Jag som person är inte så som går och tänker på hela tiden att jag har en CP-skada, det har liksom inte varit några konstig heter med det. Folk som känner mig tänker nog inte på det heller, eller det gör dem inte, det vet jag. Jag har massor utav folk som älskar mig som jag är och det uppskattar jag väldigt mycket, dem stötar mig ibland det vet jag om men ibland vet jag inte alls om det. Typ som när du klarade en sak när du var åtta år, så är det inte självklart att jag klarar det nu. Jag övar och övar och blir duktigare på mitt handikapp  för varje dag som går, även om jag vet om det, eller inte vet om det, och smartare.

Om jag träffar nya personer så först vill jag veta om denna vänskapen kommer hålla eller inte. Om jag vet det så kommer jag berätta om mig och hur jag funkar, så dem vet. Jag tycker att det är jobbigt att hålla inne på det. Dem kanske ser att jag går lite konstigt eller är stel i armarna. Jag hoppas då att den personen tar det så bra som möjligt, men det tror jag.

Det bästa med CP är att: man lär sig mer och mer om sin kropp varje dag som går, man får uppleva massor av äventyr och träna sin kropp.

Det sämsta med CP är: många saker om man är lite negativ, nu  ska jag inte vara så negativ, men det är ju en negativ rubrik. Det sämsta är nog att man inte kan klättra och inte ha så bra fingermotorik som andra barn och att jag slösar fort min energi.

Jag är inte besviken på att jag fick min skada, jag fick den för att jag ville ha ett stort äventyr i mitt liv, och det är jag positivt över. Det gäller bara att sikta framåt men samtidigt leva här och nu, positivt. Jag fortsätter att kämpa, :-)

                        Question / answer                                    

Fråga vad du vill om mitt handikapp, jag svarar :) 

Varför måste CP hindra än från att klara saker själv ibland? Jag vill också kunna mata Elliot och få hålla flaskan utan att glida, för att min hand är bångstyrig. Det var så härligt den gången jag matade min bror, men sen dess har jag inte gjort det, för att jag vet att det är svårt att hålla och att jag anstränga mig. Jag vill också säga ”jag vill mata min bror”, och få honom i knät och mata alldeles själv med flaskan, också kan mamma och Marko laga mat. Varför kan det inte vara så? Jag vill… Man kan ju alltid öva, men det har inte blivit så känner jag, jag har inte dålig självkänsla alls men jag känner ”varför kan inte jag?” ibland. Men som tur är så tänker jag inte på det så mycket.

Sen blir det grymt när han börjar sitta vid bordet, för då kan jag mata han med skeden, när han börjar med smakportioner.

Idag är det alltid slöjd på tisdagar och jag och Helen brukar alltid åka hissen ner för vi tar Rulle till hissen, och idag för första gången körde jag Rulle helt själv till hissen som ligger på andra  sidan av vårt klassrum, sen ut och till andra skolan ända bort ill slöjden. Helen stod bara bakom. Sen var jag helt slut, men det var kul. Vi ska träna på det inför 7:an, så att jag blir en hejare på det sedan. Vi ska göra det i morgon också. Det tog lite långt tid men det får det göra.

Och idag när vi kom hem så tog jag av mig klockan själv för första gången.

:-)

Här får du veta mer om min handikapp, och hur glad jag blir om jag klarar något som jag aldrig har klarat förut.

Titta gärna! :)