu var de i Göteborg och vi har pratat länge om att de måste komma till mig, Jon har dessutom inte sett min lägenhet. Så de bestämde sig för det i torsdags och jag blev såklart jätteglad, jag är ju en spontan människa, fast sen jag fick hemtjänst har jag blivit mindre spontan tyvärr, vilket är tråkigt. Jag skulle på massage på eftermiddagen men de sa att de kunde komma på en förmiddagsfika så det gjorde de. Det kändes lite konstigt eftersom att det blev så spontant och det är jag inte så van vid eftersom att de bor långt bort, haha, men supermysig och roligt att de kom. Ia och Jon hade köpt med sig goda bakelser till oss, det var mumsigt. Det blev inte så jättelång stund eftersom att jag skulle på massagen och de skulle fortsätta hemåt mot Helsingborg, men det var mysigt att få umgås lite iallafall! :)
Sen var jag trött, fredagstrött efter veckan och sen var jag ännu tröttare efter massagen, hahaha, men trött på ett positivt sätt. Jag har aldrig varit eller känt mig full, jag findricker bara som jag kallar det! :) Men jag känner att jag blir full av massage hahaha, det låter jättekonstigt, jag vet, och hur vet jag det när jag aldrig varit full är ju nästa fråga? :D Men det är så svårt att förklara, jag känner mig liksom groggy, haha, och så himla avslappnad i varenda liten muskel. Det är en underbar känsla, underbar känsla för alla, men speciellt för mig tror jag med tanke på mina spänningar och att min kropp och mina muskler får jobba 24/7!
I helgen har jag varit lite deppig, mycket tankar och känslor i kroppen, jag är ju en känslomänniska, på både gott och ont. Även om det har varit jobbigt så är det bara skönt att få gråta ibland, gråta ut. Jag gör inte det så ofta har jag tänkt på eftersom att jag är glad för det mesta och att livet leker så när jag väl blir ledsen blir jag jätteledsen och hela världen rasar, en riktig dramaqueen är jag ibland! :D Tyvärr. Men det kan vara något positivt också, att man har så mycket känslor inom sig.
Mamma och Elliot bjöd in mig till en sushikväll i lördags och först tänkte jag gud vad mysigt men samtidigt är det jobbigt att vara så ledsen då, men mamma säger alltid att jag får vara precis som jag är hos henne oavsett om jag är ledsen, så det är jag jätteglad över. Men samtidigt känner jag att jag kan verkligen gråta mer när jag är själv för då är det ingen som bryr sig, samtidigt som det är jobbigt att vara själv när man är ledsen, förstår ni hur jag menar? Men samtidigt är det skönt att komma iväg och tänka på annat.
Mamma bjöd på GT och vi gjorde hemmagjord sushi, sen satt vi och tittade på dokumentärer hela kvällen, så det var jättemysigt. Jag sov till och med över för jag kände att jag inte ville komma hem till ett mörkt och tomt hem på kvällen, tyckte att det kändes jobbigt.
På söndagen, igår, åt vi frukost ihop och tittade på Nyhetsmorgon. Jag grattade även självklart min fantastiska pappa på farsdag! <3
Jag kände mig ledsen även igår, jag brukar vara ledsen i några dagar när jag väl är ledsen, det känns som att allt måste komma ut. Så jag bad mamma köra hem mig vid 12 tiden för då kände jag faktiskt för att vara ensam. När jag kom hem grät jag lite, eller rätt mycket! :) Det var faktiskt skönt! Men sen drog jag på mig träningskläderna och gick en promenad på 40 minuter ute i friska höstluften, det var väldigt härligt och jag är glad att jag gjorde det även om jag var supetrött för efter den promenaden kändes det lite bättre.
Jag vill berätta för er när jag är ledsen och nere, även om jag inte vill berättade vad det beror på, så vill jag ändå visa att livet är upp och ner även för mig. Även om jag är glad för det mesta så har även jag mina perioder och de vill jag också visa upp även om det är känslosamt.
Men mina sånna perioder eller dippar brukar gå över rätt fort så jag hoppas att det känns bättre redan i början på denna veckan. Jag är inte deppig så länge, vilket är skönt även om de jobbiga tankarna alltid finns där i bakhuvudet så är de lättare att hantera oftast men ibland brister det som det gjorde för mig nu och så får det vara, det är bara att acceptera.
