I måndags hade jag bokat tid för passtagning eftersom att jag ska ut och resa i sommar (mer om det i ett annat inlägg) och det var väldigt längesedan som jag var utomlands så mitt pass har gått ut, som tur var kom jag på det i god tid.
Jag hade en tid klockan 09:50 så jag tog färdtjänsten till polishuset. Jag känner mig otroligt fri med färdtjänsten alltså, tack vare den kan jag utföra ärenden själv och det får mig att må så bra och kunna göra saker på egen hand. Utan den hade ju mamma, pappa eller någon annan behövt skjutsa mig överallt trots att jag kan utföra själva ärendet själv och det hade varit jobbigt att känna att man är beroende av någon annan och framför allt att be om hjälp hela tiden. Nu ställer min familj alltid upp för mig när de kan och det är jag jättetacksam för men det är just själva känslan, så jag är oerhört glad och tacksam över färdtjänsten, det hade inte gått utan den! Jag känner mig så självständig vilket är en härlig känsla.
Jag kom väldigt mycket för tidigt dit eftersom att taxin kom redan vid nio tiden och hämtade mig så jag fick sitta och vänta en stund, men det gjorde inte så mycket. Jag fick till och med hjälp lite innan utsatt tid. Jag kan tycka att det är jobbigt att träffa människor som inte känner mig eller aldrig har träffat mig förut och vet om min CP-skada, även fast jag älskar att träffa nya människor. Nu tycker jag att merparten av alla människor är väldigt förstående och accepterande, men jag tycker ändå att det är lite småjobbigt ibland. Jag går ju liksom inte fram till honom i båset och säger ”hej, jag har en CP-skada”, det kan man ju göra, men jag personligen skulle inte göra så, kanske om man lindar in det på något sätt men aldrig att jag skulle säga det direkt, rakt ut så. Jag tänker dock att människor ser på mig att jag har ett funktionshinder direkt när de ser mig och mitt rörelsemönster är kanske lite ”typiskt” för CP. Men man vet ju inte heller om människan framför mig kan något om CP heller. Men jag vill ju betraktas som en människa först och inte min CP först även om den sticker ut och ”syns” först.
Iallafall så fick jag säga att jag ville ha ett nytt pass också fick jag lämna fram mitt ID-kort. Problemet var bara att mitt ID-kort hade gått ut, till och med i december förra året, det hade jag ju ingen aning om. Det var väldigt pinsamt men han sa att det är väldigt vanligt att man inte har koll på det så då kände jag ”bra, då är det inte bara jag”. Då tog vi både nytt ID-kort och pass i måndags, men för att få det behövde någon följa med mig och säga att jag är jag eftersom att mitt ID hade gått ut, lite drygt, men så är det ju och jag tycker att det är bra.
Men vi gjorde allt färdigt, tog bilden, namnteckning och allt så det var skönt att ändå få det klart. Jag skulle sätta mina pekfingrar på skärmen för att läsa av mina fingeravtryck, det var lite svårt, speciellt med vänster och jag fick kämpa länge för att få pekfingrarna på plats. Det är så att när jag känner mig ”stressad” eller när kroppen behöver sammarbeta så samarbetar den inte, den gör helt enkelt tvärtom mot vad den ska och det kan vara irriterande, även om det inte är en stressig situation. Men tillslut blev mina fingeravtryck godkända. Sen var det bara namnteckningen kvar vilket också var lite kämpigt då handen inte ville sammarbeta medans han satt där och kollade på mig och då vill handen definitivt inte sammarbeta. Men tillslut gick det också. Sen var allt klart, vilket var skönt.
Bara att jag behövde komma tillbaka så att någon kunde identifiera min identitet innan passet och ID-kortet kunde göras klart.
Jag fick ju komma in lite tidigare, problemet med det var att jag då behövde vänta lite längre på taxin efteråt, typ 40 minuter, så ganska länge. Men jag ringde till taxi och då hade de en bil som kunde komma lite tidigare så då behövde jag inte vänta så länge så det var skönt.
Igår eftermiddag följde mamma med mig till polisstationen och identifierade mig som Alice! :) Så nu är det skönt att ha det klart och framför allt var det skönt att själva passet redan var taget igår när vi kom in.
I tisdags var jag på Habiliteringen igen och träffade min kurator. Jag sa att jag hade gjort min läxa nästan varje dag med att vila på dagen, och att jag tycker faktiskt att det har hjälpt men framför allt så har det varit skönt.
Men att när jag vilar på eftermiddagen, vid 14-tiden så tycker jag att jag har lite svårare att somna på kvällen då jag ibland kan somna på vilan. Hon sa då att det är inte bra om det förstör min nattsömn, så nu ska jag börja vila på förmiddagen istället, vid 11-tiden. Fast jag är mer i behov av vila på eftermiddagen då jag är tröttare på eftermiddagen och inte lika trött på förmiddagen, ja det är en balansgång där, jag får prova mig fram helt enkelt.
Efter besöket på Habiliteringen tog jag en härlig promenad ute på mina egna ben. Äntligen börjar våren komma nu och jag kan både gå ute fritt och köra Elof!
