Category Archives: Mitt handikapp

Igår var det dags för omgipsning igen. Denna gången följde pappa med, han stod utanför mammas hus när jag kom ditt med taxin, det var bara att sätta sig i bilen och ta in Rulle så var vi påväg. När vi kom upp till ortopedmottagningen så fick vi vänta i några minuter innan en tjej visade oss in till ett rum, det var samma tjej som förra gången och samma tjej som sågade mig i foten…nej, fy vad hemskt det lät! Men iallafall så la jag mig på britsen också fick jag hörselkoppor på mig med tanke på att den maskinen som de sågar upp gipset med låter en del. Pappa stod jämte mig och höll i mitt högra ben i mina armar som krånglar som vanligt när vi är där.
Jag la mig på sidan och hon satte in en skena i mitt gips och så började hon såga med maskinen. Det var lite jobbigt eftersom att jag var rädd att hon skulle rispa mig en gång till, jag har ju dramatiska upplevelser sen första gången om man säger så..hihi! Det vibrerade även hela tiden i benet när hon sågade, så det var även lite obehagligt.
De som gipsade mig förra gången tog väldigt mycket gips märkte vi idag, för det tog sån lång tid för de två tjejerna att ta sig igenom gipset, de sa även det. Och då kändes det som att det var extra lång väntan när det kändes obehagligt med vibreringarna i benet också. De fick såga, klippa, såga lite till och klippa mycket. Sen var det ju dax för andra sidan efter en lång stund på högersidan, och det tog nästan lika lång tid där också. Det började bli lite segt där ett tag. Men tillslut sågade de av det sista på gipset och klippte upp den sista biten av ullen.

Det var skönt att bli fri från gipset en liten stund, och fri från att bli sågad, puh. Min fot hade flera sår på mig även den här gången, och det är ju antagligen det som jag har känt av, men konstigt att jag inte kände av såren den sista veckan som jag pratade om i mitt senaste inlägg, det tyckte ortopedtjejerna också var konstigt. Men läkaren skulle ändå komma in när jag skulle gipsas, så då kunde han kolla på såren. Det var samma roliga läkare som kom in denna gången också. Han kollade på såren och sa att vi får ta ett traditionellt gips denna gången, eftersom att det är mjukare. Det betyder då att jag inte kan stödja på gipset på 24 timmar medans det andra kunde jag stödja på redan efter bara en halv timme. Det tyckte jag var jobbigt, Men vad skulle jag göra liksom än att bara acceptera det? Så de började gipsa medans läkaren höll foten i rätt läge. Det traditionella gipset var mycket mjukare och skönare än det andra. De satte även på stora vadderade ”plåster” på mina tår innan, eftersom att jag hade så mycket sår på de också, så nu är de väl inpackade än förra gången, så det känns jätteskönt. Nu tror jag att jag slipper att få problem med tårna! Efter att de hade satt på det traditonella gipset la de på ännu ett gips, alltså färg gipset, vilket blev rosa denna gången också. Nu känns det så mjukt och skönt i gipset än vad det gjorde förra gången!

Sen fick jag hoppa på ett ben till Rulle, in i pappas bil, och sen in i taxibilen som tog mig till Storås. Detta dygnet blir lite speciellt när jag inte alls får stödja på foten! Jag är ju liksom van vid att kunna stödja på gipset efter 30 minuter. Igår var jag så trött när jag la mig, eftersom att jag nu får kämpa extra mycket för att ta mig framåt och göra saker som t.ex gå på toa! Detta dygnet måste jag verkligen ha hjälp med allting, men tur att det bara är ett dygn! Men Storås personalen är så snälla som hjälper mig!

Det här var ju inte alls planerat att jag skulle få ett traditionellt gips igår, så därför var jag lite förvånad över att jag inte kunde gå när jag kom hem och ett dygn framåt!

Idag ska jag på omgipsning igen, jag åker kvart över ett från Storås, vi har nämligen tid klockan tre på ortopedmottagningen. Det är så sjukt det här, nu känner jag inte ens att jag har gips längre, jag blir liksom påmind av att jag har gips varje gång jag går! Jag har blivit så van, men framför allt så gör det inte ont längre, inte någonstans, och det är så skönt. Innan på detta gipset retade jag mig lite på lilltån igen, det gjorde svinont när jag försökte böja upp foten mot gipset eftersom att det kändes som att jag hade en typ stålpinne som satt i början av foten och jag hade jätteont i hälen. Tur att jag kämpade mig förbi det, så att jag inte tog bort det, för då visste jag ju inte att det skulle gå över. Jag tänkte liksom att jag får väll ha det så här i en vecka till, stå ut helt enkelt, tur att jag inte behövde det kan jag säga!
Men nu är all smärta borta, det är jätteskumt, hur kan det onda bara försvinna? Men det är så skönt. Så det känns nästan lite jobbigt att de ska ta bort gipset idag, när det äntligen går så bra nu. Det kommer säkert att bli bra den här gipsningen som jag ska göra idag också eftersom att foten förhoppningsvis är ännu mera rörlig nu. Men jag hoppas inte att jag börjar att få ont igen som jag hade den första veckan med det gipset som jag har nu, utan att det inte alls gör ont under de två veckorna som jag ska ha det nya gipset. Denna gången blev det en vecka ont och en vecka smärtfritt…konstigt! Hoppas på två veckors smärtfritt nu då!
Men nu ser jag ljuset i tunneln, efter de här två veckorna är det över! :)

