Planering för närvgift

Om ni har läst mina senaste inlägg så vet ni att jag fick tid för botox för min vänsterarm nästa onsdag. Jag fick dessutom en tid för ett förmöte en vecka innan. Det mötet var jag på i tisdags på Sahlgrenska. Varken mamma eller pappa kunde följa med mig så en utav personalen från Storås följde med. Först fick jag träffa en sjuksköterska efter lite väntan. Jag trodde att besöket på Sahlgrenska bara skulle ta en halv timma, högst en timma, men hon sjuksköterskan överraskade oss med att säga att det kan ta hela dagen pågrund av väntan på narkosläkare och läkare. Vi blev chokade när vi hörde det. Men sjuksköterskan sa att hon trodde att jag skulle vara klar vid lunch.

Hon ställde lite frågor till mig och hon gick igenom hur det kommer att se ut på ”operations” dagen. Nu ska jag ju inte opereras men de kallar det för operationsdagen eftersom att jag gör min botox på operation och ska sövas dessutom. Jag fick ett långt papper med vad jag ska tänka på och vad jag ska göra.
Jag ska till exempel duscha med en speciell tvål tre gånger, från början skulle jag duscha två gånger på kvällen innan och en gång på onsdagmorgonen. Men nu slipper jag duscha på onsdagsmorgon vilket är skönt. Nu ska jag duscha med två timmars mellanrum på tisdagskväll och lägga mig med rena lakan i sängen. Varför just med två timmars mellanrum kan man undra.
Sen får jag inte äta efter midnatt på tisdagen. Men jag får dricka två glass saft innan klockan sex på morgonen, så det är skönt att jag får något i magen iallafall.

Jag fick reda på att jag inte kommer att få komma in på operation förrän vid ett halv två på onsdagen. Så jag kommer att vara jättehungrig, det är jag lite smått nervös för. Men de sa att de kunde ge mig lite dropp om det är så.
Jag kommer även få en nål i armen så att de kan spruta in läkemedel där och sömnmedlet.

Jag kanske kommer in tidigare på operation eftersom att det kan ändras. Men jag ska ändå vara där redan klockan 07:00 på morgonen. Men det blir en lång väntan om jag inte får komma in tidigare.

Sen tog hon blodtryck och blodprov på mig, mitt blodtryck var lågt sen förra gången jag tog det men hon trodde att det berodde på att jag är så lång och smal. Mitt blodprov fick jag inte reda på.
Efter det fick jag träffa läkaren, vi gick igenom några saker och jag fick ställa mina frågor, så det känns bra. Det är inte han som kommer att utföra botoxen på mig utan en annan kvinnlig läkare. Men hon sjuksköterskan kommer jag att få träffa på onsdag så det känns väldigt bra och trygg, hon var så gullig.
Om det går som planerat så kommer jag att vara på uppvaket ungefär vid fem så väldigt sent, och då ska jag vakna och äta frukost! :)

Jag slapp träffa narkosläkare, så det var skönt. Men jag tycker ändå det var lite konstigt med tanke på att jag ska sövas. Men då slapp det ta ännu längre tid. Så jag var väll klar en och en halv timma senare, runt elva typ.

Jag är lite nervös inför onsdag men det känns ändå spännande, och nu känner jag mig lugnare när jag fick ett så trevligt bemötande.

Mamma kommer att vara med mig, hon kommer redan på tisdag och sover över hos mig på Storås. Det ser jag fram emot så mycket, det kommer att bli mysigt!

Urologen – Inget urinläckage?

I onsdags hade jag återbesök hos urologen igen. Nu får jag inte gå oss urologen på barn längre eftersom att jag är 18 men jag skulle bara ha ett avslutningsbesök hos ”min urolog” innan jag flyttas över till vuxen.
(Ni som är nya läsare så kan jag berätta lite kort varför jag går oss urologen. Jag fick helt plötsligt problem med urinläckage hösten 2019, och det har jag fortfarande. Sen fick jag även problem med förstoppningar och jättemycket problem med magkatarr. Det finns jättemycket inlägg längre bak på bloggen om den perioden om ni är intresserade av att ta del av den historian).

