Mitt liv är Annorlunda

Mitt liv är inte som alla andras 21-åringas liv, såklart att det finns andra som har det som jag men jag menar att mitt liv ser inte ut som ”det normala” när man är 21.
Jag har egentligen alltid stuckit ut lite.

Jag kan bara lite kort berätta att när jag var liten och även i tonåren älskade jag att sitta hemma jämte mina föräldrar och titta på TV en fredagkväll. Jag älskade att umgås med mina föräldrar helt enkelt. Jag älskade att sitta hemma på en fredagskväll och äta ost med de, hahaha, det gör jag fortfarande! :) Medans kanske mina jämnåriga (15-20 år) var ute och festade, smällde i dörrar, levde på sina rum osv osv. Nu säger jag inte att alla ungdomar gör detta men det är väldigt vanligt i den åldern. Jag kände mig inte begränsad pågrund av min CP-skada, jag satt inte där och längtade ut eller nåt, jag tänkte ens inte så utan jag älskade att vara hemma med min familj, där jag kände mig trygg. Jag kände inget annat behov för jag älskade ju det som det var, jag älskade liksom fredagsmyset hemma oavsett om jag var 5 år eller 14 år. Det var ju det bästa på hela veckan, när man fick dra på sig mjukisar och krypa upp i soffan med familjen.

Ibland kan jag tänka ”undra om det är pågrund av min CP?” ”Undra om det hade sett annorlunda ut om jag inte var CP?” Förmodligen hade det det eftersom att det ”normala” inte är att sitta hemma och äta ost med sina föräldrar en fredagskväll och sen gå och lägga sig vid 10, hahaha! Men för mig var det normalt och jag trivdes som sagt jättebra med det.
Plus att jag var väldigt lillgammal när jag var liten, hahaha! Eller det har jag varit hela mitt liv egentligen och är fortfarande idag. Under hela livet har jag blivit kallad för ”tant-Alice”! :D

Så är det ju även idag, jag känner mig inte som en ”vanlig” 21 åring och då tänker jag inte bara på CP-skadan. En 21-årings liv kanske innehåller en del festade, leva livet saker, hänga med kompisar/killar, dricka alkohol, tycka att ens föräldrar är jättejobbiga och pinsamma osv. Medans mitt liv är precis tvärtom.

  • Jag festar aldrig, jag ska säga er att jag har aldrig varit ute på krogen.

  • Kevin som är min enda vän i Borås, vi hänger, men det är sällan tyvärr och när vi väl hänger sitter vi hemma i våra myskläder, äter sushi och dricker alkoholfri briska, haha.

  • Jag älskar att vara med mina föräldrar, och det jag gör på helgerna förutom när jag är själv eller med Kevin är att hänga med de, hemma hos de och ha fredagsmys eller lördagsmys! :-)

  • Det bästa är att hänga med familjen och hitta på saker med släkten.

  • Jag älskar mina föräldrar och tycker aldrig att de är pinsamma och senast vi blev arga på varandra var typ när jag var 12! :D

  • Jag dricker sällan alkohol men när jag gör det är det oftast med mina föräldrar och max 2 glas bubbel, jag är en findrikare! :-) Och jag blir rädd om jag känner av bubblet, alltså det minsta lilla och ber om vatten isåfall, haha.

  • Så fort något sticker fram en ostbit framför mig blir jag överlycklig! :D

  • Jag lägger mig tidigt, allt efter klockan 10 är mitt i natten! :D Och mitt favoritprogram är ”Ernst” och ”Lotta på Liseberg”!

  • Det jag gör när jag inte hänger med Kevin, mina föräldrar eller någon jag känner är att gå hemma i mina myskläder, vilket jag älskar så mycket! Och numera går jag på massage typ varje vecka! :)

Så där har ni mitt liv i väldigt korta men sanna drag, mitt liv i sin helhet satt säga. Jag skulle vilja veta vad ni tänker när ni läser detta, det hade varit intressant. Men jag känner mig nöjd, jag är nöjd som det är, mer än nöjd med livet skulle jag vilja säga. Jag njuter av det så mycket! Och med alla fantastiska människor runt mig som förgyller mitt liv varje dag, det hade inte sett samma ut utan er! Det ända som fattas är att hitta den stora kärleken, mannen i mitt liv! :) Och det är ju naturligt!

Min livssituation har nog med min CP att göra, men jag hade nog inte orkat ett ”normalt” 21-årings liv hahaha! Iallafall inte med en cp-skada. Men jag älskar det, min tillvaro alltså! Förstå mig rätt, jag menar absolut inte att det är något fel i att festa, göra leva livet saker, hänga med kompisar/killar, dricka alkohol, tycka att ens föräldrar är jättejobbiga och pinsamma osv i den åldern, det är så himla naturligt. Och det är inget fel eller konstigt att ha det som jag har det heller. Jag vill bara berätta om mitt liv och om min livssituation för er! Plus att jag vet att mitt liv ser lite annorlunda ut och jag vill lägga in lite humor i det också! :)

Detta har jag insett bara under det senaste året, man är lite speciell. Jag känner inte det så ofta eftersom att jag bara lever mitt liv och att mitt liv är naturligt för mig och att jag är så glad och nöjd med det. Men jag känner mig lite speciell varje gång som jag ser festbilder på Instagram från mina jämnåriga skolkamrater (det är inga som jag har kontakt med längre). Och medans jag ser det sitter jag hemma i mina myskläder och njuter av livet på det sättet istället. Man kan tänka sig att det kanske framkallar ångest att ”varför sitter jag här när de har det så kul?” Ja ni vet ju vad sociala medier kan göra med en. Men jag tänker inte så, jag tänker ”gud vad skönt att sitta här och mysa istället och slippa hög musik” hahaha!
Ni kanske tycker att jag är tråkig och att jag aldrig vill ha kul, men jag har roligt på andra sätt istället! Jag förgyller mitt liv med saker som jag tycker är roligt och som jag mår bra av, och det är väll det som är viktigast och inte vad alla andra i min ålder gör/gjorde?

Nu kanske det låter som jag jämför mig med andra i min ålder, och det gör jag ju, men skillnaden är att jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar hur det är.

Jag njuter varje dag av mitt liv och önskar inte något annat än att leva mitt liv!

Livet Som Arbetslös!

Det känns som att denna veckan har gått jättelångsamt, faktiskt, men det är inte så att ”åh vad denna veckan har gått långsamt, suck” utan nu gillar jag när veckorna går långsamt, nu när jag går hemma. Denna veckan har jag haft fullt upp, och då kan man tänka sig att jag borde känna tvärtom, att den har gått fort, men konstigt nog har den inte det, det känns som att måndag är jättelångt bort.

Om ni tror att jag ligger på latsidan nu när jag är arbetslös så tror ni fel! Inte denna vecka iallafall! Det har hänt något exakt varje dag denna veckan, men jag tror att jag mår bra av det också, eller jag vet det för nu såhär i slutet på veckan känner jag ”gud vilken bra vecka det har varit”. Jag hade inte mått bra av att bara gå hemma då jag är en social person, öven om jag gör det också såklart. Det är ju det jag behöver också, att bara vara, och det får jag även om det händer mycket ändå, men jag tänker att jag mår bra av den balansen liksom.

I måndags var jag på botoxen om ni minns, efter bara 30 minuter kände jag inte av botoxen längre i vaden (att det spände osv) så det var skönt. Resten av dagen tog jag det lugnt, lagade lite mat och bara va. I tisdags körde jag gymmet på morgonen, innan frukost och hemtjänst. Ni kanske tänker ”why? Du har ju hela dagen på dig”. Men det är så skönt att ha det gjort och sen kan man bara chilla resten av dagen och eftermiddagen. Men samtidigt så är det också skönt att gå upp senare och bara ha en mysmorgon också, ja jag gillar båda delarna!

