Min krönika

Här kommer min krönika som jag har arbetat med i skolan som en inlämningsuppgift i svenskan. Läs gärna!

“Vi kan också” döm inte innan du vet

När vi går utanför dörren så är oftast blickar där eller kommentarerna som får oss att inte vilja sitta i en rullstol eller få oss att vilja gå normalt. Frågorna om man är ensam och ögonbrynen som hoppar upp i pannan när vi säger ja, vi klarar oss faktiskt själva. Vi måste få gå ut på stan och vara som alla andra utan att vi får den där förvånande blicken när folk fattar att vi är själva, eller att få gå ut utan att få den där klappen på axeln som en tröst! Att passa in i ett samhälle med en norm som säger att man ska vara på ett visst sätt är inte alltid så lätt och speciellt inte när man har ett handikapp, därför kan man känna att man inte passar in i samhället. Alla måste få känna att de passar in i ett samhället.

Jag har något hinder över hela kroppen och sticker utanför normen men jag lever ändå ett normalt liv även fast inte kroppen gör som jag vill ibland. Jag kan tänka normal, jag kan till och med gå, fast inte så långt. Det är inte synd om mig, man kan känna livsglädje trots att man har problem med kroppen. Det blir vad man gör det till. Jag har mål i mitt liv, och de ska jag nå för jag är inte den som ger upp i första taget. Jag brukar hitta på saker på egen hand ibland, jag blir alltid så glad och taggad när jag ska göra något själv, men så ibland kommer de här kommentarerna om var mina föräldrar eller assistenten är. När jag skulle in i en affär en gång så höjde kassörskan på ögonbrynen av förvåning och frågade om någon var med mig och om jag hade tagit mig hit alldeles själv. Jag vet att det är bara av godhet, men jag känner mig så förminskad när någon pratar till mig som om jag var åtta år gammal. Kan man få vara lite tonåring trots att man inte är som alla andra tonåringar?

Jag gillar inte när människor tycker synd om mig, för det är inte synd om mig, varför är det synd om mig? Visst jag har en CP-skada, men jag har ett normalt liv ändå med världens bästa omgivning som alltid vill mitt bästa och som älskar mig precis som jag är, vilket jag är så glad och tacksam över. Vad har jag att vara ledsen över?

Jag tycker att folk dömer så fort, de tar saker för givet så lätt, det är bättre att vi med handikapp frågar eller ber om hjälp istället för att vi ska känna oss förminskade. De är väl inte blinda så de inte ser skillnad på en åttaåring och en femtonåring? Eller har jag fel? Isåfall så behöver de inte prata med en förvrängd pipig röst bara för att vi sitter i rullstol, då känner man sig ännu mer förminskad. Jag tycker att folk måste få mer förståelse. Jag tycker att vi med handikapp måste gå ut med det här på sociala medier och vara lite tuffare, så kanske folk förstår att vi tycker inte detta är okej. Vi är som alla andra bara att vi råkade födas med lite behov av hjälpmedel. Normen säger att man ska vara på ett visst sätt för att passa in. Jag personligen gillar inte normen därför att om man inte är som alla andra så blir man utstött från normen säger samhället, och det tycker jag är dåligt. Normen kan få vissa människor till och med att må dåligt därför att de känner att de inte passar in eller att de inte är som normen säger att man ska vara.

Alltså, jag tycker att vi med handikapp måste ta mer plats och verkligen visa att vi faktiskt kan. Att folk måste sluta med att döma så fort och ta saker förgivet, att vi ska gå ut med att vi faktisk kan klara oss själva utan en hjälpande hand och att människor ska förstå att en femtonåring tycker inte att det är roligt att bli behandlad som ett barn bara för att man har problem med kroppen, jag blir ledsen och känner mig förminskad när jag bara vill ha lite egentid utan att ha någon med mig.

Jag tycker att människor måste se in i våran situation, jag vet att det kan vara svårt, men då kanske människor förstår vad vi menar och att det kan vara jobbigt att bli förminskad.
Normen ska inte förstöra vårt samhälle, den ska inte trycka ner någon annan på grund av att den inte är som alla andra, det är fint att vara unik!

Mina föräldrar läser “Den fula ankungen” av H.C Andersen för min lillebror och den handlar om en anka som blir utstött för att den inte passar in bland de andra, men i slutet blir han något ännu vackrare, en svan!

Bookmark the permalink.

One Response to Min krönika

  1. Eva says:

    Jag säger det igen! Du är helt fantastisk på att skriva och uttrycka dig 👍👏💕💕

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *