Category Archives: Mitt handikapp

Idag är dagen, då jag ska ta botox! Det ska bli spännande men jag har varit lite smånervös hela veckan, och är ska tilläggas. Igår åkte jag taxi hem hem, alltså till Sandared. Dagen avslutade jag med ett gött svettigt gympass på gymmet, förmodligen sista riktiga passet på minst fyra veckor. Jag skulle kört bodaattack igår, kommer ni ihåg att jag körde det hela tiden förr med Kevin. Jag tycker att det är så roligt! Jag har inte kört det på jättelänge! Och nu äntligen kunde jag köra det när jag kom hem igår, men tyvärr var det bara jag och en till som hade bokat oss, så passet blev inställt, det var lite tråkigt! Men bara för det betyder det inte att man behöver stanna hemma, utan jag drog till gymmet och gymade istället. Kevin jobbade, så han hjälpte mig av och på med ytterkläderna så det var bra. Plus att det var roligt att träffa och prata med honom lite igen så där på en onsdag. Jag körde helkropp igår, armar, mage och ben! Det var riktigt gött!

Sen skulle Kevin hjälpa mig ut för mamma skulle komma och hämta mig när jag hade tränat klart. Vi ville inte riskerar att ta den snöiga och hala trappan så vi tog ute hissen. Men problemet var att när vi hade stängt dörrarna till hissen och tryckt på neråt knappen så gick det inte, hissen hade fastnat pågrund av kylan. Som tur var så var hissen uppe så vi hann inte åka ner. Men grejen var att hissdörrarna hade frusit fast så vi kom inte ut. Så där stod vi och skrattade. Sen klättrade Kevin över hissdörrarna, men jag som inte kan det stod kvar i hissen medans Kevin och en annan personal på gymmet försökte få loss hissdörrarna, men det gick inte, de satt stenhårt. Kevin försökte även att lyfta över mig över hissdörrarna, men det gick inte heller. Som tur är så finns det en liten springa mellan hisdörrarna, så Kevin försökte trycka upp dörrarna så mycket som det bara gick, det var vår ända utväg om jag skulle kunna komma ut där ifrån. Som tur är så är jag smal så jag tryckte mig ut ur dörrglipan, och jag kom ut! Det var en rolig och spännande upplevelse med Kevin så där på en onsdag efter ett gympass! :-) Sen när mamma kom tog mamma och Kevin mig i varsin arm och gick ner för trappan och ner till bilen.

Idag får jag lite sovmorgon, för mamma kommer och hämtar mig klockan halv elva här hemma, vilket ska bli skönt! Väll på sjukhuset ska vi anmäla oss, sen ska jag få elmasalva på vaden där läkaren ska ta botoxen, och sen får jag och mamma vänta i två timmar innan ingreppet sker. Då ska vi äta lite lunch i sjukhusrestaurangen och ta det lugnt. Sen direkt efter botoxen som ska ta mellan 10 till 15 minuter ska jag gipsas. Som tur är har jag världens bästa stöd med mig – min mamma, som kan hålla mig i handen om det blir jobbigt! Jag har också fått fina peppningar av Wilma och Kevin som peppar mig och säger att jag fixar det här, vilket jag är tacksam för och uppskattar! <3

Nu har jag fått tid för botox äntligen, jag ska ta det redan nästa torsdag den 31 januari. Jag trodde inte att jag skulle få göra det i januari eftersom att han läkaren inte hört av sig, men nu gjorde han det, så sista januari blir det. När jag fick veta det tänkte jag…herregud det är ju redan nästa vecka – nästa torsdag! Det ska bli gött att få ordning på foten men samtidigt känns det lite pirrigt att ta botox eftersom att det var såpas längesedan jag tog det och jag kommer inte ihåg någonting från det. Plus att jag ska få lugnande en timme innan botoxen, jag har aldrig fått lugnade innan så jag vet inte hur det känns…men men det här ska nog gå lysande, bara att gå in med den positiva inställningen. Läkaren verkade toppen också när vi bestämde att jag skulle få botox, så det känns extra bra. Jag ska ju gipsas också direkt efter och jag har ju aldrig varit gipsat förut, så det känns också lite pirrigt. Sen ska jag på återbesök och gipsa om två veckor efter och det är torsdagen på sportlovet. Jag åker hem på onsdag eftermiddag nästa vecka efter skolan eftersom att det är på torsdag som jag ska ta botoxen. Jag är ju såklart hemma på fredagen också eftersom att det är onödigt att åka tillbaka till Storås och skolan för en dag och för att vi måste se hur rörlig jag är och hur mycket jag kan klara mig själv, också måste jag ta det lugnt. Så om allt funkar som det ska så åker jag tillbaka till Storås på söndagen. Jag får inte glömma att ta med Rulle hem nästa onsdag eftersom att vi vet inte hur rörig jag är efter botoxen och gipset som sagt.

Att ha en CP-skada som påverkar hela kroppen kan ibland vara påfrestande och irriterande när man vill så mycket fast man kan inte. Men jag tar hellre att ha handikappet i hela kroppen (det vill säga, tal, syn, ofrivilliga rörelser i armarna, svårt med fingermotorik, svårt att gå långt och energislukare) än att inte kunna gå alls. Hellre att jag har svårt med hela kroppen och kunna gå än att sitta i en rullstol hela tiden. Det är jag tacksam över.

För mig är det en frihet att kunna gå. När jag satt i rullstol i tre veckor i november så var det jättejobbigt för mig eftersom att jag är så van vid att kunna gå. Jag var inte van vid att behöva assistans dagarna i ända för att kunna göra vardagliga saker och behov, det var en stor omställning för mig under tre veckor.

Det jobbigaste med min CP-skada tycker jag är när man ser att folk behöver hjälp eller att någon ber om hjälp också kan jag inte hjälpa till pågrund av att det är fysiskt omöjligt eller svårt för mig. När någon frågar om hjälp tycker jag att det är jobbigt att säga att jag inte kan, men det är ännu jobbigare om jag ser någon som behöver hjälp och de ser mig och jag inte kan hjälpa till, speciellt om det är någon som jag inte känner. Även om personen inte ber om hjälp men att jag ser att hen behöver hjälp så vill jag bara springa fram och hjälpa till, för att vara snäll och känna att jag har gjort någon en tjänst idag och göra personen glad. Det är så jobbigt att inte kunna hjälpa någon när man vill det så mycket, även om det är min familj eller mina vänner som vet att jag inte kan hjälpa de med vissa saker så tycker jag ändå att det är jättejobbigt. För jag vill ju hjälpa mina nära och kära så mycket som möjligt. Nu låter det som om det är jättestora saker men det är det inte, det kan t.ex handla om att plocka upp något från golvet eller räcka någon ett glas med vatten. Speciellt om det är äldre människor så tycker jag att det är jobbigt att inte kunna hjälpa till.

Min första dag på lovet gick jag upp klockan åtta eftersom att jag skulle till ortopeden och prova ut mina ortoser som jag gjorde för ett tag sedan. När man får sova så ska man upp och göra något annat istället. Jag skulle vara där halv tio. Men min älskade mormor skulle följa med mig så det var inte så jobbigt att gå upp ändå. Vi fick avboka min förra provtagning av ortoserna eftersom att min fot var som den var. Nu är den likadan men jag tänkte att jag testar att få ner den i min ortos på elevhemmet. Jag fick ner den men det spände och gjorde ont i benet, men det gick. Så jag tänkte att de hinner ju måla lite på ortosen iallafall – max 2 minuter innan det gör för ont (måla menar jag att de gör lite justeringar på ortosen). Så vi åkte dit och började med den lätta foten – höger. Och den gick ju bra. Vi försökte med vänster men det gick inte igår tyvärr, foten ville inte vara i ortosen. Men som tur är så fixar de det genom att bara rita ungefär samma sträck på vänster ortos som på höger (även om det är bättre att rita när man ser och när jag har den på mig. Men går det inte så går det inte). Men det är skönt att ha de klara så kan jag bara börja använda de efter botoxen. Ortoserna var jättefina (lägger upp en bild på de sen när jag fått de och de är klara).

Sen följde jag med mormor hem och var hos mormor och morfar hela dagen, det var jättemysigt. Få lite sällskap. Vi tog det bara lugnt och myste. På eftermiddagen körde morfar mig hem till mamma och sen kom familjen hem. Så nu har de jullov också :). Vi fikade lite och satte på lite julmusik. Sen körde mamma mig till pappa. Jag myste där hela kvällen och sov över. Hamilton fyllde år igår också så jag gav han en födelsedagspresent.

Igår var det bättre i benet, jag kan stödja på det nu när någon håller i mig – vilket är så skönt, det går åt rätt håll! Jag tror att alvedon och Ipren tillsammans tre gånger om dagen har gjort sitt. Hoppas att det blir ännu bättre snart så att jag kan gå själv. Igår var jag och mamma i Knalleland och jag köpte mina sista julklappar, jag kände att jag ville komma ut. Sen gick vi till Max för att få i oss något snabbt, det tog 40 minuter att få våra hamburgare – helt sjukt! Så det var extra gött när vi fick vår mat. Igår var jag så trött under dagen, och sen på Max blev jag ännu tröttare jättefort, alltså verkligen supertrött. Det syntes på mig jättetydlig, jag kände mig som ett vrak helt plötsligt! Där och då hade jag kunnat somna. Det är verkligen inte likt mig, Det måste vara något som inte stämmer i min kropp, därför är det bra att vi tagit de här proverna nu. Jag hade inte ätit på jättelänge (inte konstigt när jag inte känner mig hungrig) så det kanske hängde ihop med tröttheten också, men ändå. Efter maten blev jag lite piggare men jag var fortfarande jättetrött. Det känns som att så fort jag anstränger mig så blir jag helt utmattad, även om jag inte ansträngde mig mycket i Knalleland.

När vi kom hem bröt jag ihop utan att jag vet vad det beror på. Jag tror att nu när jag haft det här såpas länge så sätter det sig psykiskt. Jag som är van vid att gå, röra på mig, äta ordentligt med mat, vara hungrig och leva som vanligt. Nu har jag varit beroende av både rullstol och hjälp i två veckor…klart det tar på psyket tillslut.

På kvällen fick jag kramp i benet och i foten igen eftersom att jag gick upp för trappan och sen in i duschen när jag skulle duscha. Jag kanske överansträngde benet lite för mycket. Sen åt vi pulled pork och hade myskväll!