I tisdags efter gymmet åkte jag till min kurator igen, till Habiliteringen, jag går ju dit varje tisdag nu mera. Vi pratar om livet men hon hjälper mig också med ansökningar osv. Som jag har nämt innan här på bloggen så har hon tipsat mig om en bok som vi läser nu tillsammans, fast på varsitt håll också diskuterar vi den när vi ses. Den heter ”Lev mer – tänk mindre” och är lite åt KBT-hållet, väldigt bra bok, och i tisdags diskuterade vi första kapitlet. Det är härligt när man läser samma bok så man kan diskutera innehållet med någon.
Vi ska läsa ut andra kapitlet till nästa tisdag.

På kvällen kom Elliot och mamma till mig och höll mig middagssällskap vilket jag uppskattar väldigt mycket, speciellt nu när det är lite brist på det sociala! :)

I onsdags skulle jag gå och prata om mina känslor och tankar igen nere i stan. Jag har verkligen längtat dit då jag har varit lite nere och ledsen det senaste till och från, jag har känt att jag har behövt prata av mig med någon utomstående den senaste veckan så det var så skönt att det äntligen var dax i onsdags. Det är inget allvarligt som jag har sagt innan, men jag är en tjej med mycket känslor och tankar, både på gott och ont! :) Och jag mådde så himla bra när jag åkte därifrån i onsdags, det var så skönt att få lätta på hjärtat lite och få prata om det jobbiga och jag älskar att komma dit och prata med henne. Det kändes som att hon masserade min själ, hahaha! :-) :D

I torsdags, igår, var jag på Habiliteringen IGEN, det känns som att jag är på habiliteringen hela tiden numera! Iallafall denna veckan! :)
Det var nämligen dax för en ny omgång av vågen. Ni som har hängt med ett tag vet att jag är lite underviktig och går och väger mig hos henne ungefär var tredje månad för att hålla koll på vikten och förhoppningsvis gå upp lite i vikt med hjälp av tips på mellanmål osv. Tyvärr var siffran precis som i september, jag hade gått ner ett gram, haha! Nä, det är egentligen inte roligt, men det viktigaste är att jag inte går ner mer utan håller min vikt, även om jag behöver gå upp i vikt.

Senare på eftermiddagen fick jag besök av min kära far som kom och hälsade på mig lite, det var jättemysigt och härligt att få prata med honom lite!

Idag, fredag, händer det roliga saker här i min lilla etta i Borås! :D Kevin kommer nämligen till mig, redan klockan 10 också ska vi hänga HELA dagen! Det blir supermysig! Vi ska julpynta och julstäda, eller rättare sagt han ska hjälpa mig att storstäda och sen ska jag få lite julstämning här hemma, det är så gulligt att han vill hjälpa mig med julpyntet och framför allt med storstädningen. Vi ska inte bara svettas i städning och julpynt utan vi ska gotta oss också, vi ska baka och jag har köpt massor utav gott som vi ska unna oss, ost, choklad, dricka och bara massor utav mys blir det idag tillsammans med min Borås bästis, helt underbart! <3

Ja det har varit en händelserik men mycket bra vecka, hoppas att eran vecka också varit bra. Ingen massage i veckan kanske ni tänker, hahaha, nej ingen massage denna veckan, däremot nästa vecka, en 90 minuter lång sådan! :-)

Det känns som att det ända jag gör är att åka till Habiliteringen, gymma och gå på massage, hahaha, men det är helt underbart!

Trevlig helg!

Ny Botoxomgång!

Igår var det dax igen för botox i vaden. Jag går ditt vart nionde månad nu och får botox för att bibehålla funktionerna. Fast det känns inte som att det går nio månader emellan, det går så himla fort.

Jag skulle vara där klockan 9:30 på rehabmedicinska mottagningen. Jag tar mig till habiliteringsbesök och nästan alla besök själv nuförtiden då jag har sjukresor och kan ta mig till olika besök på egen hand, vilket är en otrolig frihetskänsla. Men när det gäller rehabmedicinska mottagningen och botox föredrar jag att ha med mig någon då jag har svårt att hitta och det känns skönt att ha med sig någon när jag ska ta botox känner jag.

Så mamma fick följa med mig igår, jag har ju gjort detta innan men känns alltid tryggt att ha med sig någon. Det går ju rätt så fort nu förtiden, nu när man är vuxen – in, prata lite, titta på gången, lägga sig på britsen, in med nålen och sen klart, det är ungefär så det går till. Tillskillnad från när man var barn då det var en himla apparat med sövning, lustgas och grejer. Men det är skönt att det går smidigaste nu trots att det gör lite ont och är obehagligt så går det ju fort som tur är.

Förr förra gången var dock jättejobbig, jag minns att jag skrev om det här på bloggen, jag tror att det var första gången som jag gjorde det utan bedövning och jag var väldigt nervös. Men då gjorde det jätteont, alltså verkligen jätteont, så förra gången var jag jättenervös och typ bönade och bad om bedövning. Men som tur var gick det mycket bättre förra gången, klart att det gjorde ont men inte så fruktansvärt ont som det gjorde första gången utan bedövning. Så denna gången var jag inte lika nervös. Jag tror att de kom åt en nerv första gången och att det var därför som det gjorde så fruktansvärt ont.

Vi började med att sitta ner och prata lite allmänt. Jag blev nästan chokad när hon sa att det var nio månader sedan jag var där. Hon frågade lite allmänt om hur det känns och om hur det kändes efter botox förra gången. Det är svårt att komma ihåg men jag sa att jag känner mig fortsatt avslappnad i vaden och att spändheten inte har kommit tillbaka på mornarna (jag hade nämligen det mycket innan, just när jag vaknade). Botoxen håller sig kvar i kroppen ungefär 6 månader så hon tyckte att det var konstigt att jag inte har märkt av att stelheten har kommit tillbaka. Men grejen är det gör jag inte, jag känner inte när den går ur kroppen, jag känner bara av effekten när jag har fått botox, och det är ju superbra egentligen.
Jag sa dock att jag är mycket mer stelare nu generellt på hösten och vintern med tanke på kylan, men det är jag ju i hela kroppen som jag sa.

Jag fick lägga mig på rygg på britsen också kände hon på min vänster fot, böjde upp den och kände av mina reflexer osv. Hon gjorde det även på höger och konstaterade att min höger fot börjar också vrida sig inåt och är stel men att vänster är värst. Jag har inte märkt av att även höger foten börjar vrida sig inåt eftersom att det är mycket fokus på vänster eftersom att den är bråkigast. Jag sa att höger foten stör mig inte ett dugg trots att hon märkte att den också är stel. Hon sa då att hon tyckte att vi skulle ta botox i den med, men inte idag för hon såg skräcken i mina ögon, hahaha! Men hon sa att jag kan fundera på det.

Hon sa att hon tyckte att jag skulle få botox tätare nu, så nu ska de kalla mig vart sjätte månad istället för vart nionde eftersom att jag är såpass stel och för att jag inte känner av när effekten går ut. Det känns ändå bra!

Jag fick ligga en stund där på bristen medans hon gick och hämtade apparterna, nålarna och även en assisterande kollega. När jag låg där garvade jag och mamma vilket vi alltid gör, konstigt nog, när vi väntar på läkare/sjukhuspersonal! :D Jag sa till mamma att jag skulle vilja ha botox i hela kroppen, det är liksom inte bara vaden som är stel. Jag önskade att jag kunde få botox i hjärnan så att den slappnar av lite också, hahaha. Sen önskar jag även att de kunde ta botox i huvudet och att det spred sig sedan ut i hela kroppen, till exakt varje liten muskel, det hade inte varit dumt! :D

Sen var det dax och hon och en annan kollega kom in med nålen och apparaten. Först satte de på plåster och tryckte in apparaten för att lyssna på mina muskler, det är så coolt, och det brusade och lät vilket betyder att de jobbar. Är jag förvånad? Nope, mina muskler jobbar alltid! :) Då, ska man ju slappna av, tror ni att det gick? Nej, det är alltid så när jag ska få botox, är hos sjukgymnasten eller ska göra något annat med kroppen hos någon vårdenhet. Det blir som tvärtomeffekten, då jag spänner mig extra mycket, så har det alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara.
Sen kom nålen kände jag och då spände jag mig extra mycket, vilket man inte ska göra, men det sker automatiskt. Det gjorde ont men jag höll ut, sen stack de mig två gånger till, så sammanlagt tre gånger, och den tredje och sista stickningen gjorde extra ont, och jag kände hur hon som höll i mitt ben höll för fullt för att hålla i spasmerna. Men som tur är går det ganska fort och efter tredje stickningen och lite andningsuppehåll :) var det över för denna gång. Det gjorde jätteont i vaden precis efteråt, det stramade och pulserade men efter någon halvtimma gick det över.

Nu är det skönt att ha det gjort för denna gången iallafall!

Möte med Arbetsförmedlingen

Som ni säkert vet så är jag för tillfället arbetslös/arbetssökande. Nu har jag varit det i ungefär en månad och lite till. Det känns som att det har gått fort samtidigt som att det känns som att det var jättelängesedan som jag slutade på Erikshjälpen.
När jag säger att jag är arbetslös till nya människor som jag har mött den senaste månaden så säger de ”åh vad jobbigt!” och då skäms jag lite för att jag inte tycker det, hahah! Såklart att jag vill ha ett jobb, såklart att jag vill bidra till samhället och ha en meningsfull vardag, men som ni vet så har jag behövt att pausa lite med tanke på min hjärntrötthet och så. Under den här månaden har jag verkligen fått det, och jag har börjat gymma och känner att energin börjar att komma tillbaka och jag har tagit dagarna i min egna takt, vilket har varit otroligt skönt om man nu får säga så. Men som sagt så skulle jag inte må bra av att alltid gå hemma (tror jag inte iallafall)

Det som oroar mig ibland när jag tänker på att jag ska börja jobba nån gång här snart igen är att, hur ska jag orka om jag knappt orkade med Erikshjälpen i slutet? Jag tänker, Erikshjälpen var mitt första jobb och redan efter ett år där, redan efter ett år i arbetslivet blev jag helt färdig, och nästan hade utmattningssymptom, och dessutom var jobbet på 50%. Dessutom var Erikshjälpen ett lätt jobb, det var mycket att hålla ordning på, ja, men när man väl hade fått in rutinerna så gick allt automatiskt. Dessutom fanns det ingen stress överhuvudtaget i det jobbet, utan man tog allt i sin takt, det spelande ingen roll hur mycket eller lite man gjorde på sina timmar. Men ändå kände jag mig helt slutkörd vissa dagar och veckor. Men det hade såklart också med att det var mycket runt omkring också, utanför jobbet med hemtjänst och möten osv, men det kommer det ju bli sen med på nästa jobb, ni kanske förstår min oro. Men jag tror att när jag väl hittar ett jobb som passar mig fullt ut så kommer det att lösa sig.

Jag ska fortfarande ha kontakt med SIUS på arbetsförmedlingen, det har dock inte hänt så mycket under denna månad då jag har bett om att få byta handledare. Men jag har tänkt att jag har inte bråttom liksom. Även om jag inte har bråttom med att komma igång med något och speciellt inte nu innan jul och nyår, så tror jag ändå att det har funnits en inre stress i mig att vad händer? Har jag fått en ny SIUS? Kommer jag att börja arbeta innan jul? Eller snarare, jag vet att det har stressat mig eftersom att jag är en kontrollmänniska och när kontrollen ligger hos någon annan och när jag inte vet, då blir jag stressad.
Men i tisdags ringde en kille till mig som berättade att han var min nya SIUS och ville träffa mig på ett första möte som igår. Jag tänkte, gud vad skönt, nu händer det något iallafall.

Igår klockan 14:30 var jag på arbetsförmedlingen och träffade min nya SIUS. Det var ett superbra mötte och vilken människa jag har äran att få som min SIUS, så det känns verkligen superbra. Det kändes verkligen som att han såg mig, lyssnade på mig och tog in min personlighet, och det var liksom första gången som vi träffade varandra, han kan verkligen sitt jobb! Det var inte heller bara jobbsnack utan han ville veta vem jag var och vad jag gör utanför arbetet också satt säga.

Jag fick berätta om mig själv och om mina tidigare jobberfarenhet och om hur jag hade det på Erikshjälpen osv. Jag berättade då om min hjärntrötthet och att jag var så himla trött i slutet av tiden på Erikshjälpen och att det oroar mig lite inför kommande jobb. Jag sa såklart inte det det första jag gjorde då det kan uppfattas som negativt men jag behövde säga det också kände jag så att han skulle få en helhets bild av mig och vad jag känner och behöver. Jag berättade även att jag var ledig varje fredag i slutet vilket hjälpte mig jättemycket då jag är i behov av extra återhämtning men att jag då behövde jobba en timme extra måndag till torsdag och att det var på gränsen till för långa dagar. Jag sa även att jag gillade arbetsuppgifterna men att i slutet tröttnade jag lite då det blev mycket samma samma, enformigt helt enkelt och att jag tror att det var det som gjorde mig så trött också då jag inte var motiverad och intresserad. Så jag sa att jag måste ha någonting som motiverar mig och intresserar mig för att känna att det är meningsfullt, som alla människor behöver.

Det är dator och något administrativt som gäller för mig, jag sa att jag har varit lite intresserad av butik eller liknande, något mer fysiskt, för att få mer variation i arbetet men jag har kommit fram till att jag inte kommer att orka det tyvärr, kroppen kommer inte att orka. Jag höll på en del med händerna på Erikshjälpen då vi skulle plocka upp saker och mäta de osv och jag berättade att bara det var krävande för mig. Så det är bara dator och något administrativt som gäller. Jag sa att det är administrativa saker som intresserar mig och att det är framför en dator på ett kontor som jag vill sitta.

Jag sa också att för mig är det viktigt att jag känner mig viktig och behövd på en arbetsplats och i mina arbetsuppgifter, som det är för alla såklart. Men alltså att känna att om jag inte gör det här, ja då gör ingen annan det heller. Och att jag bidrar till något.

Han frågade mig vad jag gör nu på dagarna och då sa jag ju att jag går hemma och tar det lugnt, men jag sa också att jag gymmar och går på möten på Habiliteringen. Han frågade mig hur jag tycker att det är att gå hemma och då kunde jag ju inte ljuga så jag sa att jag tycker att det är väldigt skönt då jag har hjärntrötthet och att jag var helt slutskörd efter Erikshjälpen och att jag känner att jag behöver vilan och återhämtningen, varför ska man ljuga liksom? Det är ju så jag känner. Men jag lade till efteråt att jag vill jobba och är sugen på att komma ut i arbetslivet när jag har fått energin tillbaka.

Han sa då att han har några jobb på kommunen inom det administrativa som kan vara intressanta och som han ska kolla närmare på, så det var ju roligt. Men han sa att vi kör igång med den processen efter jul- och nyår, såklart att han hjälper mig redan nu att titta efter sånna arbeten men det kommer inte att hända något före jul- och nyår som han sa. Han menade på dels för ekonomin, det är inte så vanligt med nya jobb precis innan årsskiftet och han sa även för att jag ska få den tiden för återhämtning som jag behöver och då är det ingen idé att börja på något nytt innan jul, så tar vi en nystart i januari som han sa. Det var sån himla skön känsla när han sa det för det känns verkligen som att han förstår mig och mina behov för det är det jag tänkt också, att i januari vill jag börja jobba och ta nu november och december att återhämta mig och sen börja det nya året med ny energi och nytt jobb. Men det ville jag inte riktigt säga så det var skönt när han läste min tankar! :) Såklart att jag hade bugat och tackat ja om jag hade fått ett jobb nu i november, december men ni förstår nog vad jag menar.

Jag sa ju att jag tror att detta har varit en inre stress för mig, även fast jag inte haft jättebråttom ut i arbetslivet. Men igår efter mötet insåg jag att det har varit en inre stress för mig då jag kände ett lugn efter mötet igår och att jag inte behöver fundera på vad som händer eller om jag ska börja jobba i november eller december, utan nu vet jag att det blir en nystart på ett jobb i januari, och det känns så skönt. Så nu känner jag att jag bara kan ta hand om mig själv, ta dagarna som de kommer som jag älskar, vila och återhämta mig resten av november och hela december också tar vi nya tag i januari, det känns jättebra och skönt.

Det var så härligt för det kändes verkligen som han såg mig och han sa verkligen hur positiv och engagerad jag verkar som person och att han ser mitt driv och intresse och att han tycker att jag är så klok, så det var jätteroligt att höra, det stärkte självförtroendet! :) Det var dessutom första gången som vi träffades, så det är kul att jag kan göra ett bra första intryck på folk! :) Han sa också att han har fått jättepositiv respons från Erikshjälpen, att de var jättenöjda med mig och att jag gjorde ett fantastiskt jobb men också att jag var fantastiskt i grupp, alltså mot kollegor, så det var jätteroligt att höra det också och att Arbetsförmedligen har fått det till sig.

Ja, väldigt härligt och bra möte, nu kan jag verkligen släppa taget om den saken och återhämta mig på riktigt känner jag nu när jag vet vad som händer på den fronten.

Att gymma med CP

Nu börjar jag känna att jag äntligen börjar få energin tillbaka, jag känner liksom för att gå till gymmet på dagarna, vilket är en härlig känsla. Men jag har lärt mig att när jag tänker att ”nu ska jag gymma” så måste jag stoppa tankarna för om jag fortsätter att tänka så slutar det med att jag inte orkar, även om jag vill gymma. Utan då är det bara att ta på sig träningskläderna, åka ner till gymmet och ställa sig på löpbandet och då är jag alltid så glad att jag tog mig ner för det är så gött att gå där med bra musik i öronen och speciellt efter ett svettigt pass på löpbandet i 50 minuter.

Anledningen till att jag måste stoppa tankarna och bara do it är för att för mig är det inte bara att gå 50 minuter på bandet, för mig är det även ett träningspass att ta mig dit, jag ska ta på mig träningskläder, sätta på mig skor och jacka (att knäppa jackan, bara det kan vara mycket energikrävande), sen låsa ytterdörren, sätta sig i Elof, köra till gymmet (som tur är tar det max 5 minuter), klä av mig alla ytterkläderna där. Sen så är löpbanden en trappa upp så jag måste ta hissen och till hissen krävs en nyckel (så dumt egentligen, men så är det) och ni som vet vet att jag inte är så bra kompis med nycklar. Och sen komma upp på löpbandet, det är inte ”bara” att kliva upp där liksom. Sen när jag äntligen står där då står jag där och kan börja min träning som egentligen redan har börjat, hahaha.

Detta kanske låter jättefånigt och att ni tänker att jag är lat, och det kanske jag är, men alla moment i mitt liv som jag gör fysiskt, stort som smått, tar jättemycket på mina krafter, men det är det värt! Sen efter träningen då ska jag dessutom hem, klä av mig och hoppa in i duschen, innan jag slutligen får krypa upp i soffan, men det är ju det som gör det så värt, för när man har gymat och duschat så finns det inget goare än att sätta sig i soffan med en filt.
Så där har ni min gymrutin! :-)

Jag gynnade i torsdags, direkt efter frukost tog jag det rycket och det var inte jättepeppande eftersom att det ösregnade ute och man ville bara mysa ner sig i soffan. Men efter det träningspasset var jag så glad och nöjd. Jag gick 50 minuter på löpbandet vilket är länge för mig, sen kom jag hem, hoppade in i duschen direkt och tog på mig myskläder medans det var skitväder ute, det var så himla mysigt och jag kände mig så fräsch och duktig. Det är det bästa att krypa ner i mysisarna efter gymmet och duschen, bästa känslan! Då mådde jag verkligen bra.

I fredags fick jag faktiskt besök av Ia och Jon, när jag ringde de i torsdags frågade de mig om de fick komma som i fredags. Jag blev jätteförvånad för de brukar inte vara så spontana och framför allt inte när de bor i Helsingborg. Men nu var de i Göteborg och vi har pratat länge om att de måste komma till mig, Jon har dessutom inte sett min lägenhet. Så de bestämde sig för det i torsdags och jag blev såklart jätteglad, jag är ju en spontan människa, fast sen jag fick hemtjänst har jag blivit mindre spontan tyvärr, vilket är tråkigt. Jag skulle på massage på eftermiddagen men de sa att de kunde komma på en förmiddagsfika så det gjorde de. Det kändes lite konstigt eftersom att det blev så spontant och det är jag inte så van vid eftersom att de bor långt bort, haha, men supermysig och roligt att de kom. Ia och Jon hade köpt med sig goda bakelser till oss, det var mumsigt. Det blev inte så jättelång stund eftersom att jag skulle på massagen och de skulle fortsätta hemåt mot Helsingborg, men det var mysigt att få umgås lite iallafall! :)

Sen var jag trött, fredagstrött efter veckan och sen var jag ännu tröttare efter massagen, hahaha, men trött på ett positivt sätt. Jag har aldrig varit eller känt mig full, jag findricker bara som jag kallar det! :) Men jag känner att jag blir full av massage hahaha, det låter jättekonstigt, jag vet, och hur vet jag det när jag aldrig varit full är ju nästa fråga? :D Men det är så svårt att förklara, jag känner mig liksom groggy, haha, och så himla avslappnad i varenda liten muskel. Det är en underbar känsla, underbar känsla för alla, men speciellt för mig tror jag med tanke på mina spänningar och att min kropp och mina muskler får jobba 24/7!

I helgen har jag varit lite deppig, mycket tankar och känslor i kroppen, jag är ju en känslomänniska, på både gott och ont. Även om det har varit jobbigt så är det bara skönt att få gråta ibland, gråta ut. Jag gör inte det så ofta har jag tänkt på eftersom att jag är glad för det mesta och att livet leker så när jag väl blir ledsen blir jag jätteledsen och hela världen rasar, en riktig dramaqueen är jag ibland! :D Tyvärr. Men det kan vara något positivt också, att man har så mycket känslor inom sig.

Mamma och Elliot bjöd in mig till en sushikväll i lördags och först tänkte jag gud vad mysigt men samtidigt är det jobbigt att vara så ledsen då, men mamma säger alltid att jag får vara precis som jag är hos henne oavsett om jag är ledsen, så det är jag jätteglad över. Men samtidigt känner jag att jag kan verkligen gråta mer när jag är själv för då är det ingen som bryr sig, samtidigt som det är jobbigt att vara själv när man är ledsen, förstår ni hur jag menar? Men samtidigt är det skönt att komma iväg och tänka på annat.

Mamma bjöd på GT och vi gjorde hemmagjord sushi, sen satt vi och tittade på dokumentärer hela kvällen, så det var jättemysigt. Jag sov till och med över för jag kände att jag inte ville komma hem till ett mörkt och tomt hem på kvällen, tyckte att det kändes jobbigt.

