Det har hänt något väldigt stort i mitt liv, det hände något väldigt stort för åtta månader sedan och det var att jag träffade Arvid, mitt livskärlek – men nu kan min älskling och jag även kalla oss för sambos då vi precis har blivit sambos! :D Det känns så ofattbart att säga och så sjukt vuxet men helt underbart, att vi numera är sambos. Att få säga ”min sambo” känns helt fantastiskt.
Han har flyttat in hos mig och Frasse, han har sagt upp sin lägenhet så den blir han av med om någon månad, han jobbar fortfarande på Hönö men även fast han har kvar sin lägenhet och jobbet på Hönö kommer han hem varje dag vilket känns fantastiskt och så fint för mig att han vill pendla och vara med mig så mycket.
Han åker till och med hem när han jobbar kväll, han slutar då 22:45 och är hemma ungefär 00:20 då det tar ungefär en timme och en kvart till Borås. Det känns helt fantastiskt för mig att han pendlar från Borås till Hönö varje dag inprincip, fram och tillbaka trots att han än så länge har kvar sin lägenhet på Öckerö som ligger liksom 5 minuter från hans jobb så väljer han att åka hem istället varje vecka, jag har svårt att finna ord om vad jag känner kring det, det är så himla fint.
Men nu har vi en vardag ihop, ett liv ihop, vilket känns helt underbart. Istället för att planera när vi kan ses nästa gång som vi bara gjorde för någon månad sedan till att vi träffas varje dag numera och får somna och vakna tillsammans varje dag och framför allt att ha ett hem tillsammans, det känns så stort och så himla mysigt.
Det känns så himla otroligt fint för mig att han lämnar sitt liv på Öckerö, sitt jobb, sin lägenhet, sin familj och sina vänner och flyttar till en ny stad för att bo tillsammans med mig, det känns så overkligt för mig men helt fantastiskt att han faktiskt vill skaffa sig ett liv med mig i Borås. Nu är ju inte Hönö och Öckerö jättelångt bort och han kan åka dit precis när han vill men ändå, han lämnar ju ändå det livet om ni förstår vad jag menar, det blir liksom inte lika lättillgängligt som innan, vilket känns helt ofattbart att han gör det för att vara med mig och skaffa sig ett liv tillsammans med mig, det är verkligen så himla fint. Vissa kanske tycker att det har gått fort men enligt oss är det så himla självklart och det känns så rätt.
För ett år sedan var jag singel, desperat och trodde inte att någon kunde älska mig utanför familjen, dessutom trodde jag att jag skulle vara singel resten av livet och nu ett år senare sitter jag här och är sambo med världens bästa kille som har gjort mig till världens lyckligaste tjej, det kunde jag absolut inte tro för ett år sedan, och inte genom livet för den delen heller, att jag som 23-åring skulle vara sambos.
Jag tvivlade länge på att hitta kärleken, just pågrund av min CP-skada. Man är inte som alla andra, man har andra förutsättningar och det finns mycket okunskap och fördomar där ute och att ingen skulle vilja ha mig på det sättet. Men Arvid valde mig och han är helt fantastisk som ser mig och inte min CP men även bara accepterar och förstår det som jag inte kan, det som jag har svårt för eller det som tillhör min CP, ingeting är konstigt eller något som är jobbigt för honom gällande min CP, vilket var något som jag bara hade kunnat drömma om. Det känns fortfarande som en dröm att vara tillsammans med Arvid och jag är så glad över att jag träffade honom, och nu är jag även sambos med honom, vilket känns ännu mer som en dröm.
Det känns ofattbart och som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto att få vara tillsammans med denna underbara kille och nu även få kalla honom för min sambo!
Nu börjar livet på riktigt med dig min älskling, vårt liv, och jag ser så mycket fram emot att få dela mitt liv med dig. Det är ju dig jag vill spendera mest min tid med!
Du, jag och Frasse – min underbara lilla familj. <3
