Mitt handikapp: Gått tre månader

I tisdags så åkte jag, pappa och mamma till Göteborg klockan kvart i tolv till detta speciallistemet (eller hur det stavas) jag har pratat om. Där tog jag botox i benen när jag var liten. När vi kom dit fick vi vänta lite, jag såg den kiosken jag lekte i när jag var liten där i lekrummet, den var mycket större då kan jag säga, jag tyckte att det var jätteroligt att leka i den när jag var liten.

Vi fick hon som sprutade in botox på mig, hon blev glad utav att se mig och hur stor jag har blivit. Vi gick in i ett rum vi, hon, en läkare och en tjej som skulle utbilda sig till barnläkare. Vi satt och pratade lite först och de frågade mig saker. Jag fick ta en penna i varje hand och sen en tärning och försöka vända den, det var svårt, min vänster han är svår att få kontroll över. Vi pratade om att läget har blivit sämre, att jag har blivit mycket stelare i armar och ben, extra på vänster sidan, och att mina fötter går inåt. Sen fick gå med och utan ortoser. Efter det så fick jag ligga på britsen också fick hon undersöka mig.

Min vänsterarm var jätttebråkig. hon sa att jag känner igen dina kroppsrörelse sen jag var där när jag var liten. Jag var jättestel. Sen satt jag på kanten och vi pratade lite till, det sista. Hon sa att botox kanske jag ska få och kanske också i armarna denna gången. Sen sa hon också just det som min doktor och jag sa här i bloggen att man kan operera hälsenorna, men det tar man i sitta läget om inte medicinen funkar eller botoxen funkar tillräckligt.

Hon föreslog före den hälsenoperationen att man kunde operera in en knapp och en sladd i ryggen som ger någon slags medicin, sa hon sen. Det har inte min doktor i Borås sagt något om, han sa bara om hälsensoprationen.  Men hon sa att den är också att man tar det i sista lägget, som med den andra operationen. Botox kanske sker.

Sen sa de att vi ska ytligare höja min medicin dos, tycke de. Nu tar jag en halv morgon, lunch och middag, jag ska fortsätta så, fast på lunchen ska jag ta en halv och en liten bit, så ökar vi, sa de. De sa att vi måste öka långsamt, så att det inte blir en stor omställning för kroppen. Det känns ändå skönt att ha ytligare en plan på hur vi ska gå till väga. Sen var vi klara och då åkte vi hem.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.