På söndagen, igår, åt vi frukost ihop och tittade på Nyhetsmorgon. Jag grattade även självklart min fantastiska pappa på farsdag! <3

Jag kände mig ledsen även igår, jag brukar vara ledsen i några dagar när jag väl är ledsen, det känns som att allt måste komma ut. Så jag bad mamma köra hem mig vid 12 tiden för då kände jag faktiskt för att vara ensam. När jag kom hem grät jag lite, eller rätt mycket! :) Det var faktiskt skönt! Men sen drog jag på mig träningskläderna och gick en promenad på 40 minuter ute i friska höstluften, det var väldigt härligt och jag är glad att jag gjorde det även om jag var supetrött för efter den promenaden kändes det lite bättre.

Jag vill berätta för er när jag är ledsen och nere, även om jag inte vill berättade vad det beror på, så vill jag ändå visa att livet är upp och ner även för mig. Även om jag är glad för det mesta så har även jag mina perioder och de vill jag också visa upp även om det är känslosamt.

Men mina sånna perioder eller dippar brukar gå över rätt fort så jag hoppas att det känns bättre redan i början på denna veckan. Jag är inte deppig så länge, vilket är skönt även om de jobbiga tankarna alltid finns där i bakhuvudet så är de lättare att hantera oftast men ibland brister det som det gjorde för mig nu och så får det vara, det är bara att acceptera.

Hoppas att ni får en fin vecka!

Får ingen hjälp i Badhus

Ni vet säkert att jag har haft rätt mycket krångel med kommunen, med avslagningar på kontaktperson och ledsagning osv. Det känns som att när jag har frågat eller ansökt om något så har kommunen bara gått emot mig, det kanske låter överdrivet men så är det faktiskt tyvärr. Som tur är så har mina ansökningar inom hemtjänsten gått igenom, jag får den hjälp som jag behöver även fast den är minimal och jag får till och med två timmars matlagning två dagar i veckan vilket inte var en självklarhet från början så det är jag väldigt tacksam för. Jag är även tacksam för att vi ens har ett sånt system i Sverige som säger att alla ska ha rätt till hjälp trots att man inte tillhör LSS, det är ju ingen självklarhet. Jag ville bara säga det innan jag går vidare till de mindre bra sakerna med Borås kommun.

De mindre bra sakerna med Borås kommun är att de är stenhårda. När man tillhör LSS får man leva ett liv som vilken ungdom som helst känns det som medans om man tillhör socialtjänstlagen och har hemtjänst ja då ska man bara få den hjälp som man behöver för att överleva. Det är så sjukt tycker jag, ska inte alla kunna få leva det liv de vill oavsett begränsningar eller inte? Vi bor dessutom i Sverige, har inte detta land kommit längre när det gäller de frågorna? Vi med funktionshinder har liksom inte valt våra begränsningar, och varför ska man inte bara kunna få den hjälp man vill ha och behöver? Jag vet att det är en pengafråga, men ändå. När man har en funktionsnedsättning så är det mycket kämpande hela livet med ansökningar hit och dit och rätten till hjälp, det borde vara en självklarhet. Alla som behöver hjälp, smått som stort ska väll få den? Eller? Jag vet att vi har tur som bor i Sverige och att det är svårare i andra länder, mycket svårare till och med, men ändå, det borde vara bättre än vad det faktiskt är och en självklarhet.

Som sagt så har jag ansökt om både kontaktperson och ledsagning inom socialtjänstlagen, kontaktperson ansökte jag rätt nyligen om, men fick avslag på det. Jag har ju berättat att min dröm är ju att börja simma igen, helst en gång i veckan och det var därför som jag ansökte om en kontaktperson. Att simma för mig är inte bara härligt utan det är också bra och hälsosamt med tanke på min CP-skada.

Min fysioterapeut har dessutom sagt att jag kan få ett intyg där jag kan få simma i rehabbadet och det är det jag vill då det är jättevarmt och härligt vatten där som är superbra och härligt för min kropp, speciellt nu på vintern då jag är extra stel. Det är dessutom inga problem med det där intyget, för det behöver jag. Men det ända lilla problemet är att jag behöver någon med mig. Om jag skulle få kontaktperson inom hemtjänsten så skulle den personen inte fått bada med mig i basängen, vilket också är lite sjukt, men i iallafall den hade kunnat stötta mig.

Först tänkte jag, men då är det ju också kört för jag behöver ju någon som är med mig i vattnet. Men sen tänkte jag på, behöver jag verkligen det? Jag tror faktiskt att jag skulle klara att vara i vattnet själv om någon stod bredvid på kanten, jag har ju flythjälpmedel så den saken är löst.
Men jag behöver stöd med allt runt omkring i ett badhus, jag behöver tryggheten då jag känner mig otrygg i ett badhus. Dessutom har jag dålig balans och i ett badhus är det halt så jag måste ha någon som håller i mig hela tiden. Jag har aldrig befunnit mig i ett badhus själv då jag är beroende av någon där.

Eftersom att jag har kommit på att jag skulle nog faktiskt kunna vara i vattnet själv så var det lilla problemet löst som sagt. Jag och min kurator på Habiliteringen pratade om det och hon sa faktiskt att min biståndshandläggare på kommunen har sagt att jag har rätt till en person från hemtjänsten som följer med mig och hjälper mig med allt runtomkring i ett badhus, förutom att vara i vattnet då. Så jag blev så himla glad när hon sa det för det hade jag helt missat att hon hade sagt och då kände jag att den här badhusgrejen kanske löser sig, jag kanske äntligen kommer att få bada. Då kom hoppet lite tillbaka faktiskt. Så efter mitt besök hos min kurator så mailade jag min biståndshandläggare direkt på kommunen och skrev:

”Hej —! Jag skulle vilja ansöka om ledsagning till och från rehabbadet, hur går jag till väga?
Jag skulle behöva ha någon som följer med mig dit samt hjälp med ombyte och dusch. både före och efter badet.
Mvh Alice”

Jag kände mig så glad när jag hade skickat iväg det för jag tänkte att nu, nu äntligen, nu kan hon inte komma med några invändning pågrund av det hon faktiskt sa att jag kan få hjälp med det. Men glädjen varade tyvärr inte läge då hon skrev.

”Hej Alice! Du har rätt att ansöka om ledsagning och stöd vid ombyte men troligtvis kommer du att få avslag för att du åker själv med färdtjänst till och från olika platser och du klarar ombyte av klädsel själv hemma. Du klarar även att duscha själv.”

Japp, så skrev hon till mig. Då dog ju hoppet ännu en gång. Jag har ju rätt att ansöka som hon skrev men man blir ju inte jättemotiverad när hon skriver att jag troligtvis kommer att få avslag. Och ja jag klarar att byta om hemma själv och även att duscha, men då är jag i min hemmamiljö där jag känner mig trygg, jag har dessutom hjälpmedel hemma i duschen! Jag blir så irriterad.

Jag sa detta till min kurator i tisdags när jag var på Habiliteringen, hon förstår att jag tappar hoppet men hon tyckte ändå att vi skulle skicka in en ansökan för att motbevisa och inte ge up. Så vi skickade in en ansökan i tisdags om varför jag behöver hjälp och stöttning vid ombyte och dusch i ett badhus. Vi underströk även att jag har HJÄLPMEDEL när jag duschar hemma och att jag inte känner mig lika trygg i ett badhus som hemma. Vi skrev även att jag aldrig har varit i ett badhus själv någon gång utan alltid haft assistenter både i och utanför bassängen och att jag behöver någon som håller i mig hela tiden då jag har balanssvårigheter och är extra rädd för att ramla i ett badhus då det är en halkrisk.

Nu har jag ändå gjort vad jag kan så får vi se vad som händer. Men jag tycker att det är så sjukt egentligen. Att man ens ska behöva förklara varför man behöver hjälp. Men jag vet ju egentligen vad det beror på och det är ju för att folk utnyttjar systemet och fuskar, bara det är ju så dåligt. Det drabbar ju oss som faktiskt behöver den hjälpen.

En annan sak som är så konstigt är att det är olika i hela landet, olika från kommun till kommun. Till exempel Wilma, hon har också hemtjänst men hon har ledsagning, och de går och simmar och kan göra det mesta ihop utanför hemmet. Jag är jätteglad för Wilmas skull men det är så sjukt att vi har hemtjänst båda två men att de ser så olika ut. Men de skriver ju hela tiden om att Borås kommun är extra hårda och tuffa. För när jag bodde i Göteborg på Storås ja då hade jag ju ledsagning inom Socialtjänstlagen och det var ju inga problem då.

Men jag vill bara avsluta detta tråkiga inlägg med att säga att jag vill komma ut mer, jag vill gå och simma, jag vill liksom vara lika fri som en vanlig 21-åring men samtidigt så ser jag bara det som en bonus om jag kan få det. Jag tänker så här, man kan inte få allt här i livet, och jag känner att jag har allt och lite till! <3 Det är så jag tänker när jag är förbannad på kommunen! :)
Men samtidigt är detta ändå lite sjukt, hur det fungerar, tycker ni inte det?

Jag har egentligen ingen hobby eftersom att jag skulle behöva någon som följer med mig på en, som t.ex att simma. Men jag har min massage och den kan jag gå på HELT SJÄLV och kommunen behöver inte blandas in i den för fem öre och inga ansökningar eller skit (ursäkta :)) behövs för den, vilket jag är så glad och tacksam över!

Healing & All Helgona

I lördags skulle jag på healing i Göteborg, Anneli som var min kontaktperson på elevhemmet Storås håller på mycket med healing, meditation osv. Hon har ett ställe i Vasastan, mitt emot där pappa och familjen bor faktiskt, så väldigt nära och bra. Jag har testat healing två gånger innan, om ni minns så testade jag det på gymmet i Sandared. Jag blev väldigt avslappnad och det var härligt än fast det var lite svårt att förstå vad som hände, det var spännande att pröva men jag föredrar massage före healing om vi säger så. Men jag ville testa Annelis healing innan jag stänger den dörren helt satt säga. Men framför allt skulle det bli väldigt roligt att träffa henne igen då det var längesedan.

Pappa hämtade mig i fredags eftermiddag. Jag var faktiskt lite fredagstrött i fredags, det kanske låter helt sjukt i era öron eftersom att jag är arbetslös, hahaha, men jag hade faktiskt en intensiv vecka förra veckan så det fick jag faktiskt vara! :) Fredagskvällen började med ett glas bubbel och lite härligt snack med pappa och Jenny i lägenheten! :-)

Sen blev det ett spontanbesök på en restaurang, väldigt spontant faktiskt, då vi hade tänkt att äta hemma. Men jag älskar när det blir så spontant. Vi hade ett jättemysigt restaurangbesök och jag åt världens godaste pasta med kantareller och oxfilé. Riktig lyxkväll med både bubbel och en lyxpasta! :)
Kvällen blev ännu mer spontan sen då vi ringde på hos några kompisar som bor nära pappa och Jenny, så då satt vi hos de en stund och pratade! Älskar sånna spontankvällar även fast jag gillar struktur och planering!

Sen på lördagen skulle jag till Anneli, hennes företag heter Malvinaterapeuten och Hela Kroppen. Jag såg väldigt mycket fram emot besöket och tyckte att det skulle bli spännande. Det var jättehärligt att träffa Anneli igen, det var faktiskt första gången som vi träffades utanför Storåsbubblan. Först satte vi oss också pratade vi lite allmänt, hon frågade lite om hur jag mår osv och sen fick jag lägga mig på britsen också satte hon på avslappningsmusik. Efter det la hon olika stenar på och bredvid min kropp, sen satte hon sig lite längre bort och kände av rummet och min aura och vi pratade lite emellanåt men det var bara skönt att ligga där också, blunda och försöka slappna av. Sen la hon sina händer på min kropp, först nere vid fötterna, sen under svanken, det kom jag även ihåg att hon på gymmet gjorde, och tillsist la hon sina händer under mitt huvud, nacke och axlar och höll där rätt länge. Hon sa att jag är väldigt stel i nacke och axlar, och det kan jag verkligen instämma på, det är väl där som jag har extra mycket spänningar, det säger ju min massör också.

Sen i slutet när hon kände sig klar med själva healingen så fick jag ligga kvar på bänken och så lärde hon mig en meditation som jag kan göra när jag känner mig orolig, när jag känner att mina tankar sticker iväg eller när som helst egentligen. Jag berättade nämligen för Anneli att jag vill lära mig att vara mer i nuet och om mina problem med att jag tänker lite för mycket. Meditationen handlade om att gå in i sig själv och i sitt hjärta och vara där ett tag, man ska föreställa sitt hjärta framför sig och om man är djupt där inne på riktigt då kan inte man tänka för då finns det inget utrymme för tankarna som Anneli sa. Det låter väldigt härligt och det var det också så den meditationen ska jag verkligen ta med mig. Jag ska försöka börja meditera lite mer för jag tror att det kan hjälpa mig att vara mer i nuet.

Healingen var också härlig och jag kände mig avslappnad både under och efter behandlingen. Vi satt och pratade en stund efteråt om livet i sin helhet, det var härligt. Jag hoppas att vi får chansen att sitta och prata lite mer om livet någon annan gång. Sen kom pappa och hämtade mig vid 13-tiden. Det var ett härligt besök hos Anneli, bara det att tiden gick så himla fort! :-)

Det var all Helgona i lördags och vi skulle ha vår familjetradition på mammas sida som vanligt så sen åkte jag bussen hem till Borås. Jag var väldigt trött efter healingen, men såhär härligt trött, så egentligen hade jag väll bara behövt att ta det lugnt men all Helgona med familjen är ju inte så jobbigt, bara mysigt, och framför allt inget som jag vill missa! :)

Det var jag, Elliot, mamma, Peppe och mina kusiner Emma och Mathilda som träffades hemma hos mormor och morfar vid tretiden. Jeanette och Martin brukar också vara med men tyvärr kunde de inte i år heller, vilket är synd då vi träffar de väldigt sällan. Men det var även längesedan som vi i den närmaste familjen träffades hemma hos mormor och morfar också så det var väldigt mysigt att vi äntligen kunde träffas allihopa igen.

Det blev mormors fantastiska goda köttgryta som vi bara får en gång om året, haha, på all Helgona, så det gäller att njuta extra mycket när man väl äter den! :) Sen blev det supergod kaka till efterrätt som även den är en tradition! :) Efter att vi var proppmätta var det dax för kyrkogården, tyvärr regnade det under dagen och eftermiddagen men vi hade sån himla tur så vi fick inget regn överhuvudtaget på oss. Det var som vanligt supermysig att gå där bland alla fina gravar och ljus som lyser upp i mörkret och tänka lite extra på de som har lämnat oss. Minneslundarna är ju så vackra! Det är en sån fin och mysig tradition som vi har i familjen! <3
Jag älskar att vara hemma hos mormor och morfar, de har bott där i hela mitt liv och det ser typ exakt likadant ut, det till och med luktar likadant så när jag kommer dit kommer många härliga minnen tillbaka och man känner bara ren kärlek, det är så underbart! <3

Det kändes så konstigt när jag kom hem efter besöket hos Anneli, det var en bra känsla men den är svår att förklara. Det känns som ett helt annat liv som jag lever nu, det känns som att Storåsbubblan var ett helt annat liv för de skiljer sig så mycket från varandra. Jag har tänkt på det en del och reflekterat över det sen jag slutade på Storås och RG men det blev extra tydligt nu när jag hade träffat Anneli, men en bra känsla som sagt även om den är konstig. Mitt liv ser ju helt annorlunda ut nu jämfört med när jag gick på RG och bodde på Storås. Ibland känns det verkligen som att man lever flera olika liv i ett och samma liv, kan ni också känna så eller är det bara jag?

Det är en häftig känsla tycker jag att tänka att när jag bodde på Storås och levde mitt liv där så hade jag ingen aning om hur livet skulle se ut nu, ett år senare, det var som ett oskrivet blad och nu har jag fyllt första året efter Storåsbubblan med så mycket härligt, det kan vara svårt att förstå ibland känner jag men samtidigt härligt. Framför allt så känns det så sjukt att det ”bara” har gått ett och ett halvt år sen Storås, det känns som att jag har varit med om så mycket under ett och ett halvt år, men det är en häftig och mycket underbar känsla, det har varit ett intensivt år om man säger så! :-)

Och just alla dessa underbara människorna som jag har fått äran att träffa och ha en relation med idag, jag hade INGEN ANING om de när jag gick på Storås, jag viste inte ens om att de fanns eller att jag skulle få den äran att just träffa de, vilket känns lite sjukt men som jag är så tacksam för att jag har fått då de förgyller mitt liv med så mycket, och även gamla godingar och familjen såklart! :-) <3

Igår, söndags, var jag jättetrött, förmodligen efter healingen så då tog jag bara en mysdag hemma och mamma kom hit och hjälpte mig med lite saker.
Veckan blir lugn, lugnare än förra, jag ska vänta med gymmet såhär i början av veckan tänker jag och bara vara hemma och vila för det rekommenderade Anneli med tanke på healingen så det ska jag göra och dricka mycket vatten. Jag ser fram emot att ta en liten lugnare vecka, speciellt nu när jag känner mig så trött efter healingen.

På fredag blir det massage igen, vilket jag längtar efter då jag känner mig extra stel nu med tanke på vädret, speciellt i axlarna och nacken som sagt och att jag fryser typ jämt. Jag frös så mycket på kyrkogården trots att det var ganska milt ute och när jag fryser så spänner jag mig ännu mer. Jag tänker alltid att jag skulle vilja lägga mig på massagebänken direkt efter att jag varit ute och frusit, hahaha! Det hade varit skönt.

Men som sagt, en härlig helg bakom mig som var rengöring för själen! :-) Önskar er en fin vecka!

Intressanta & Djupa samtal

När jag skulle sluta jobba och vara hemma ett tag så sa människor ”du kommer att tycka att det är skönt i några veckor, men efter månader och veckor av att bara gå hemma så kommer det bli tråkigt och kanske jobbigt”. Jag kände eller tänkte aldrig så eftersom att jag såg så mycket fram emot att gå hemma på dagarna då jag var så trött, men någonstans inom mig kom ändå tankarna om det eftersom att jag brukar liksom vilja hitta på något efter bara en helg hemma och att jag är en social person. Medans mamma sa att hon tror att jag kommer att få dagarna att gå ändå, å hon hade ju rätt som vanligt, kom ihåg det, att mammor nästan alltid har rätt! :-)
Det är helt otroligt vad en dag kan springa iväg, än fast man bara gör en grej.

Denna veckan har jag haft något varenda dag och dagarna har bara flugit iväg, jag har inte direkt haft en dag där jag bara gått hemma, vilket jag faktiskt hade önskat, hahaha. Men veckan har varit väldigt bra och även fast det har varit mycket möten i veckan så har jag ändå sett fram emot de och det har varit mycket givande möten.

I måndags bjöd Kevin in mig på hans pass på gymmet i Sandared. Han är passinstruktör där och när jag fortfarande bodde hemma så tränade Kevin och jag mycket ihop och jag var mycket på hans pass och så. Jag har inget gymkort där idag eftersom att jag tränar på Friskis & Svettis här i Borås. Men jag får glida in där på ett bananskal, så det är väldigt roligt och tacksamt! :)
Jag hade en lugn måndag innan det, men jag lagade mat med hemtjänsten vid två tiden vilket tar både tid och energi, men sen var jag redo för lite pass senare på eftermiddagen. Det var nostalgi att komma till gymmet igen, träffa kända ansikten och vara med på Kevin Bodyattack som vi alltid körde innan, men kul var det. Sen var jag helt färdig när jag kom hem.

Som jag sa så hade jag många möten i veckan, tre möten faktiskt, både tisdag, onsdag och torsdags. Jag hade möte på Habiliteringen både tisdag och onsdag.
I tisdags hade jag en tid redan klockan 9 på morgonen. Jag fick då gå upp rätt tidigt, dessutom hade jag ingen hemtjänst på morgonen eftersom att de brukar komma senare. Så jag klarade morgonen själv och gav mig iväg själv vilket gör mig stolt över mig själv. Iallafall så var det ett bra möte. Jag älskar att komma dit och prata av mig. Men tyvärr fick jag reda på att hon ska sluta i mitten av december och det var inte roligt att höra eftersom att jag har öppnat upp mig för henne och vi jobbar på det jag behöver så det var jobbigt att höra. Men nu ska vi träffas varje vecka tills i mitten av december så det blir väldigt regelbundet nu vilket känns bra. Vi jobbar mycket med ansökningar också pratar vi om mina mål och ambioner i livet och vad jag drömmer om osv, vilket är väldigt härligt. Det låter djupt, och vi pratar rätt djupt när vi träffas, men jag gillar det väldigt mycket.

Hon hjälper mig också med mina personliga problem och det är de jag menar när jag säger att jag har öppnat mig väldigt mycket för henne. Mitt problem är att jag ältar väldigt mycket och jag är tyvärr bäst på att övertänka och mår dåligt över småsaker, vilket är sjukt jobbigt och irriterande, ni hör ju att jag är medveten om det själv men ändå kan jag inte styra mina tankar. Plus att jag är en känslig person som tänker väldigt mycket, vilket är ju fint men det blir negativt för mig ibland. Jag brukar tänka att det är inte konstigt att jag är hjärntrött när min hjärna går på högvarv typ hela tiden haha. Jag vill få hjälp och verktyg för att hantera detta då det påverkar mig och min vardag negativt. Jag vill liksom ta hand om detta nu för det är jättejobbigt och jag vill veta hur jag kan hantera dessa tankar så att de inte blir värre senare i livet. Hon tipsade då mig om en bok i tisdags som heter ”Lev mer och tänk mindre” och det är precis det som jag behöver. Den verkar jättebra och är lite KBT-inspererad så den ska jag och hon läsa samtidigt nu innan hon slutar, det ser jag fram emot. Nu känner jag att jag öppnade mig jättemycket här men för mig är det viktigt att ni ser alla sidor av mitt liv och inte bara de positiva jämt, även om mitt liv består mycket av positivitet. Övertänker och ältar ni mycket? Isåfall har ni några tips på hur man kan tänka och bryta det mönstret?