Ni vet säkert att jag har haft rätt mycket krångel med kommunen, med avslagningar på kontaktperson och ledsagning osv. Det känns som att när jag har frågat eller ansökt om något så har kommunen bara gått emot mig, det kanske låter överdrivet men så är det faktiskt tyvärr. Som tur är så har mina ansökningar inom hemtjänsten gått igenom, jag får den hjälp som jag behöver även fast den är minimal och jag får till och med två timmars matlagning två dagar i veckan vilket inte var en självklarhet från början så det är jag väldigt tacksam för. Jag är även tacksam för att vi ens har ett sånt system i Sverige som säger att alla ska ha rätt till hjälp trots att man inte tillhör LSS, det är ju ingen självklarhet. Jag ville bara säga det innan jag går vidare till de mindre bra sakerna med Borås kommun.
De mindre bra sakerna med Borås kommun är att de är stenhårda. När man tillhör LSS får man leva ett liv som vilken ungdom som helst känns det som medans om man tillhör socialtjänstlagen och har hemtjänst ja då ska man bara få den hjälp som man behöver för att överleva. Det är så sjukt tycker jag, ska inte alla kunna få leva det liv de vill oavsett begränsningar eller inte? Vi bor dessutom i Sverige, har inte detta land kommit längre när det gäller de frågorna? Vi med funktionshinder har liksom inte valt våra begränsningar, och varför ska man inte bara kunna få den hjälp man vill ha och behöver? Jag vet att det är en pengafråga, men ändå. När man har en funktionsnedsättning så är det mycket kämpande hela livet med ansökningar hit och dit och rätten till hjälp, det borde vara en självklarhet. Alla som behöver hjälp, smått som stort ska väll få den? Eller? Jag vet att vi har tur som bor i Sverige och att det är svårare i andra länder, mycket svårare till och med, men ändå, det borde vara bättre än vad det faktiskt är och en självklarhet.
Som sagt så har jag ansökt om både kontaktperson och ledsagning inom socialtjänstlagen, kontaktperson ansökte jag rätt nyligen om, men fick avslag på det. Jag har ju berättat att min dröm är ju att börja simma igen, helst en gång i veckan och det var därför som jag ansökte om en kontaktperson. Att simma för mig är inte bara härligt utan det är också bra och hälsosamt med tanke på min CP-skada.
Min fysioterapeut har dessutom sagt att jag kan få ett intyg där jag kan få simma i rehabbadet och det är det jag vill då det är jättevarmt och härligt vatten där som är superbra och härligt för min kropp, speciellt nu på vintern då jag är extra stel. Det är dessutom inga problem med det där intyget, för det behöver jag. Men det ända lilla problemet är att jag behöver någon med mig. Om jag skulle få kontaktperson inom hemtjänsten så skulle den personen inte fått bada med mig i basängen, vilket också är lite sjukt, men i iallafall den hade kunnat stötta mig.
Först tänkte jag, men då är det ju också kört för jag behöver ju någon som är med mig i vattnet. Men sen tänkte jag på, behöver jag verkligen det? Jag tror faktiskt att jag skulle klara att vara i vattnet själv om någon stod bredvid på kanten, jag har ju flythjälpmedel så den saken är löst. Men jag behöver stöd med allt runt omkring i ett badhus, jag behöver tryggheten då jag känner mig otrygg i ett badhus. Dessutom har jag dålig balans och i ett badhus är det halt så jag måste ha någon som håller i mig hela tiden. Jag har aldrig befunnit mig i ett badhus själv då jag är beroende av någon där.
