Livet med gips

I fredags var det annorlunda att vakna upp och känna att man har ett gips på foten. Jag ringade mamma, också kom hon hem och hjälpte mig upp ifrån sängen och upp för trappan. Hon hade även gjort pastasallad som hon hade lagt ner i en kylbag till lunch åt mig eftersom att jag tycker att det är läskigt att gå till kylen. Det känns lättare att bara ta sig från soffan till bordet. Som jag sa i mitt förra inlägg så känns det jättekonstigt att gå eftersom att jag inte kan sätta ner foten, så jag går på tå. Anledningen till det är att läkaren inte fick foten till normalt läge, om ni förstår vad jag menar. Hela dagen igår satt jag i soffan. Sen pratade jag med Kevin på eftermiddagen när han hade slutat skolan, han frågade om jag ville följa med honom ner till gymmet, jag blev jätteglad att han frågade och skönt att få komma ut. Så han var så snäll och kom hem till mig och hjälpte mig ner för trappan och på med mina ytterkläder. Han tyckte att det kändes som att gå med en häst när han gick med mig, oj oj vad vi skratta när han sa så, men det gör det verkligen. Så varje gång jag går nu tänker jag på en häst! :-) Sen satte jag mig i Rulle och vi började ta oss ner till gymmet. Han skulle ha pass så när hans pass började lite senare satt jag och väntade medans han körde Tone, kändes lite konstigt att inte vara med… Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle vara på gymmet dagen efter botoxen! :-)

Efter passet var slut klockan fem gick vi hemåt igen. Vi köpte en dricka och lite godis på vägen hem. Vi hade väldigt roligt på vägen hem måste jag säga, det var så härligt att få garva lite tillsammans med bästa Kevin! :D
Jag blev så glad när Kevin ville ta ut mig på en sväng, han visste inte alls hur rörlig jag var eller något, men ändå så kom han. Han kom även fast han inte visste hur mycket hjälp jag behövde, nu när jag behöver lite extra hjälp. Det är så fint av honom, det är en riktig vän! Jag blir så varm inombords när jag tänker på det, och på vilka fina och omtänksamma vänner jag har. Jag är så tacksam! <3

När jag kom hem blev det fredagsmys med grabbarna eftersom mamma var iväg. Det blev en god tacopaj till middag innan vi tittade på en film med Elliot. Sen när han hade somnat tittade jag och Marko på Talang. När mamma kom hem hjälpte hon mig till sängs, det är lite speciellt nu när man behöver hjälp både upp på morgonen och att gå och lägga sig.

Hela dagen i fredags hade jag kramp och ont i benet. Det kändes precis som den gången i november. Så det var lite jobbigt. Jag tror att det är för att foten inte är van vid att vara i det läget som den är i nu. Jag hoppas att kroppen vänjer sig så jag slipper ha ont i fyra veckor! När vi satt och tittade på Talang i fredags ville foten vrida sig och då låg den inåt vriden trots att jag hade gips, men det är nog för att inte läkaren fick foten i det normala läget riktigt. Men det kanske han får när det är dax för omgipsning, hoppas på det.

Igår, lördags gick det mycket bättre att gå. Jag använde ju Elliots matstol och gick med i fredags, haha! :D Det kom jag på, det var skitbra! Men igår vågade och kunde jag gå utan den, så det kändes skönt. Jag känner mig mer stabil. Nu kan jag även gå på toa själv, jag har hittat en bra teknik, vilket känns skönt. Igår hade jag ont i benet igen, så om det inte släpper så ska mamma ringa sjuhuset imorgon för att kolla om det verkligen ska vara så.

Det jobbigaste är att jag har fått det problemet att det kliar under gipset. Se min lösning på det på sista bilden! :D Marko kliar mig så att jag dreglar! :-)

(Jag tänkte ladda upp en film där jag går med stolen men det gick tyvärr inte så jag tog några kort från filmen, det är därför inte bilderna är så bra)

#sugrörstekniken
Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *