Category Archives: Mitt handikapp

Istället för att se svagheten med att ha CP så ser jag styrkorna istället. Varför ska jag va ledsen över min CP när jag istället kan göra det bästa av situationen och acceptera läget? Livet blir så mycket roligare då. Jag ska inte bli hindrad av min CP i mitt liv. Jag vill leva ett normalt liv med en CP skada. Jag vill utmana mig själv och säga ja till fler grejer en nej. Jag ska inte säga nej förrän jag thar provat. Man måste testa för att lyckas! Jag vill inte bli begränsad för att jag har CP! Min CP är en styrka för mig, jag får lära mig så mycket av den i livet och jag utmanar mig själv mer eller mindre varje dag för att klara av saker med min CP.

Se styrkorna inte de svaga!

Jag värmde min lunch i mikron som vanligt för några veckor sedan, jag brukar alltid värma den precis lagom så att den går att bära. Men just den gången blev tallriken jättevarm så jag inte kunde hålla i den. Just den gången skulle jag sätta mig på balkongen och äta så det var en lite extra bit att gå. Men då tog jag en rund bakform och ställde min varma tallrik i där, och den har höga kanter så då kunde jag bära den lätt och enkelt ut till balkongen och sen sätta tallriken på balkongordet. Visst var det en smart lösning? Man får hitta sina vardagsknep ibland.

För mer en ett årsedan mådde jag dåligt och grät jättemycket ibland för
att jag inte hade några vänner i min ålder, ingen att va med på fritiden, igen att prata med eller att skratta med. Min CP-skada var problemet tänkte jag, alla har förutfattade meningar om mig förre de ens sagt ”hej” till mig. Jag har fått blickar och sett hur folk bara gått förbi mig i skolan. Jag har oftast inte brytt mig för jag vet hur älskad jag är utav min familj, men ibland kunde jag må dåligt och vara jätteleden ändå. Jag hade inget tonårsliv. Men sen började jag umgås med Kevin (min gamla klasskamrat på låg och mellanstadiet), och mitt liv förändrades. Vi blev bättre och bättre vänner ju mer vi umgicks. Nu har vi umgås typ varje dag efter skolan och hittat på saker ibland på helgerna. Vi har gått långa kvällspromenader och bara skrattat och pratat, vilket jag är så glad över! Jag har sluppit gå ner själv till skolan, men framför allt har jag kommit ut mer. Innan så var det så träigt att åka ut helt själv med Elon och sen hem igen, att jag stannade inne. Jag är så tacksam över att vi blivit vänner och att han accepterar mig precis som den jag är och ser mig istället för min cp-skada. Han hjälper mig med sånt jag behöver hjälp med vilket jag är så sjukt tacksam över. Som t.ex med att dela maten till sin jämnåriga kompis, det tycker han inte är konstigt. Jag blir accepterat med en rullstol och en CP skada som jag altid velat. Han pushar mig och vill att jag ska lyckas, vilket känns fantastiskt. Jag är en lite annorlunda kompis ijämförese med vissa andra, men jag blir accepterat och har en sån fin kompis ändå. Innan var det ALLTID jag som fick fråga och boka in träffar med mina jämnåriga kompisar, och tillslut blev jag trött på det. Ingen hörde av sig till mig. Men nu när jag har Kevin så är det han som frågar mig om vi ska hitta på något också, förut kändes det helt overkligt att någon villl hänga med mig, men det kändes och känns så underbart. Tack för att du vill vara min vän Kevin! Du har gjort mitt liv roligare! 💛

Igår fick jag RG brevet som jag skulle få här i sommar. Det de står vilka kontaktpersoner jag kommer ha, när jag har lov och lite så. Det stod också vilket hus jag kommer att bo i på Storås, och jag fick ju önska att jag ville bo jämte hästhagen, men det stod bara att jag kommer att bo i hus nummer två, hur ska jag veta vilket hus det är? Nyfiken Alice nu… Det stod också lite om elevhemmet, om mat, besök och så. Släckningar, vänner och familj får komma och hälsa på och sova över i min lägenhet om de vill, man miste säga till i förväg så alla vet det i huset. Vi i huset kommer ha möten i jämna mellanrum och diskutera hur vi vill ha det eller om något känns fel. Sen kommer vi planera maten varje vecka tillsammans, och om man inte ska äta middag någon gång ska man säga till i förväg. Det stod också att man får hänga upp saker på vägen om man vill, så det var ju bra. Med en taklist eller vad de skrev så att man inte förstör väggarna.

Mamma pratade med en kurator där i veckan angående CSN, och då sa kuratorn att jag var så välkommen, och det ska bli så roligt att jag kommer. Det känns så härligt när de säger så, diet känns genuint! Hon sa även att jag verkar vara en sån go, glad ovh härlig tjej (vi träffades på ett möte när vi var där), det var fint sagt och roligt att höra att man gjort ett bra första intryck.

Idag är det CPU-mättning för mig som gäller, jippi! (Jag var ironisk). Men som tur är så har vi bokat två tider denna gången så jag slipper ligga och kämpa i två timmar. Så jag ska dit på onsdag igen. Det brukar ta ett tag de där! Speciellt om de ska fråga massor utav frågor innan de börjar också. Hur kul är det att ligga på en brits i en timme medans ett par sjukgymnaster ligger och drar i min kropp och mina leder? Och när kroppen inte är van heller att man drar i muskler som den inte vill. För att de ska mätta hur rörlig jag är? Det är bara att tänka positivt. Bättre att dela upp det på två dagar än att ligga på den britsen i två timmar och kämpa. Men som tur är så har vi ganska roligt när jag är där! :) Dagen idag slutar iallafall inte så tråkigt, för efter det ska jag, mamma och Marko ut och äta på La Capita som jag sa att jag fick av de när jag slutade nian i torsdags, det ska bli såå gott! Jag längtar! Mys! Dagen kommer iallafall avslutas på topp!

I detta inlägget ska jag inte klaga på samhället utan jag ska hylla Borås stad. Jag ska hylla Borås stad och Ryaråsar för att de hade byggt en sån bra träbro så att jag kunde åka där med Elon, att vi med rullstolar också kan uppleva den fina skogspromenaden och den fina utsikten vid fika platsen. Jag blir glad när jag ser att samhället har anpassat miljön för alla. Alla måste få ta del av den vackra naturen trots att man till exempel sitter i rullstol, alla måste få kunna uppleva de saker som vi andra utan handikapp kan uppleva. Ingen ska bli hindrad från att titta ut över en vacker utsikt pågrund av till exempel trappor. Alla ska få samma möjligheter. Därför blev jag så glad att jag kunde åka den skogspromenaden och fika med en fin utsikt, eftersom att jag älskar skog och natur. Det är ett tips att åka dit, det är så fint, för där är det anpassat för alla.

Här är dikten jag skrev till min konfirmation, som min konfirmationsledare läste upp i kyrkan.

Frihet

Tack för min konfirmand tid, det har varit en lärorik tid

Jag har lärt mig att se vissa saker i livet på ett annat sätt

Jag har träffat goda konfirmationkamrater och diskuterat livet, även goda ledare.

Att ha en CP-skada är inte alltid så lätt,

men för min del är det viktigt med frihet, det behöver alla människor.

Att kunna stå på egna ben med en CP-skada, det har jag fått lära mig, och det är frihet för mig. Jag vill lyckats, alla kan lyckats.

Frihet är en viktig del i mitt liv.

Vi var på vårt roliga läger i Vadstena i våras där vi pratade mycket om våra pilgrimsord, som då bland annat är frihet.

Frihet symboliserar självständighet för mig.

Med en elrullstol som går på fyra hjul tog jag mig runt i i Vadstena bland snö och minusgrader.

Jag trotsade min CP-skada och åkte med på lägret.

Det var en frihet att veta att man faktisk fixade det mesta själv.

Min CP-skada ska inte få hindra mig från roliga saker.

Ingen ska bli hindrade, alla ska känna att de har frihet.

Det är en frihet att veta att man kan om man bara vill.

Frihet gör en lyckligare och gladare.

Att våga är något som vi alla måste göra. Att våga sticka ut att våga vara sig själv. Men tyvärr så är det inte så lätt i dag. Man kanske blir retad för att man är den man är, och det tycker jag är jättetråkigt att det ska behöva vara så. Att ha en CP-skada eller något annat handikapp i dagens samhälle är därför inte så lätt, man blir ibland retad för den man är, som jag blev vissa gånger i lågstadiet och mellanstadiet. Det är så sorgligt, för man kan aldrig ändra på den man själv är. Varför ska man då bli mobbad, när man inte kan hjälpa att någon inte tycker om en? Det är ju inte en självs problem. Om jag skulle välja mellan att bli mobbad eller ignorerad, så skulle jag ta att bli ignorerad alla dagar i veckan, som jag typ är nu! För det är så mycket värre att få vara med om mobbning än att folk inte bryr sig om än, tycker jag, även om det är hemsk det också, men mobbning är värst tycker jag.

Vi måste våga att sticka ut, våga ta för oss, vi måste visa samhället att de inte får trycka ner oss trots våra handikapp eller om vi är annorlunda enligt samhället. Det är jättesvårt, men det är viktigt att samhället får veta att vi kan också, vi är starka och fixar saker på vårt sätt trots att vi kanske inte har lika bra förutsättningar som andra har utan handikapp. Vi måste visa människor vilka vi  är, vi måste få vara de vi är utan att någon påpekar det. Vi är människor också, vi är på jorden, vi måste få vara som alla andra fast ändå inte! Människor förstår inte hur det är att ha ett handikapp! Det handlar om okunskap!