Nu när jag har mitt gips (eller rättare sagt när jag hade mitt gips) så behövde jag lite extra hjälp hemma, så det betydde ju då att jag behövde även den hjälpen på Storås. Jag har ju Rulle på Storås så den har jag använt mycket när jag ska upp till gemensamma. Men även på mornarna och på kvällarna när jag ska göra mina morgon-och kvällsrutiner, eftersom att jag tycker att det är läskigt att stå upp med gipset vid handfatet när jag ska tvätta mig eller borsta tänderna, jag kan inte både hålla koll på min balans och göra det jag ska. Anledningen till varför jag behöver hjälp på morgonen också är för att det är krångligt att få på byxorna på gipset och även på kvällen med att få av de, så det måste jag ha hjälp med. Jag kan bara ha tre par byxor nu, eftersom att jag har bara tajta jeans, så nu är det mjukisar som gäller, och det tackar inte jag nej till! :-) Det är lite annorlunda att larma precis när jag har vaknat och när jag ska sova, eftersom att jag är van vid att klara de bitarna själv, men det går bra ändå. Jag och Storås personalen har fått in en bra rutin på det med. Innan när jag hade gipset var min vänster arm extra krånglig också, så då var det skönt att få lite extra hjälp med påklädning och så.

Ni kanske undrar hur jag duschar? När jag duschar använder jag ett plastöverdrag som man bara drar över gipset. Jag behöver även hjälp nu när jag ska duscha för det går inte att stå upp med den på. Jag och mamma testade den förra lördagen när jag skulle duscha och den var så bra! Bara dra på och av. När jag skulle duscha för första gången med gipset på Storås, den personalen som hjälpte mig hon blev helt förvånad, hon hade aldrig sett en sån innan. Det var samma sak igår när jag skulle duscha innan jag skulle hem, så hjälpte Malin mig att duscha, och hon blev helt förvånad att den var så smart hon med. Nu står en trädgårdsstol i min dusch som jag sitter på när jag duschar, hihi! :-)

Som jag har sagt tidigare så har mitt ben börjat spänna och krampa efter botoxen, och det tror jag beror på att det är för att foten inte är van eller rättare sagt inte vill vara i det läget som den är i just nu. Jag trodde att det skulle gå över, att min fot skulle vänja sig, men det har den inte gjort. Det spänner och krampar så fort jag gör något, till och med när jag äter krampar det. Mamma skulle ringa till ortopedmotagningen i Borås igår om det för att höra om det är en vänje sak.

I tisdags kväll när jag skulle somna märkte jag att min lilltå inte gick att vika på eller höja på som med de andra tårna, det gjorde ont också. Jag larmade på nattpersonalen också kom en tjej in. När vi lyfte på tacket såg vi nästan inte lilltån, då hade den liksom sjunkit tillbaka in i gipset, om ni är med på vad jag menar, det var anledningen. Det måste den gjort på kvällen, för sådär har jag inte känt så länge jag har haft gipset. Det var inte så mycket plats för lilltån innan heller, men nu syns den inte längre. Så nattpersonalen försökte att peta in lite bomull med min penna under lilltån för att höja den lite. För jag kunde inte sova pågrund av det, jag låg och störde mig på min lilltå, vilket var jätteirriterande. Det blev bättre men inte helt bra, men jag kunde somna iallafall.
”Vad gjorde du igår kväll då?” ”Ne, jag och en annan försökte att peta in lite bomull med en penna under min lilltå under mitt gips klockan tio på kvällen igår! Vad gjorde du? Haha så rolig humor jag har! :D