Hos urologen fick jag börja med att kissa och hon gjorde ultraljud på min mage, det har jag fått göra alla gånger som jag varit där. Men det såg fortfarande bra ut, så det var ju bra. Grejen är att allt ser bra ut även fast jag har problem, vilket är sjukt irriterande.
Sen pratade vi om hur mitt läckage har varit under sommaren och även min förstoppning. Läckaget har blivit bättre, men det går upp och ner, från dag till dag helt enkelt. Förstoppningen är också lite upp och ner. Jag tar medicin så att det ska gå lättare att gå på toaletten men ibland har det funkat och ibland har det varit jättekonstigt, så jag vet inte vad man ska säga.

Det är så konstigt, min kropp är absolut inte logisk när det kommer till mina mag- och urin problem. Vi pratade om mediciner hit och dit och hur det har fungerat när jag har tagit olika kombinationer osv, men jag kommer knappt ihåg hur min avföring var i början av sommaren, hur lätt är det?
Jag har även kontakt med flera magläkare så vi pratade lite om vad de har sagt osv. Jag känner att det är så mycket att hålla koll på just nu, det är mediciner hit och dit och det känns som att alla säger olika eller har olika teorier om hur jag ska gå till väga med allt.

Jag är så tacksam att jag hade min mamma med mig för både hon och min pappa har varit med mig på alla läkarbesök, och jag har jättesvårt för att hålla allt i huvudet med mediciner hit och dit osv.

På besöket skulle urologen kika lite i de regionerna där nere eftersom att jag har fått ont när jag ska göra mina behov. Men det såg jättefint ut, det var ju bra, men undra vad som är problemet då.
Men iallafall så såg hon i min binda (jag har skydd nu hela tiden eftersom att jag läcker) och då trodde jag att det var urin som vanligt men då sa hon att det inte var det utan tjejproblem, så jag blev så chockad. Då började jag tänka, är detta inte urinläckage då? Jag fick stanna upp för ett tag och försöka samla ihop det jag precis hörde, jag har ju alltid trott att det är urin. Men då frågade jag henne varför jag har gått hos henne så många gånger om jag har levt i något som inte stämmer. Men då sa urologen att hon är säker på att jag har haft urinläckage eftersom att de binderna som jag hade förut läckte jag igenom (jag får nämligen utskrivna bindor som ett hjälpmedel). Nu läcker jag inte igenom längre eftersom att läckaget har minskat, men som sagt, det kanske inte är urinläckage längre?
Jag äter även medicin för blåsan, och när jag slutade med den så ökade läckaget eller tjejproblemet eller vad det nu är?

Ja, iallafall, jag blev chockad som sagt, tänk om det inte är det jag har trott hela tiden? Vad skönt isåfall men ändå lite chockerande.

Nu ska jag testa att inte ha något skydd alls, eller lite tunnare skydd än innan, så får vi se om jag läcker igenom eller inte, det blir intressant.

Urologen sa även att det kan vara svårt att skilja på urin och tjejproblem, så det här blir en utmaning.

Jag har aldrig haft problem med allt detta innan. Vad jag kan minnas så har jag bara varit förstoppad några få gånger i mitt liv. Jag frågade därför varför allt detta har kommit nu helt plötsligt. Hon sa då att det kan vara så att mina muskler har blivit försvagade både i blåsan och i tarmen och därför har jag svårt för att gå på toaletten och hålla tätt. Det låter ändå logiskt eftersom att jag har blivit stelare i kroppen ju äldre jag har blivit. Jag har problem med stelheten i hela kroppen så varför skulle inte de musklerna där nere påverkas om hela min övriga kropp blivit stelare?

Satellitboende

Jag har ställt mig i flera bostadsköer i Borås, bland annat i Sandared där jag bor nu, då det kallas för Sandhults bostäder. Jag har gjort det med min kurator på Riksgymnasiet. Då får man betala 200 kronor om året för att få stå kvar, det tycker jag inte alls är farligt. Då är det en vanlig lägenhet, som vem som helst skulle kunna köpa.
Jag kände liksom att det är lika bra att jag ställer mig i olika köer redan nu då det oftast är flera års väntetid på lägenheter.

Mamma och pappa var på ett möte på barnhabiliteringen för ett par månad sedan inför att jag skulle bli 18. Där pratade de om hur mycket som helst, men något som de pratade om var boende och boendestöd. Det finns olika typer av hjälp man kan få i sitt eget hem, om man bor i en vanlig bostad.
Det finns t.ex assistans, boendestöd, hemtjänst med mera.
Jag behöver någon slags hjälp i hemmet när jag flyttar till eget då jag har svårt att göra vissa saker och klara mig helt på egen hand.
Men inget av de passar mig riktigt bra för assistans har jag inte rätt till (när jag bor själv vet jag dock inte, men jag tror inte det). Boendestöd passar inte mig heller eftersom att när man har boendestöd så kommer det en person hem till dig ungefär en till två gånger i veckan och pushar dig till att t.ex duscha, städa, tvätta, ta ut soporna osv. Där är ju inte jag, jag behöver inte den pushningen utan mer fysisk hjälp.
Sen finns det även något som kallas för gruppboenden som är som på elevhemmet som jag bor på nu på veckorna, med både personal och andra gäster i huset. Men det är jag inte så sugen på, jag vill ha mitt eget liksom.
Det som skulle vara ett alternativ är hemtjänst, då kommer det olika personer hem till mig ungefär en till två gånger i veckan, beroende på hur jag vill ha det. Då hjälper de mig att handla mat, städa, tvätta, ja ni vet allt sånt. De hjälper mig med det praktiska helt enkelt. Fast man gör det tillsammans givetvis.

Men det är inte heller klockrent för mig eftersom att de bara kommer på speciella dagar och tidpunkter. Tänk om jag behöver hjälp när ingen är där eller att jag ramlar och inte kommer upp själv på förmiddagen också kommer en person på eftermiddagen t.ex. Det blir ju inte bra.

Men det finns något som kallas för satellitboenden. Det var mammas kompis Ann som tipsade om det för att hennes syster jobbar på ett sånt boende. Då är det såhär att man har sin egen lägenhet, precis som vem som helst, fast i närheten/området finns det en lägenhet med personal i dygnet runt. Man har en larmknapp i sin lägenhet så om det skulle vara något så kan man alltid larma dygnet runt. Det är även bra på natten tycker jag om det skulle hända något, typ att jag ramlar ur sängen. Det är ungefär som på Storås fast man hart sitt eget. Visst låter det bra? Nästan för bra för att vara sant tycker jag.

De kan även hjälpa mig att handla mat, tvätta, städa, laga mat, vad som helst i hushållet. Men också om jag skulle ramla, fastna i en tröja eller om det är något annat som jag behöver hjälp med, så hjälper de mig också såklart, vad som helst! Man kan också bestämma fasta dagar i veckan då man ska handla, tvätta eller städa också kommer de och hjälper mig. Man kan även säga att jag vill att de tittar till mig en gång om dagen även fast jag inte larmar, det finns till och med de som vill att personalen kommer in en gång i halvtimmen och tittar till en.

Jag har egentligen ingen aning om vad jag kan och klarar av i ett hushåll och att bo helt själv. Så detta kan absolut vara en bra början!
Att bo helt själv fast ändå ha den tryggheten att om det skulle vara något så trycker jag bara på en knapp också kommer det någon och hjälper mig.

Q/A – Min grad av CP

Idag kör vi en fråga och ett svar som jag har fått från en person på min Instagram. Jag tackar så mycket för frågan och säger till er andra att det är bara att ställa frågor till mig, antingen privat på Instagram, Facebook, en kommentar på bloggen eller så kan ni skicka ett mail (mina kontaktuppgifter och sociala medier finns på vänstersidan av bloggen).

