Open, tävling, kärlek, nöje

Som ni läste i mitt förra inlägg skulle jag vara med och tävla i 60 meter i Göteborgs Open i lördags (Göteborgs Open är en stor idrottstävling kan man säga där alla med ett funktionshinder kan vara med och tävla i olika grenar. Om ni vill veta mer om vad det innebär, läs mitt förra inlägg). Jag var jättetaggad på morgonen, detta skulle verkligen bli kul, och extra kul när mamma och hennes kompis Ann skulle komma och heja på.

Wilma åkte med sin mamma dit och jag, en personal och en kille från mitt hus som skulle titta på åkte spårvagn. Jag har aldrig varit i Kvibergs arena innan, men den var jättemäktig och jättecool utanpå (sök gärna på Google om ni vill se den, för den var verkligen så stor och cool).
Vi gick in och gick in i den hallen som vi skulle vara i, den var så stor med fullt av människor, unga som äldre, stående som sittande, tävlade som icke tävlade. Det var mäktigt. Riksgymnasiet hade en monter som vi gick till, där stod lite RG personal, som till exempel min fysioterapeut.
Där fick jag en gul tröja som jag fick på mig och en nummerlapp. Sen kom Wilma och vi begav oss till 60 meters banan för att öva lite och känna på underlaget. Vår gren skulle börja klockan halv tre, men vi visste inte riktigt när vi skulle tävla.

Sen skrev Ann att de var utanför så jag rullade ut till entrén och mötte upp de. Det var jätteroligt att se de och få krama de. Vi gick in till hallen och stod och pratade en stund. Sen ropade de upp och sa att grenen 60 meter skulle börja snart, så Ann och mamma gick upp och satte sig på läktaren och jag och Wilma rullade bort, Olle kom och hjälpte mig bort. Det var upplagt såhär att först skulle alla gående tävla, sen kom de som rullade, efter det skulle de som körde elrullstol köra och till sist de som körde raceraningååå (sök upp det om du inte vet vad det är).
Man tävlade alltid tillsammans med fyra stycken på banan, så det skulle ju ta ett tag eftersom att det inte bara var fyra personer som körde samma gren. De som körde raceraningååå var dessutom jättemånga så det skalle ta sitt lilla tag innan alla hade kört klart och som jag sa i mitt förra inlägg så tävlar man en gång till.
De yngsta började tävla i varje gren så jag fick vänta en liten stund innan jag fick ställa mig på banan som jag skulle springa i.

När de skulle starta så sköt en utav ledarna med en ”pistol””, vilket jag tyckte var jättejobbigt, men min fysioterapeut satt jämte mig hela tiden och höll för mina öron varje gång hon tyckte på startskottet, det var ju några gånger :).

Tillslut var det min tur och jag fick ställa mig på bana fyra, banan längst ut. Innan vi fick börja ropade hon upp våra namn som stod bakom startlinjen. Jag tyckte att det var en mäktig känsla när hon sa i mikrofonen ”Alice Grimm Larsson”.
Olle var med vid startlinjen och höll för mina öron och när smällen gick av släppte han mina öron också sprang jag iväg. Det var en mäktig känsla! Grejen var att det gällde ju inte att vara så snabb som möjlig men det var svårt att inte springa fortare när alla klappade och hejade. När jag sprang hörde jag några ropa ”Alice, Alice, Alice” och då blev jag ännu mer taggad.
Det lät som att det var 50 personer som skrek mitt namn, jag tänkte herregud vilka röster Ann och mamma kan få! :-) Men sen fick jag höra i efterhand att en personal från Storås också skrek mitt namn och då förstod jag varför, han är man dessutom :).
När jag började närma mig mål stod mamma där på sidan och filmade och hejade på mig, jag blev så glad. Sen sprang jag in i mål och folk jublade, det var en härlig känsla. Min fysioterapeut kom med Rulle så jag fick sätta mig ner, sen kom mamma och Ann och kramade om mig och peppade mig. Det var så härligt.