På morgonen såg det likadant ut och under onsdagsdagen började att göra ont i tån hela tiden. Jag visste att mamma skulle ringa till läkarn som gjorde botoxen och gipsade mig i onsdags så jag ringde henne på morgonen och sa det där med tån, så kunde hon säga även det till läkarn. Mamma ringde mig under dagen och sa att hon inte pratat med läkaren än men med en som jobbar på ortopedmottagningen, hon visste inte det där med krampen i benet så vi skulle vänta på att läkaren skulle ringa. Men hon sa att jag kunde kanske åka till Möndals ortopedmottagning och bara skära upp gipset vid tån. Storås personalen kunde följa med mig isåfall. Det tyckte jag lät smidigt och bra. Men sen ringde mamma tillbaka till mig och sa att jag inte får komma till Mölndal eftersom att jag inte är skriven där. Men så sa mamma att läkaren i Borås hade sagt att han ville ta bort gipset eftersom att det var inte bra att jag hade ont i benet. Så jag behövde ändå åka till Borås. Jag fick en tid redan idag, wow det förvånar mig att sjukvården är snabba för en gång skull. Men samtidigt så hade de inte tid med mig idag egentligen men de klämmde in mig mellan två andra gipsningar, så jag fick en akuttid. igår kväll hämtade mamma mig på Storås. Så idag ska jag ta bort gipset och nästa onsdag skulle jag ju på omgipsning, och då sätter de på ett nytt gips. Så jag får vara utan gips i fem dagar. Det är ju skön att ta av det när det krampar och gör ont, men det bästa hade ju varit om det inte hade det såklart! Himla ben som bara gör ont säger jag!

.

I fredags var det annorlunda att vakna upp och känna att man har ett gips på foten. Jag ringade mamma, också kom hon hem och hjälpte mig upp ifrån sängen och upp för trappan. Hon hade även gjort pastasallad som hon hade lagt ner i en kylbag till lunch åt mig eftersom att jag tycker att det är läskigt att gå till kylen. Det känns lättare att bara ta sig från soffan till bordet. Som jag sa i mitt förra inlägg så känns det jättekonstigt att gå eftersom att jag inte kan sätta ner foten, så jag går på tå. Anledningen till det är att läkaren inte fick foten till normalt läge, om ni förstår vad jag menar. Hela dagen igår satt jag i soffan. Sen pratade jag med Kevin på eftermiddagen när han hade slutat skolan, han frågade om jag ville följa med honom ner till gymmet, jag blev jätteglad att han frågade och skönt att få komma ut. Så han var så snäll och kom hem till mig och hjälpte mig ner för trappan och på med mina ytterkläder. Han tyckte att det kändes som att gå med en häst när han gick med mig, oj oj vad vi skratta när han sa så, men det gör det verkligen. Så varje gång jag går nu tänker jag på en häst! :-) Sen satte jag mig i Rulle och vi började ta oss ner till gymmet. Han skulle ha pass så när hans pass började lite senare satt jag och väntade medans han körde Tone, kändes lite konstigt att inte vara med… Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle vara på gymmet dagen efter botoxen! :-)

Efter passet var slut klockan fem gick vi hemåt igen. Vi köpte en dricka och lite godis på vägen hem. Vi hade väldigt roligt på vägen hem måste jag säga, det var så härligt att få garva lite tillsammans med bästa Kevin! :D
Jag blev så glad när Kevin ville ta ut mig på en sväng, han visste inte alls hur rörlig jag var eller något, men ändå så kom han. Han kom även fast han inte visste hur mycket hjälp jag behövde, nu när jag behöver lite extra hjälp. Det är så fint av honom, det är en riktig vän! Jag blir så varm inombords när jag tänker på det, och på vilka fina och omtänksamma vänner jag har. Jag är så tacksam! <3

När jag kom hem blev det fredagsmys med grabbarna eftersom mamma var iväg. Det blev en god tacopaj till middag innan vi tittade på en film med Elliot. Sen när han hade somnat tittade jag och Marko på Talang. När mamma kom hem hjälpte hon mig till sängs, det är lite speciellt nu när man behöver hjälp både upp på morgonen och att gå och lägga sig.

Hela dagen i fredags hade jag kramp och ont i benet. Det kändes precis som den gången i november. Så det var lite jobbigt. Jag tror att det är för att foten inte är van vid att vara i det läget som den är i nu. Jag hoppas att kroppen vänjer sig så jag slipper ha ont i fyra veckor! När vi satt och tittade på Talang i fredags ville foten vrida sig och då låg den inåt vriden trots att jag hade gips, men det är nog för att inte läkaren fick foten i det normala läget riktigt. Men det kanske han får när det är dax för omgipsning, hoppas på det.

Igår, lördags gick det mycket bättre att gå. Jag använde ju Elliots matstol och gick med i fredags, haha! :D Det kom jag på, det var skitbra! Men igår vågade och kunde jag gå utan den, så det kändes skönt. Jag känner mig mer stabil. Nu kan jag även gå på toa själv, jag har hittat en bra teknik, vilket känns skönt. Igår hade jag ont i benet igen, så om det inte släpper så ska mamma ringa sjuhuset imorgon för att kolla om det verkligen ska vara så.

Det jobbigaste är att jag har fått det problemet att det kliar under gipset. Se min lösning på det på sista bilden! :D Marko kliar mig så att jag dreglar! :-)

(Jag tänkte ladda upp en film där jag går med stolen men det gick tyvärr inte så jag tog några kort från filmen, det är därför inte bilderna är så bra)