Frågan:
Hej! Jag frågar här och ser fram emot svar i bloggen.
Vilken ”grad” av cp-skada har du enligt den 5-gradiga skalan?
Har du några tips till mig som förälder?
Tack för att du delar med dig!

Svar:
Roligt att du frågar den frågan för jag fick reda på vilken ”siffergrad” jag hade på min CP-skada bara för ett par veckor sedan när jag fick hem min journal från barnhabiliteringen. :-)
Jag har grad 2 av CP.

Oj, vilken svår fråga, eftersom att jag inte har barn än så har jag svårt att sätta mig in i en förälders roll med ett barn som har CP. Men jag kan utgå från min mamma och min pappa, mitt tips då är att vara positiv och alltid tänka att det kommer gå bra, för då tror jag att livet blir lättare både för ditt barn och för dig själv.
Jag tror också att det är viktigt att visa sitt barn att hen är precis lika mycket värd som alla andra och att hen duger precis som hen är. Att barnet ska känna sig tillräcklig tror jag också är viktigt när man ibland känner sig utanför i samhället.

Hoppas att du är nöjd med svaret! :)

Ett liv utan CP – aldrig

Jag älskar min CP-skada, det kanske låter konstigt i era öron, men det är sant. Om jag skulle kunna ta bort den eller få möjligheten eller frågan så skulle jag faktiskt tackat nej. För en person utan något funktionshinder låter detta kanske helt helt absurt, men jag känner så. Jag känner liksom att jag och min CP-skada hör ihop på något sätt, utan den hade jag inte varit jag, jag hade inte varit Alice liksom. Om det gick att ta bort min CP-skada och jag hade gjort det idag så tror jag inte att jag skulle trivas i mig själv, det hade nog känns tomt som om något hade saknats.
Om jag hade fått en CP-skada mitt i livet hade jag nog tänkt annorlunda men eftersom att jag alltid har levt med min CP så vet jag inget annat, jag vet inte hur det är att leva utan CP. Därför skulle det kännas superkonstigt om den bara försvann från mitt liv. Jag känner att min CP är en del av mig, en del utav min kropp. Om jag skulle tagit bort den, så skulle det vara som att ta bort en del utav mig.
Vissa tror att bara för att man har CP eller något annat funktionshinder så är det synd om oss, vadå synd om oss? Bara för att man kanske sitter i rullstol eller har svårt med vissa saker så betyder det väll inte att man har ett sämre liv? Man kanske har en lite tuffare vardag än andra men för det behöver inte livet vara sämre. Livet handlar om vilken omgivning man har, hur man lever sitt liv, om man mår bra eller dåligt. Livet är så mycket mer än bara rullstolar och ortoser, det är bara en liten del i livet (tycker jag).

Jag tror att många människor dömer människor som sitter i rullstol eller har ett speciellt rörelsemönster för fort. De målar upp en bild över hur deras liv ser ut, varför då? De har ingen aning om hur den personens liv ser ut. Samma sak som om ni ser mig i min rullstol på stan, ni vet inte hur mitt liv är om ni inte läser min blogg och då förstår ni att jag lever ett ganska så ”normalt” liv som är underbart för det mesta.
Snälla, döm inte innan ni vet!

Med detta inlägget vill jag bara säga att man kan ha ett underbart liv trots sitt funktionshinder, som jag till exempel!

