Att ha en CP i familjen

Under hela min uppväxt så har mitt handikapp inte varit i vägen för mig, det har liksom varit naturligt för mig. Om jag inte hade fått mitt handikapp så hade jag inte varit den goa och glada Alice tror inte jag. Min familj/släkt bryr sig inte om att jag har ett handikapp, det har bara varit naturligt, och det är skönt. Jag har aldrig blivit särbehandlad av min familj, inte nu och inte när jag var liten heller. Jag har liksom accepteras som jag är. Det är så skönt. Om vi går tillbaka till särbehandlingen så har jag behandlats som om jag inte har ett handikapp, vi busar och knuffas på skoj när vi träffas, det är så skönt att bara kunna släppa sin CP ett tag och bara leva livet, för det kan jag när jag både är med Grimmarna och Löfarna. (Löfarna, Markos familj från grunden). Min familj stöttar om vi behöver det. Det är en riktig familj.

Jag är den enda som har ett handikapp eller en cp-skada i våran familj, men för det har inte de behandlat mig som luft, tvärtom de ha tagit han om mig, vi kan skoja och skratta utan problem, det är så härligt. Mina kusiner på mammas sida, de är ungefär lika gammal som jag, fast de är ”barn”/tonåringar så har det tagit mig så bra, de har aldrig sagt något fult ord om mig, de har inte  viskat om  mig, de har aldrig knuffats eller retats för att jag har en cp-skada. Varenda gång vi träffas med Grimm familjen eller om vi chattar så är de jättegulliga mot mig, vi skrattar, vi pratar, vi är raka vi ljuger inte eller viskar vi är helt enkelt väldigt gulliga mot varandra, det har inte varit några problem. Tack mina vackra kusiner! :). Att ha en CP i familjen har inte varit några konstigheter. Jag är CP men jag är inte min CP! Jag har alltid blivit accepterad för den jag är!

Ps. Kommer skriva om vad vi gjorde i helgen imorgon eller på måndag, bara så du vet!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.