Eftersom att jag har kommit på att jag skulle nog faktiskt kunna vara i vattnet själv så var det lilla problemet löst som sagt. Jag och min kurator på Habiliteringen pratade om det och hon sa faktiskt att min biståndshandläggare på kommunen har sagt att jag har rätt till en person från hemtjänsten som följer med mig och hjälper mig med allt runtomkring i ett badhus, förutom att vara i vattnet då. Så jag blev så himla glad när hon sa det för det hade jag helt missat att hon hade sagt och då kände jag att den här badhusgrejen kanske löser sig, jag kanske äntligen kommer att få bada. Då kom hoppet lite tillbaka faktiskt. Så efter mitt besök hos min kurator så mailade jag min biståndshandläggare direkt på kommunen och skrev:
”Hej —! Jag skulle vilja ansöka om ledsagning till och från rehabbadet, hur går jag till väga? Jag skulle behöva ha någon som följer med mig dit samt hjälp med ombyte och dusch. både före och efter badet. Mvh Alice”
Jag kände mig så glad när jag hade skickat iväg det för jag tänkte att nu, nu äntligen, nu kan hon inte komma med några invändning pågrund av det hon faktiskt sa att jag kan få hjälp med det. Men glädjen varade tyvärr inte läge då hon skrev.
”Hej Alice! Du har rätt att ansöka om ledsagning och stöd vid ombyte men troligtvis kommer du att få avslag för att du åker själv med färdtjänst till och från olika platser och du klarar ombyte av klädsel själv hemma. Du klarar även att duscha själv.”
Japp, så skrev hon till mig. Då dog ju hoppet ännu en gång. Jag har ju rätt att ansöka som hon skrev men man blir ju inte jättemotiverad när hon skriver att jag troligtvis kommer att få avslag. Och ja jag klarar att byta om hemma själv och även att duscha, men då är jag i min hemmamiljö där jag känner mig trygg, jag har dessutom hjälpmedel hemma i duschen! Jag blir så irriterad.
Jag sa detta till min kurator i tisdags när jag var på Habiliteringen, hon förstår att jag tappar hoppet men hon tyckte ändå att vi skulle skicka in en ansökan för att motbevisa och inte ge up. Så vi skickade in en ansökan i tisdags om varför jag behöver hjälp och stöttning vid ombyte och dusch i ett badhus. Vi underströk även att jag har HJÄLPMEDEL när jag duschar hemma och att jag inte känner mig lika trygg i ett badhus som hemma. Vi skrev även att jag aldrig har varit i ett badhus själv någon gång utan alltid haft assistenter både i och utanför bassängen och att jag behöver någon som håller i mig hela tiden då jag har balanssvårigheter och är extra rädd för att ramla i ett badhus då det är en halkrisk.
Nu har jag ändå gjort vad jag kan så får vi se vad som händer. Men jag tycker att det är så sjukt egentligen. Att man ens ska behöva förklara varför man behöver hjälp. Men jag vet ju egentligen vad det beror på och det är ju för att folk utnyttjar systemet och fuskar, bara det är ju så dåligt. Det drabbar ju oss som faktiskt behöver den hjälpen.
En annan sak som är så konstigt är att det är olika i hela landet, olika från kommun till kommun. Till exempel Wilma, hon har också hemtjänst men hon har ledsagning, och de går och simmar och kan göra det mesta ihop utanför hemmet. Jag är jätteglad för Wilmas skull men det är så sjukt att vi har hemtjänst båda två men att de ser så olika ut. Men de skriver ju hela tiden om att Borås kommun är extra hårda och tuffa. För när jag bodde i Göteborg på Storås ja då hade jag ju ledsagning inom Socialtjänstlagen och det var ju inga problem då.
Men jag vill bara avsluta detta tråkiga inlägg med att säga att jag vill komma ut mer, jag vill gå och simma, jag vill liksom vara lika fri som en vanlig 21-åring men samtidigt så ser jag bara det som en bonus om jag kan få det. Jag tänker så här, man kan inte få allt här i livet, och jag känner att jag har allt och lite till! <3 Det är så jag tänker när jag är förbannad på kommunen! :) Men samtidigt är detta ändå lite sjukt, hur det fungerar, tycker ni inte det?
Jag har egentligen ingen hobby eftersom att jag skulle behöva någon som följer med mig på en, som t.ex att simma. Men jag har min massage och den kan jag gå på HELT SJÄLV och kommunen behöver inte blandas in i den för fem öre och inga ansökningar eller skit (ursäkta :)) behövs för den, vilket jag är så glad och tacksam över!
I lördags skulle jag på healing i Göteborg, Anneli som var min kontaktperson på elevhemmet Storås håller på mycket med healing, meditation osv. Hon har ett ställe i Vasastan, mitt emot där pappa och familjen bor faktiskt, så väldigt nära och bra. Jag har testat healing två gånger innan, om ni minns så testade jag det på gymmet i Sandared. Jag blev väldigt avslappnad och det var härligt än fast det var lite svårt att förstå vad som hände, det var spännande att pröva men jag föredrar massage före healing om vi säger så. Men jag ville testa Annelis healing innan jag stänger den dörren helt satt säga. Men framför allt skulle det bli väldigt roligt att träffa henne igen då det var längesedan.
Pappa hämtade mig i fredags eftermiddag. Jag var faktiskt lite fredagstrött i fredags, det kanske låter helt sjukt i era öron eftersom att jag är arbetslös, hahaha, men jag hade faktiskt en intensiv vecka förra veckan så det fick jag faktiskt vara! :) Fredagskvällen började med ett glas bubbel och lite härligt snack med pappa och Jenny i lägenheten! :-)
Sen blev det ett spontanbesök på en restaurang, väldigt spontant faktiskt, då vi hade tänkt att äta hemma. Men jag älskar när det blir så spontant. Vi hade ett jättemysigt restaurangbesök och jag åt världens godaste pasta med kantareller och oxfilé. Riktig lyxkväll med både bubbel och en lyxpasta! :) Kvällen blev ännu mer spontan sen då vi ringde på hos några kompisar som bor nära pappa och Jenny, så då satt vi hos de en stund och pratade! Älskar sånna spontankvällar även fast jag gillar struktur och planering!
Sen på lördagen skulle jag till Anneli, hennes företag heter Malvinaterapeuten och Hela Kroppen. Jag såg väldigt mycket fram emot besöket och tyckte att det skulle bli spännande. Det var jättehärligt att träffa Anneli igen, det var faktiskt första gången som vi träffades utanför Storåsbubblan. Först satte vi oss också pratade vi lite allmänt, hon frågade lite om hur jag mår osv och sen fick jag lägga mig på britsen också satte hon på avslappningsmusik. Efter det la hon olika stenar på och bredvid min kropp, sen satte hon sig lite längre bort och kände av rummet och min aura och vi pratade lite emellanåt men det var bara skönt att ligga där också, blunda och försöka slappna av. Sen la hon sina händer på min kropp, först nere vid fötterna, sen under svanken, det kom jag även ihåg att hon på gymmet gjorde, och tillsist la hon sina händer under mitt huvud, nacke och axlar och höll där rätt länge. Hon sa att jag är väldigt stel i nacke och axlar, och det kan jag verkligen instämma på, det är väl där som jag har extra mycket spänningar, det säger ju min massör också.
Sen i slutet när hon kände sig klar med själva healingen så fick jag ligga kvar på bänken och så lärde hon mig en meditation som jag kan göra när jag känner mig orolig, när jag känner att mina tankar sticker iväg eller när som helst egentligen. Jag berättade nämligen för Anneli att jag vill lära mig att vara mer i nuet och om mina problem med att jag tänker lite för mycket. Meditationen handlade om att gå in i sig själv och i sitt hjärta och vara där ett tag, man ska föreställa sitt hjärta framför sig och om man är djupt där inne på riktigt då kan inte man tänka för då finns det inget utrymme för tankarna som Anneli sa. Det låter väldigt härligt och det var det också så den meditationen ska jag verkligen ta med mig. Jag ska försöka börja meditera lite mer för jag tror att det kan hjälpa mig att vara mer i nuet.
Healingen var också härlig och jag kände mig avslappnad både under och efter behandlingen. Vi satt och pratade en stund efteråt om livet i sin helhet, det var härligt. Jag hoppas att vi får chansen att sitta och prata lite mer om livet någon annan gång. Sen kom pappa och hämtade mig vid 13-tiden. Det var ett härligt besök hos Anneli, bara det att tiden gick så himla fort! :-)
Det var all Helgona i lördags och vi skulle ha vår familjetradition på mammas sida som vanligt så sen åkte jag bussen hem till Borås. Jag var väldigt trött efter healingen, men såhär härligt trött, så egentligen hade jag väll bara behövt att ta det lugnt men all Helgona med familjen är ju inte så jobbigt, bara mysigt, och framför allt inget som jag vill missa! :)
Det var jag, Elliot, mamma, Peppe och mina kusiner Emma och Mathilda som träffades hemma hos mormor och morfar vid tretiden. Jeanette och Martin brukar också vara med men tyvärr kunde de inte i år heller, vilket är synd då vi träffar de väldigt sällan. Men det var även längesedan som vi i den närmaste familjen träffades hemma hos mormor och morfar också så det var väldigt mysigt att vi äntligen kunde träffas allihopa igen.
Det blev mormors fantastiska goda köttgryta som vi bara får en gång om året, haha, på all Helgona, så det gäller att njuta extra mycket när man väl äter den! :) Sen blev det supergod kaka till efterrätt som även den är en tradition! :) Efter att vi var proppmätta var det dax för kyrkogården, tyvärr regnade det under dagen och eftermiddagen men vi hade sån himla tur så vi fick inget regn överhuvudtaget på oss. Det var som vanligt supermysig att gå där bland alla fina gravar och ljus som lyser upp i mörkret och tänka lite extra på de som har lämnat oss. Minneslundarna är ju så vackra! Det är en sån fin och mysig tradition som vi har i familjen! <3 Jag älskar att vara hemma hos mormor och morfar, de har bott där i hela mitt liv och det ser typ exakt likadant ut, det till och med luktar likadant så när jag kommer dit kommer många härliga minnen tillbaka och man känner bara ren kärlek, det är så underbart! <3
Det kändes så konstigt när jag kom hem efter besöket hos Anneli, det var en bra känsla men den är svår att förklara. Det känns som ett helt annat liv som jag lever nu, det känns som att Storåsbubblan var ett helt annat liv för de skiljer sig så mycket från varandra. Jag har tänkt på det en del och reflekterat över det sen jag slutade på Storås och RG men det blev extra tydligt nu när jag hade träffat Anneli, men en bra känsla som sagt även om den är konstig. Mitt liv ser ju helt annorlunda ut nu jämfört med när jag gick på RG och bodde på Storås. Ibland känns det verkligen som att man lever flera olika liv i ett och samma liv, kan ni också känna så eller är det bara jag?
Det är en häftig känsla tycker jag att tänka att när jag bodde på Storås och levde mitt liv där så hade jag ingen aning om hur livet skulle se ut nu, ett år senare, det var som ett oskrivet blad och nu har jag fyllt första året efter Storåsbubblan med så mycket härligt, det kan vara svårt att förstå ibland känner jag men samtidigt härligt. Framför allt så känns det så sjukt att det ”bara” har gått ett och ett halvt år sen Storås, det känns som att jag har varit med om så mycket under ett och ett halvt år, men det är en häftig och mycket underbar känsla, det har varit ett intensivt år om man säger så! :-)
Och just alla dessa underbara människorna som jag har fått äran att träffa och ha en relation med idag, jag hade INGEN ANING om de när jag gick på Storås, jag viste inte ens om att de fanns eller att jag skulle få den äran att just träffa de, vilket känns lite sjukt men som jag är så tacksam för att jag har fått då de förgyller mitt liv med så mycket, och även gamla godingar och familjen såklart! :-) <3
Igår, söndags, var jag jättetrött, förmodligen efter healingen så då tog jag bara en mysdag hemma och mamma kom hit och hjälpte mig med lite saker. Veckan blir lugn, lugnare än förra, jag ska vänta med gymmet såhär i början av veckan tänker jag och bara vara hemma och vila för det rekommenderade Anneli med tanke på healingen så det ska jag göra och dricka mycket vatten. Jag ser fram emot att ta en liten lugnare vecka, speciellt nu när jag känner mig så trött efter healingen.
På fredag blir det massage igen, vilket jag längtar efter då jag känner mig extra stel nu med tanke på vädret, speciellt i axlarna och nacken som sagt och att jag fryser typ jämt. Jag frös så mycket på kyrkogården trots att det var ganska milt ute och när jag fryser så spänner jag mig ännu mer. Jag tänker alltid att jag skulle vilja lägga mig på massagebänken direkt efter att jag varit ute och frusit, hahaha! Det hade varit skönt.