PS. Titta till vänster om bloggen, jag har ändrat min ”om mig” text. Längst ner finns nya sociala medier som är bra att känna till om ni vill följa mig ännu mer! :)

Trött på fördomar

Jag är så trött på alla fördomar i samhället mot alla som sticker ut, varför är det så? Alla vi är människor, av kött och blod och alla har olika liv och olika förutsättningar. Jag är så trött på att alla inte tar mig på allvar, när jag var 16, 17 år så sa vissa ”vi kanske måste prata med mamma och pappa först”, och då var det inte något man behövde var 18 för. När det har hänt så har jag blivit riktigt ledsen inombords. Även fast jag pratar ansträngt eller för att jag sitter i rullstol ibland och har ett annorlunda rörelsemönster så är jag helt med psykiskt, precis som vem som helst. Det har vissa människor svårt att förstå och det blir jag så irriterad på.

Men nu kan inte folk sätta sig ner på huk och säga att han/hon eller jag behöver fråga mina föräldrar först. Nu får de inte det om jag inte säger till att de får det, vilket är jätteskönt. Då måste man lita på mig! Det hade varit spännande om någon sa så till mig idag och hur de hade reagerat när jag säger att jag är 18 och får bestämma saker och ting själv.
Jag är trött på att vissa människor beter sig som om vi med funktionsnedsättningar var små barn.

Därför blir jag så glad när jag ska någonstans på egen hand, t.ex tandläkarn och de förstår att jag är såpas stor att jag kan gå dit ensam. När jag var hos tandläkaren senast så behandlade de mig som vem som helst och jag svarade på de frågorna som de ställde till mig och de litade på allt jag sa. Det blev jag väldigt glad för när jag fick det bemötandet, när det brukar oftast tyvärr vara tvärtom.

När jag blir vuxen ska jag verkligen kämpa för att få det jag vill trots att det kommer bli tufft, men jag kommer inte ge upp. Jag ska kämpa för att komma in i samhället och kämpa för att få ett jobb som jag trivs med bland annat.

Magen förstör & hindrar mig

Som ni vet så lider jag av magkatarr lite då och då. Den kommer i perioder, det kan oftast vara om jag är stressad, orolig, ätit för mycket socker eller så kan den bara dyka upp utan någon anledning. Oftast när den kommer så har jag den i några dagar i sträck och sen går det någon dag, vecka eller till och med veckor innan den kommer tillbaka igen. Men det är alltid lika jobbigt när den kommer och hälsar på mig, och nu känner jag igen den så väl, till och med innan jag får ont.
När jag får magkatarr får jag svårare för att slappna av, svårare för att äta och prata, det blir ansträngt helt enkelt. Min kropp överproducerar även saliv, det gör den ju alltid, haha, men jag menar extra mycket när jag har magkatarr. Jag har till och med svårare för att stå upp eller sitta rakt upp när den kommer och besöker mig. Det ända som hjälper för mig när jag har magkatarr är att lägga mig ner, då försvinner den helt för det mesta. Men så fort jag reser mig upp kommer den tillbaka som ett brev på posten. Det är magsyran som kommer upp och fräter har doktorn förklarat. Jag äter medicin för min magkatarr, medicinen heter omeprazol, den hjälper säkert men inte så mycket som jag behöver eftersom att jag får magkatarr ändå.

Jag hade t.ex magkatarr varje kväll efter jobbet hela förra veckan, alltså midssomarveckan, och även på midsommar som jag berättade.

Det känns som att jag har besökt flera läkare och sjuksköterskor för mina besvär, men jag har ju gjort det i samband med min förstoppning så det är ju inte specifikt för magkatarren bara. Men alla tror att det kan finnas något samband där.
Iallafall så var jag och mamma på Viskan i måndags på barn- och ungdomsmottagningen (inte BUM alltså :)) där vi träffade en tjej som mamma har pratat med innan. Just nu är det så många olika bud hit och dit så nu ville både jag och mamma få klarhet i vad som gäller. Nu är det tre olika människor som försöker hjälpa mig. Dels hon då som jag var hos i måndags, urologen på barn och han läkaren på mag-och tarm mottagningen på sjukhuset som jag var hos för några veckor sedan. En säger att jag ska ta den medicinen och en annan säger att jag ska sluta med den medicinen som jag har berättat, så nu ville vi få klarhet i det här som sagt.

Det sas inte så mycket direkt på läkarbesöket, vi fick bara klarhet i vilka mediciner jag ska fortsätta med och inte, så det var ju bra. Jag berättade också om mina besvär och om hur det är när jag får magkattar osv. Jag berättade även att jag hade haft det varje dag hela förra veckan.
En gång provade jag att ta en högre dos av omeprazol i två veckor, nu tar jag 40mg om dagen men innan tog jag 80mg, en kapsel på morgonen och en på kvällen. Då hade jag ingen magkatarr på hela två veckor. Men nu tar jag bara en kapsel på kvällen. Jag frågade då om jag kan öka upp igen, men hon sa då att man ska inte äta en sån hög dos under en längre period.

Jag har alltid undrat varför magkatarren oftast kommer på eftermiddagen/kvällen, och då sa hon att det är nog för att omeprazolen har slutat värka där på eftermiddagen, för jag tar en kapsel varje kväll och då ger den bara värkan till nästa eftermiddag. Det låter rimligt, så det var skönt att få veta svaret på den frågan.
Men iallafall, då sa hon att då kan man sprida ut medicinen så att de aldrig hinner ”ta slut”, om ni förstår vad jag menar, utan att de gör värkan dygnets alla timmar. Så då bestämde vi att jag ska ta en kapsel både morgon och kväll fast då 20mg istället för 40mg, och vid behov kan jag ta 40mg både morgon och kväll. Det låter bra tycker jag, får vi se om det hjälper. Hon skulle då skriva ett recept på 20mg kapslar eftersom att jag bara har 40mg kapslar nu.

Omeprazol hjälper tyvärr inte direkt när man tar de, utan de har en långvarig effekt som hon förklarade. Så det hjälper tyvärr inte att ta en kapsel på kvällen när jag har magkatarr. Jag frågade då om det finns något annat som jag kan ta när jag får eller har magkatarr. Jag har provat Novalucol berättade jag, men de är lite för svaga för mig för de hjälper inte. Hon sa då att det finns tyvärr inte någon medicin som just har den effekten men att det finns en medicin som lägger sig som en slags hinna över magsäcken, som hindrar magsyran att komma upp när man ätit. Så det sa hon att jag kunde köpa och ta innan jag äter. Det är ju värt att prova.

Innan vi fick gå skulle jag bara väga mig för när man har svårt att få i sig mat när man har magkatarr så är det lätt att gå ner i vikt. Det var faktiskt ett tag sen jag vägde mig nu, så det var bra med en liten koll. Jag hade ju gått ner lite när jag vägde mig senast och tyvärr hade jag gått ner ännu mer nu sen jag vägde mig sist. Det är inte bra!
Jag tror tyvärr att det är mina magproblem som har gjort att jag har gått ner.
Sjuksköterskan mätte mig också, och jag var 1,62 cm, förra gången jag mätte mig så var jag 1,61 cm, så jag har blivit 1 centimeter längre! :)

Sond i näsan – läkarbesök

Jag hade fått en tid till läkaren på mag-tarm-och njur mottagningen för någon vecka sen. Jag hade verkligen ingen aning varför jag skulle dit, inte mamma heller. Det ända jag vet är att jag har problem i de regionerna, så det var ju bra :). Men jag gillar inte att de inte skriver vad det gäller, man blir ju lite smått nervös då. Men iallafall, så stod det på kallelsen att jag skulle ta blodprov två dagar innan besöket på sjukhuset. Där får man boka in sig själv på provtagningen på sjukhuset. Pappa följde med mig dit i tisdags, vi blev visad till njur-och tarm avdelningen men när vi kom upp dit så sa de att det är nere på provtagningen i sjukhusentrén som jag ska vara, lite konstigt att vi blev hänvisade dit då. Men vi fick snällt gå ner igen. Det var såklart lite krångligt med bokningen, och de hittade inte den osv, det var lite struligt men tillslut fick vi ordning på det hela.

Sen fick jag sitta ner i väntrummet i tio minuter för att jag skulle vara lugn när proverna skulle tas. Jag gick med två sjuksköterskor in till ett rum medans pappa satt kvar i väntrummet. Jag är så van vid att ta blodprov nu så det var inga problem. Proverna var för njuren och tarmen. Sen ville de att jag skulle ta ett urinprov (det har man inte gjort förr :), typ tio gånger i höstas bara…). Jag tog hjälp av en sjuksköterska för jag ville ha hjälp av en tjej, men det gick inte. Jag försökte verkligen, men jag kunde inte slappna av. Kanske inte så konstigt när en okänd kvinna står och är beredd att fånga upp mitt kiss, hahaha! Så jag fick med mig en burk och ett rör hem istället som jag skulle lämna till de på torsdagen innan läkarbesöket.

I torsdags gick jag redan upp 06:30, det var ingen succé! Men det var för att mamma skulle hjälpa mig med urinprovet och då gick det superbra. Sen var det ingen idé att gå och lägga sig igen för vi skulle åka till läkarn redan vid tio. Det första jag och mamma gjorde var att lämna in mitt urinprov på provtagningen, sen gick vi upp till mag-tarm-och njur avdelningen och satte oss och väntade. Vi fick vänta länge, jag trodde att de hade missat mig. Jag hade tid kvart i elva och ungefär vid halv tolv ropade en läkare upp mitt namn. Men han hade faktiskt en anledning, så jag förstod! :)

Vi gick in i ett rum också fick jag och mamma förklara mina problem, var jag hade varit och fått hjälp osv, göra en historia kort helt enkelt. Jag fick berätta om min magkatarr, min förstoppning, mitt läckage och vad jag äter för mediciner, så vi pratade lite där. Jag har nämligen slutat med mina magdroppar och börjat med ett naturpreparat som heter Sunwic för förstoppningen. Jag tycker att det har hjälpt, men det går lite i vågor tyvärr, en dag kan jag vara hård i magen och vissa dagar inte. Så läkaren tyckte att jag skulle börja med dropparna igen. Läckaget har även blivit bättre efter att jag ätit dropparna. Både jag och läkaren tror att mitt läckage beror på förstoppningen. Men det är ändå konstigt för läckaget kom innan jag blev förstoppad. Jag berättade även att jag åt tabletter för min urinblåsa varje dag och efter det har det minskat också.
Efter att vi hade förklarat och berättat om alla mina mediciner för magen och läckaget osv så fick jag ännu mer mediciner, jippi! Fast det var så rörigt. Det var ju inte bara en medicin och de hade konstiga namn hit och dit. Plus att han sa att jag skulle sluta med en medicin och sen ändrade han sig och sa något annat, ja det blev lite rörigt, ganska mycket rörigt. Jag har fortfarande inte koll, men som tur var fick jag ett papper på vilka mediciner jag ska hämta ut på recept.
Jag ska också till barnmottagningen Viskan i Borås och träffa en tjej där här i juni så då ska vi prata och följa upp det här.

Läkaren sa också att det vore bra om man gjorde en mättning på mig (som det kallas) i magen. Det gör man i Göteborg på Sahlgrenska, fast de måste bedöma mig först om jag ska göra en sån eller inte, så läkaren skulle skicka en remiss dit. Då är det så att man får en sond och slangar i näsan som går ner till magen, och det ska man inte ha i en eller två timmar utan 24 timmar! :0 Det känns superläskigt och jag hoppas verkligen att jag blir sövd när de stoppar in de iallafall. Nervöst, men jag känner att just nu vill jag göra allt som går för att hitta problemet. Så jag hoppas ändå att jag får göra den, än fast det känns obehagligt.
Jag hoppades på att det skulle bli i sommar så jag slipper missa skolan, men han sa att det troligtvis blir till hösten.

Ett jobbigt tändläkarbesök

I måndags började min första dag med distansundervisningen hemma i Sandared. Som ni säkert vet så har jag sovmorgon till 10:15 på måndagar, men i måndags hade jag tandläkartid 7:35, jag tog så tidigt för att jag skulle kunna åka tillbaka till Storås och hinna till skolan såklart, men då viste jag ju inte att elevhemmet skulle stänga. Så jag fick glatt gå upp tidigt trots att jag var helt död när klockan ringde! :)
Jag åt ingen frukost innan tandläkaren så jag gick bara upp borstade tänderna (tog bort min härliga morgon andedräkt :-)) och tog på mig. Tog Elof ner, jag går till tandläkaren själv numera. Jag var ju hos tandläkarn för inte så längesedan men då tog de inga kort så det skulle jag göra i måndags och även ta bort plack. Jag har inga problem med att gå till tandläkaren men jag tycker att det är jobbigt när de ska ta kort för att min mun har svårt att sammarbeta och jag får kräkreflexer. Därför brukar det få vara två tandundersköterskor (säger man så?) i dessa situationer. En som står bredvid mig och håller i skärmen som jag har i munnen, för jag har svårt att bita och hålla kvar den i munnen själv och en som står på utsidan och tar kortet.

Men i måndags var det extra jobbigt, då fick tre personer vara delaktiga i mitt besök. En som stod bredvid mig och petade in den ”stora” skärmen i min mun, en som stod på andra sidan av mig och var beredd med att rikta kameran mot min kind och en som stod utanför och tog korten.
Jag var så klökmagad så när den kom in i min mun fick de skynda sig och ta kortet, jag kämpade med att bita ihop och inte tappa skärmen som jag hade i munnen, jag försökte att tänka på något annat. Ibland gick det inte alls för jag fick klökreflekter, då fick jag andas också stoppade de in den grejen igen och försökte på nytt, så höll vi på typ i en kvart tills alla kort var tagna. Jag var helt slut efter det.

Men de som stod jämte mig var så gulliga och hade sånt tålamod. De klappade mig på axeln till och med och sa bra jobbat och frågade mig efter varje misslyckande ”ska vi försöka igen, orkar du? Vill du ta en paus?” ”Andas lite så kör vi igen sen”, de var verkligen så gulliga, och det hjälpte mig också. Jag kämpade så att det spände i hela min kropp, jag hade till och med ont i benen, fötterna och armarna i måndags kväll.
Sen när vi äntligen hade tagit alla bilder så tog en tjej bort lite plack, det tog också tid, det var lite jobbigt att gapa så länge och jag fick massa saliv i halsen så jag fick pausa och svälja några gånger, så det tog också sin lilla tid. Men det var definitivt behagligare än att ta korten.

Sen kom tandläkaren in och sa att alla bilder såg jättebra ut förutom en och den måste vi ta om. Det var dessutom den bilden längst in i munnen som är den jobbigaste. Jag bara tänkte ”nej”, men det var bara att köra på igen, samma vända som tidigare, men som tur var så var det bara ett kort.
Sen äntligen var det där tandläkarbesöket över och jag fick beskedet om att korten såg jättebra ut och det var inget fel på mina tänder, så det var verkligen en skön känsla.

Efter en halvtimme åkte jag Elof hem med skratt i magen för tänkte på hela situationen, men det gick ju bra tillslut. Jag är så tacksam över att de var så tålmodiga och gulliga!

Jag dricker utan sugrör!

Efter att ha varit sugrörsbunden i många år så tänkte jag, nehe, nu är jag snart vuxen, nu måste jag bevisa för min CP att jag kan klara det här. Jag drack utan sugrör i lågstadiet kom jag ihåg, men nu på senare dar har jag tappat det helt. Jag har tyckt att det varit jobbigt och läskig. Igår fick jag. därför ett ryck och drack vatten ur ett glas, det var jobbigt men det gick jättebra. Dessutom var det ett tjockt glas jag höll i.
Detta ska jag verkligen öva på mer och ha som mål på Storås. :)

Jag bjuder på en film idag