Nu var utmaningen att springa i samma tempo, och det skulle bli svårt eftersom att det skulle ta ett tag innan det skulle börja om och bli min tur igen. Min fysioterapeut och jag gick tillbaka för att se när Wilma skulle köra. Jag möttes av en elev som bor på Storås och en personal från andra huset, de peppade mig, sa bra jobbat, de var jätteimponerade av mig och frågade om de fick ta min autograf, haha! :)
Sen rullade vi bort och såg Wilma köra, hon var jätteduktig. Sen var det bara att vänta, Wilma gick och pratade med sin mamma och jag stod kvar.

Efter en stund vände jag mig om för jag såg någon som närmade sig mig, och vet ni vem det var? Det var pappa som kom, det blev en jätteglad överraskning, jag visste inte om det. Jag blev superglad! Han filmade även mig, ni måste se den filmen, den är så rolig! Jag lägger den här nedan och även lite fler filmer från Göteborg Open.
Jag följde med pappa till mamma och Ann som satt på läktaren också satt vi och bara myste och pratade. Det var så kul att pappa kom. Han skulle få se mig springa andra varvet, vilket skulle bli kul. Det tog jättelångt tid innan jag fick springa igen, alla skulle ju köra och de skulle även räkna ihop poängen efter första omgången, men det var skönt att vila lite.

Efter lite väntande ropade de upp att 60 meter skulle börja igen, jag, Olle och Wilma körde dit. Det dröjde inte länge innan jag stod beredd på startlinjen igen och sprang iväg. Det var jättesvårt att komma ihåg hur fort jag sprang innan och känna in det tempot men jag försökte så gott jag kunde. Det var lika roligt andra gången som första gången. Pappa och mamma mötte mig när jag kom in i mål. Jag möttes av kramar och pussar, det var härligt! L
De hade filmat och tagit kort från alla håll, så det är kul! Det var skönt, nu hade jag liksom gjort mitt, nu var det bara att vänta. Vi tittade på Wilma när hon körde sin sista omgång, vi peppade varandra mycket. Sen satt vi bara och pratade jag, mamma, pappa och Ann, det var jättemysigt.

Pappa åkte efter en stund för prisutdelningen hade dragit ut lite på tiden. V.i väntade länge på prisutdelningen, men tillslut ropade de upp att det var prisutdelning för 60 meter grenen. Vi samlades alla i en klunga, det var många som hade varit med. De ropade upp namn efter namn och delade ut medaljer till alla. Men det var vissa som fick ställa sig i mitten av alla människor, antingen på första-andra eller tredje plats och ta emot guld-,brons-eller silvermedalj. Wilma fick ställa sig där framme och ta emot en bromsmedalj, jag är så imponerad av henne och glad för hennes skull.
Det var många som fick en guld- silver- eller bronsmedalj så jag vet inte vad de gick på. Men jag tror att det var den som var närmast sin egen tid av de fyra som man sprang/rullade med som fick en medalj.
Jag fick ”bara” en vanlig medalj som alla som inte fick de ”finare” medaljerna fick, men lika glad är jag för det! :). Att vinna är bara en bonus.
Jag och Wilma blev fotade av mamma, Ann och Wilmas mamma, sen åkte vi hem.

Mamma och Ann skjutsade mig till Storås så det var snällt, slapp jag åka spårvagn. Ann hade inte sett Storås eller hur jag bor innan så det var jättekul att hon hängde med till Storås.
När vi tre är tillsammans blir det mycket fnitter och skratt, så härligt! :)

Det var en mäktig och svinrolig dag, och jag är så glad och tacksam över att Ann, mamma och pappa kom och hejade och tittade på mig. De förgyllde verkligen min dag! Jag hade inte förräntat mig att någon skulle komma förens mamma sa det så jag är superglad och tacksam över att de kom som sagt. <3
Jag tar inget föregivet här i världen! :)

Vi gjorde det! :D
Jag tävlar!
Wilma tävlar
Yey medalj! :)
Pappa, mamma och jag! Underbart! <3
<3
Så härlig bild tycker jag! :) <3
Så här såg målgången ut på min gren

Bookmark the permalink.

One Response to Open, tävling, kärlek, nöje

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *