Att ha CP som liten

Jag fick ett tips av en instagramläsare om att hen ville veta hur det var för mig som liten med en CP-skada, hur var andra barn mot mig? Och om jag kände mig annorlunda?
Så i dagens inlägg tänkte jag skriva lite om hur det var för mig med en CP-skada som barn.

Jag vet inte vilken ålder hen syftade på när hen skrev ”barn”, men jag tänker typ genom hela livet.
Jag har jättemånga härliga minnen från min barndom, mest efter att ha tittat på alla härliga kort men jag minns speciella minnen utan att titta på några kort.

Jag minns inte att jag kände mig annorlunda på något sätt. Jag hade min fina familj runt mig och vi hittade på saker som vilken familj som helst. Det var mycket kärlek och är fortfarande, så jag kände mig inte så annorlunda. Jag tror att det var när jag började skolan som jag började känna mig annorlunda. Jag övergick från dagis till skola, jag fick en ny klass med nya människor, jag fick en ny assistent, det var mycket nytt som hände då. Mina klasskompisar märkte att jag stack ut från de, de hade tusen frågor – ”varför går hon så konstigt?” ”varför pratar hon så konstigt?” Det var mycket frågor och då började jag nog känna mig annorlunda.

Sen började mina klasskompisar mobba mig för mitt funktionshinder, det var verkligen upp och ner, det var från dag till dag. Ena dagen var det mycket taskigt som sades och gjordes, men andra dagen var de jättesnälla och hjälpte mig. Jag hade inga kompisar, ingen ville vara med mig på rasterna osv. Det höll egentligen på i perioder ända upp tills jag började högstadiet. I högstadiet blev jag inte mobbad men jag blev utfryst, men jag mådde egentligen inte så dåligt av det. Jag kände att jag ändå mådde bra för jag hade så mycket annat i mitt liv som jag mådde bra av.
Dessutom kände jag att utfrysning är bättre än att bli mobbad och att jag blir retad.
Men jag kom ihåg att jag i perioder bröt ihop för att jag kände mig ensam eftersom att jag inte hade några kompisar.

Men sen i åttan hittade jag och Kevin varandra, och blev bästisar. Vilket jag är så glad för. Han gick då i min parallellklass, men vi gick i samma klass från förskoleklass till 6:an. Men då var vi inte så bra kompisar, bara ibland. Det gick lite upp och ner. Så jag och Kevin har gått igenom mycket tillsammans.

Så ja, man kan ju sammanfatta det med att jag har blivit annorlunda behandlad i hela min skolgång av barn tyvärr. Det handlar ju om okunskap tyvärr.

Men jag är så tacksam att jag hade min familj under den skoltiden. Jag tror inte att jag hade orkat annars, det var de som fick mig att känna att jag duger som jag är och att jag är en underbar person oavsett vad någon annan säger eller gör.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Att ha CP som liten

  1. Mormor says:

    🙏❤️❤️❤️❤️❤️

  2. Britta says:

    Barn kan vara så elaka! Det är nästan för snällt av dig att bara ursäkta dem med att det var okunskap, men det är väl kanske så det är. Föräldrarna och skolan borde ha gett dem bättre förutsättningar att förstå att alla är olika.

    Vilken tur att du och Kevin hittade varandra till slut.

    Det var inte alls den bilden jag fått av dig, att du haft det så jobbigt i skolan. Det verkar i alla fall som att du fått ”revansch” nu!

    Tack för ett gripande inlägg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *