Promenad Till Stan Helt Ensam

Jag bor väldigt nära stan där jag bor, jag har gått till stan två gånger hemifrån, eller gått och gått, jag har kört permo. Första gången var när jag fyllde 20 och jag och familjen skulle äta middag på La Capita, då gick jag och mamma ner bara vi två till restaurangen och det var verkligen supersmidigt, dessutom tog det bara cirka 11 minuter. Andra gången var när jag, mamma och Jessica skulle titta på sommartorsdagen med Oscar Zia, då gick de och jag körde joystick.
Men jag har länge velat testa att ta mig ner till stan själv. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och har jättesvårt för att hitta och lära mig vägar, detta beror som sagt på att jag har dåligt lokalsinne i grund och botten men också pågrund av min CP faktiskt. Nu ska jag inte skylla på den, men det är faktiskt sant, det har min psykolog sagt! :)

Jag har varit på Coop några gånger nu, men det var först för två gånger sedan som jag hittade utan GPS:en, och jag snurrade runt länge innan jag hittade men tillslut kom jag till Coop på eget sätt om man säger så. Jag tror att jag har förvirrat mig själv, för nu när jag klarar mig utan GPS:en och nu senaste gången så tyckte jag att vägen var superenkel och jag hittade den rätta vägen med en gång utan att snurra runt lite först. Men jag tror att bara för att jag har snurrat runt, kört fram och tillbaka så har inte min hjärna kunnat registrera den rätta vägen, om ni förstår vad jag menar.
Det ska bli intressant nästa gång som jag åker till Coop om jag hittar den rätta vägen med en gång ingen, då vet jag att det inte bara var tur förra gången! :-)

Så jag bestämde mig för att jag skulle gå till stan som igår (onsdags), det var verkligen inte planerat. Jag bara tänkte tanken och kände för det på taxin hem så jag tänkte ”varför inte”, dessutom var det fint väder. Jag har aldrig promenerat själv i mitt område, bara tagit Elof upp till Coop och tillbaka typ, och det har berott på att jag har inte orkat, jag har liksom inte haft orken efter jobbet. Men igår för än gång skull kände jag mig lite piggare iallafall och var sugen på att gå ut och gå.
Först tänkte jag att jag kanske borde ta Elof första gången jag ska till stan själv för att känna mig mer säker innan jag traskar ut själv på mina egna ben. Men sen tänkte jag ”varför då? Det är ju egentligen samma sak, bara det att jag går och inte sitter ner.” Jag var dessutom sugen på att röra på mig lite och då ska man göra det när kroppen tillåter och orkar det tycker jag.

Jag tog på mig mina träningskläder (som har legat i lådan alldeles för länge) och traskade ut. Det var så skönt för jag hade bara ett par tunna träningsbyxor och en träningst-shirt på mig.
Jag kom faktiskt ihåg vart jag skulle börja gå och jag minns mammas ord till mig ”det är bara att gå rätt fram hela vägen” och det är det faktiskt. Så jag gick förbi Friskis & Svettis och in genom tunneln. Och vet ni? Ganska så fort var jag inne i stan, utan att jag hade gått fel en enda gång eller tittat på GPS:en. Jag blev så glad och lite imponerad av mig själv. Men egentligen är det som sagt bara att gå rakt ner, det går typ inte att gå fel, haha. Det var mycket lättare att hitta till stan än till Coop konstigt nog!

Det tog mig också 11 minuter att gå till stan, ganska exakt faktiskt. Min plan var att gå till standsparken och sätta mig på en parkbänk och njuta av livet lite! :-) Men det var lite svårt att hitta dit, men det gjorde verkligen ingenting, det var bara skönt att gå där och strosa. Det var mycket liv och rörelse i stan, det var många människor som passerade förbi mig. Jag kände mig så fri på något sätt, där gick jag helt ensam bland olika människor och stapplade omkring i mina träningskläder, det kändes så häftigt på något sätt, jag vet inte varför. Jag kände mig vuxen och kände att ”här går jag ensam i stan och kan göra precis vad jag vill”, det kändes häftigt att känna den känslan på något sätt.
Jag hade inget planerat i stan alls egentligen, jag tänkte bara att det kunde vara trevligt att uppleva stankänslan och titta på lite folk.

Tillslut hittade jag till stadsparken och strosade runt där en liten stund i den härliga eftermiddagssolen. Det var så avkopplande att bara gå omkring där och bara tänka på sig själv för en liten stund.
Sen kände jag att det var dax att börja röra sig hemåt. Jag kunde ha varit i stan längre men jag kände att jag skulle orka gå hem också.
Jag var lite osäker på vägen hem, eller kanske inte just på vägen hem, utan snarare påväg ut från stan men jag tänkte att det löser sig nog. Men att jag skulle börja med att ta mig ut ur parken först, det är en bra början tänkte jag! :-)

Men när jag gick förbi Orangeriet precis i slutet av parken så såg jag mormor stå där och prata med två personer. Jag var osäker först om det var mormor för jag stod lite på håll och såg bara hennes rygg men när jag kom närmare såg jag att det var mormor. Så jag gick fram och sa ”hej mormor”, hon blev jätteförvånad och omfamnade mig i en stor kram och sa att jag var helt otrolig som hon brukar säga! <3 :-) Sen kom morfar ut från restaurangen också kramade han om mig med. De hade ätit lunch med sina vänner. Vi stod och pratade en stund med deras vänner och sen erbjöd sig mormor och morfar att köra hem mig, vilket var snällt eftersom att jag var trött i benen och ville komma hem. Så de var så snälla och skjutsade mig hem. Det var väldigt roligt att vi stötte på varandra på stan, det händer ju liksom inte! :-) Också fick jag krama på de lite och prata med de också vilket var mysigt.

Nu såhär efteråt och när jag kom hem kände jag mig så glad att jag gick ner till stan för det gjorde mig piggare, gladare och dessutom var det underbart med lite friskt luft. Så nu har jag fått ny energi från promenaden men också från mormor och morfar! :-)

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.