Men som sagt, en härlig helg bakom mig som var rengöring för själen! :-) Önskar er en fin vecka!
När jag skulle sluta jobba och vara hemma ett tag så sa människor ”du kommer att tycka att det är skönt i några veckor, men efter månader och veckor av att bara gå hemma så kommer det bli tråkigt och kanske jobbigt”. Jag kände eller tänkte aldrig så eftersom att jag såg så mycket fram emot att gå hemma på dagarna då jag var så trött, men någonstans inom mig kom ändå tankarna om det eftersom att jag brukar liksom vilja hitta på något efter bara en helg hemma och att jag är en social person. Medans mamma sa att hon tror att jag kommer att få dagarna att gå ändå, å hon hade ju rätt som vanligt, kom ihåg det, att mammor nästan alltid har rätt! :-) Det är helt otroligt vad en dag kan springa iväg, än fast man bara gör en grej.
Denna veckan har jag haft något varenda dag och dagarna har bara flugit iväg, jag har inte direkt haft en dag där jag bara gått hemma, vilket jag faktiskt hade önskat, hahaha. Men veckan har varit väldigt bra och även fast det har varit mycket möten i veckan så har jag ändå sett fram emot de och det har varit mycket givande möten.
I måndags bjöd Kevin in mig på hans pass på gymmet i Sandared. Han är passinstruktör där och när jag fortfarande bodde hemma så tränade Kevin och jag mycket ihop och jag var mycket på hans pass och så. Jag har inget gymkort där idag eftersom att jag tränar på Friskis & Svettis här i Borås. Men jag får glida in där på ett bananskal, så det är väldigt roligt och tacksamt! :) Jag hade en lugn måndag innan det, men jag lagade mat med hemtjänsten vid två tiden vilket tar både tid och energi, men sen var jag redo för lite pass senare på eftermiddagen. Det var nostalgi att komma till gymmet igen, träffa kända ansikten och vara med på Kevin Bodyattack som vi alltid körde innan, men kul var det. Sen var jag helt färdig när jag kom hem.
Som jag sa så hade jag många möten i veckan, tre möten faktiskt, både tisdag, onsdag och torsdags. Jag hade möte på Habiliteringen både tisdag och onsdag. I tisdags hade jag en tid redan klockan 9 på morgonen. Jag fick då gå upp rätt tidigt, dessutom hade jag ingen hemtjänst på morgonen eftersom att de brukar komma senare. Så jag klarade morgonen själv och gav mig iväg själv vilket gör mig stolt över mig själv. Iallafall så var det ett bra möte. Jag älskar att komma dit och prata av mig. Men tyvärr fick jag reda på att hon ska sluta i mitten av december och det var inte roligt att höra eftersom att jag har öppnat upp mig för henne och vi jobbar på det jag behöver så det var jobbigt att höra. Men nu ska vi träffas varje vecka tills i mitten av december så det blir väldigt regelbundet nu vilket känns bra. Vi jobbar mycket med ansökningar också pratar vi om mina mål och ambioner i livet och vad jag drömmer om osv, vilket är väldigt härligt. Det låter djupt, och vi pratar rätt djupt när vi träffas, men jag gillar det väldigt mycket.
Hon hjälper mig också med mina personliga problem och det är de jag menar när jag säger att jag har öppnat mig väldigt mycket för henne. Mitt problem är att jag ältar väldigt mycket och jag är tyvärr bäst på att övertänka och mår dåligt över småsaker, vilket är sjukt jobbigt och irriterande, ni hör ju att jag är medveten om det själv men ändå kan jag inte styra mina tankar. Plus att jag är en känslig person som tänker väldigt mycket, vilket är ju fint men det blir negativt för mig ibland. Jag brukar tänka att det är inte konstigt att jag är hjärntrött när min hjärna går på högvarv typ hela tiden haha. Jag vill få hjälp och verktyg för att hantera detta då det påverkar mig och min vardag negativt. Jag vill liksom ta hand om detta nu för det är jättejobbigt och jag vill veta hur jag kan hantera dessa tankar så att de inte blir värre senare i livet. Hon tipsade då mig om en bok i tisdags som heter ”Lev mer och tänk mindre” och det är precis det som jag behöver. Den verkar jättebra och är lite KBT-inspererad så den ska jag och hon läsa samtidigt nu innan hon slutar, det ser jag fram emot. Nu känner jag att jag öppnade mig jättemycket här men för mig är det viktigt att ni ser alla sidor av mitt liv och inte bara de positiva jämt, även om mitt liv består mycket av positivitet. Övertänker och ältar ni mycket? Isåfall har ni några tips på hur man kan tänka och bryta det mönstret?
I onsdags skulle jag också till min kurator men inte förrän vid två-tiden så efter frukost åkte jag till gymmet och gick på löpbandet i 50 minuter! :-) Jag träffade även mormor, då hon tränar där på onsdagar på gympa, det var jättemysigt! Sen var det typ bara att åka hem, duscha och äta och åka vidare till nästa ställe, nämligen Habiliteringen igen. I onsdags pratade vi om annat, nämligen ansökningar och att vi ska få ihop några ansökningar innan hon slutar. Jag ska till exempel ansöka om merkostnadsersättning och bostadstillägg, så vi diskuterade de sakerna och jag fick lite hemläxor! :) Sen var jag helt slut i både kropp och knopp så då var det skönt att komma hem och äntligen få vila lite! :)
I torsdags, igår, var det dax för nästa möte, veckans sista, puh…! :-) Men som sagt var även det ett möte som jag såg fram emot. Det var också klockan 9, så jag tog en självständig morgon även igår, och mötet var nere i centrum så jag kunde ta Elof dit, vilket var väldigt skönt och en frihet. Även om det var kallt så var det ändå härligt att komma ut i den friska höstmorgonen, att starta dagen så.
Det är så härligt att prata med människor alltså! Även om jag inte vill blotta mig om mötet på bloggen då det är privat så vill jag bara säga att det är så härligt att prata med utomstående människor ibland trots att jag är väldigt nära min familj, som ni vet så är det skönt att ibland få prata med någon annan. Det var ett väldigt djupt samtal men bra. Människor runt mig frågar hur jag mår osv och jag är alltid ärlig med de, men det är inte alltid som man vill dela med sig av sina djupaste tankar och känslor med nära och kära. Utan här är det verkligen ett ”hur mår du? Hur känner du? Hur tänker du?” på ett djupare plan. Det blir djupt för mig också för när hon ställer de här frågorna inser jag att jag måste gräva djupare i mig själv och då kommer känslor och tankar upp inom mig som jag inte trodde fanns och som jag inte trodde att jag kände, jag vet att det låter djupt och det är djupt. Men även om det är jobbigt och känslosamt att prata så och gräva i det som är jobbigt så är det så härligt att prata om det också med en annan person och prata av sig då det är jobbigt att hålla det inom sig ibland. Herregud, nu låter detta som att det är något jätteallvarligt, det är det inte, jag lovar! Det är bara så härligt att prata känslor och tankar med någon utomstående. Jag mådde verkligen bra efter det mötet igår, det var en härlig känsla i kroppen!
Ja, det känns som att det har varit en intensiv vecka men som sagt en mycket bra vecka med djupa måbra-samtal om livet! :)
Idag blir det Göteborg med pappa och familjen, ska bli mysigt att ha lite fredagsmys med de och imorgon blir det ännu ett härligt möte, inte ett sådant möte, nu har jag fått nog av möten för denna veckan, haha, utan ett möte med en person! Det har jag sett fram emot mycket i veckan. Sen på eftermiddagen ska jag tillbaka till Borås för imorgon är det all Helgona och då ska jag och familjen äta middag hos mormor och morfar och sen gå till kyrkogården och tända ljus som vi brukar. Vilket jag ser fram emot väldigt mycket, det är så mysigt, speciellt att äta middag med familjen hemma hos mormor och morfar! Det är en av de bästa sakerna som finns! <3 Jag älskar traditioner! <3 Ska ni göra något imorgon på all Helgona?
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 19
år gammal. Jag har en CP-skada sedan födseln. Jag lever ett helt underbart liv med min CP-skada. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag!
Jag studerar på Riksgymnasiet i Göteborg, jag bor även på elevhem där.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att du vill följa mig i mitt underbara
CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv
Facebook: This Is How I Make My Way