I onsdags skulle jag också till min kurator men inte förrän vid två-tiden så efter frukost åkte jag till gymmet och gick på löpbandet i 50 minuter! :-) Jag träffade även mormor, då hon tränar där på onsdagar på gympa, det var jättemysigt!
Sen var det typ bara att åka hem, duscha och äta och åka vidare till nästa ställe, nämligen Habiliteringen igen. I onsdags pratade vi om annat, nämligen ansökningar och att vi ska få ihop några ansökningar innan hon slutar. Jag ska till exempel ansöka om merkostnadsersättning och bostadstillägg, så vi diskuterade de sakerna och jag fick lite hemläxor! :)
Sen var jag helt slut i både kropp och knopp så då var det skönt att komma hem och äntligen få vila lite! :)

I torsdags, igår, var det dax för nästa möte, veckans sista, puh…! :-) Men som sagt var även det ett möte som jag såg fram emot. Det var också klockan 9, så jag tog en självständig morgon även igår, och mötet var nere i centrum så jag kunde ta Elof dit, vilket var väldigt skönt och en frihet. Även om det var kallt så var det ändå härligt att komma ut i den friska höstmorgonen, att starta dagen så.


Det är så härligt att prata med människor alltså! Även om jag inte vill blotta mig om mötet på bloggen då det är privat så vill jag bara säga att det är så härligt att prata med utomstående människor ibland trots att jag är väldigt nära min familj, som ni vet så är det skönt att ibland få prata med någon annan. Det var ett väldigt djupt samtal men bra. Människor runt mig frågar hur jag mår osv och jag är alltid ärlig med de, men det är inte alltid som man vill dela med sig av sina djupaste tankar och känslor med nära och kära. Utan här är det verkligen ett ”hur mår du? Hur känner du? Hur tänker du?” på ett djupare plan. Det blir djupt för mig också för när hon ställer de här frågorna inser jag att jag måste gräva djupare i mig själv och då kommer känslor och tankar upp inom mig som jag inte trodde fanns och som jag inte trodde att jag kände, jag vet att det låter djupt och det är djupt. Men även om det är jobbigt och känslosamt att prata så och gräva i det som är jobbigt så är det så härligt att prata om det också med en annan person och prata av sig då det är jobbigt att hålla det inom sig ibland. Herregud, nu låter detta som att det är något jätteallvarligt, det är det inte, jag lovar! Det är bara så härligt att prata känslor och tankar med någon utomstående.
Jag mådde verkligen bra efter det mötet igår, det var en härlig känsla i kroppen!

Ja, det känns som att det har varit en intensiv vecka men som sagt en mycket bra vecka med djupa måbra-samtal om livet! :)

Idag blir det Göteborg med pappa och familjen, ska bli mysigt att ha lite fredagsmys med de och imorgon blir det ännu ett härligt möte, inte ett sådant möte, nu har jag fått nog av möten för denna veckan, haha, utan ett möte med en person! Det har jag sett fram emot mycket i veckan. Sen på eftermiddagen ska jag tillbaka till Borås för imorgon är det all Helgona och då ska jag och familjen äta middag hos mormor och morfar och sen gå till kyrkogården och tända ljus som vi brukar. Vilket jag ser fram emot väldigt mycket, det är så mysigt, speciellt att äta middag med familjen hemma hos mormor och morfar! Det är en av de bästa sakerna som finns! <3 Jag älskar traditioner! <3
Ska ni göra något imorgon på all Helgona?

Världens Bästa Fredag

Denna veckan har varit lugnare och väldig skön. Hemtjänsten kommer som sagt runt klockan 8 på morgonen så det är ganska tidigt och jag är väldigt trött då. Men jag älskar mina mornar och nu har jag börjat använda min morgonrock så när jag går upp drar jag bara på mig morgonrocken, sätter på Nyhetsmorgon och tänder lite ljus i den mörka kyliga höstmorgonen. Sen kommer hemtjänsten och hjälper mig med frukost och sen chillar jag bara framför Nyhetsmorgon, det är så himla mysigt. Jag har inte sagt detta men jag har köpt en soffa, en två sitts soffa. Jag hade ju min byrå och min fåtölj där innan, men nu har jag köpt en soffa istället och det blev så himla mysigt, plus att det är bra om jag får besök då jag har mer plats nu. Jag satt ju aldrig i min fåtölj för det kändes lite stelt, den var inte så skön. Nu känns det även som att jag har fått ett vardagsrum och det är skönt att inte alltid behöva sitta i sängen. För mig var det viktigt att köpa en skön soffa, och det är verkligen denna men den är snygg också tycker jag! :) Den är väldigt djup och har höga kanter och det är det som jag älskade med denna soffa, man kan liksom mysa in sig liksom. Så nu ligger jag där på mornarna efter frukost i min morgonrock och med min filt, supermysigt.

I veckan började jag även med gymmet igen. Jag har inte gymat sen i våras för jag har inte orkat med hjärntröttheten, huvudvärken osv, ja ni vet. Men nu har jag tänkt att jag ska börja igen nu när jag har all tid i världen. Min ork kan man ju diskutera :), jag är fortfarande väldigt trött och huvudvärken kommer då och då, så bara för att jag blev arbetslös så blev jag inte som förut (innan hjärntröttheten). Men jag tänker att lite gym skadar nog inte. Jag gick till gymmet i måndags, i onsdags och i fredags, och det var verkligen så roligt att komma igång igen, jag ska verkligen försöka gå tre dagar i veckan nu. Jag går ”bara” på bandet men det är så bra träning ändå och jag gillar den känslan av att man har gjort något bra och har fått svettas lite. Det är en underbar känsla av att bara vara hemma och chilla resten av dagen efter ett besök på gymmet. Jag går ungefär 40-50 minuter så det blir ju en rejäl promenad ändå. Ja, det är härligt att ha kommit igång med gymmet igen.

I tisdags kom mamma och Elliot till mig på kvällen. Jag bjöd mamma på mat och Elliot fick hamburgare. Jag fick dessutom en lampa i min hall, som dessutom är min lampa från början! Det är nämligen så mörkt i hallen nu när det är höst, men inte nu längre! :) Det var verkligen en jättemysig kväll och det var härligt med sällskap för i tisdags gjorde jag absolut ingeting för jag kände mig jättetrött just i tisdags. Som sagt så var veckan väldigt skön då det inte hände så mycket och jag kunde verkligen ta dagarna som de kom.

Men i fredags, alltså min fredag! Den är svår att beskriva i ord mer än att säga att den var magisk! :D Bästa dagen på länge.
Jag har inte berättat det för er men jag har inte städning från hemtjänsten längre för jag tycker inte de gör ett bra jobb, de tar liksom inte ens köket. Så jag har anlitat Veteranpoolen, så en äldre kvinna har kommit till mig nu vid tre tillfällen och städat, storstädning. Hon skulle komma som i fredags klockan 9 på morgonen, sen skulle jag på massage på eftermiddagen och sen skulle Kevin komma till mig på kvällen, en fullspäckad men härlig dag. Nu kanske ni tycker att jag är galen och det är jag! :) Men jag ställde nämligen klockan på 06:00 på morgonen i fredags och var på gymmet klockan 06:30, jag vet, det är lite sjukt men härligt var det. Jag älskar nämligen att träna samma dag som jag ska på massage. Plus att jag tycker att det är så härligt att träna på morgonen för då har man det gjort. Efter goa 45 minuter på löpbandet åkte jag hem, tog en go dusch och åt sedan frukost, en underbar känsla.

Jag fick så fint städat och lakanen bytta så när hon hade gått glänste verkligen mitt hem och det doftande ljuvligt överallt.
Sen blev det massage. Det var så roligt eller roligt vet jag inte om det var men jag hade bokat 75 minuter denna gången men hon trodde att jag hade bokat 90 minuter massage. Så hon masserade på och när jag var klar och hon precis hade hjälpt mig på med kläderna så kom taxin, och det var inte så kul känsla att känna ”kommer den redan” när jag var helt groggy och typ satt halvnaken där, haha, jag hade ju fått på mig kläderna som tur var men jag hade inte betalat eller någonting, och vi brukar dessutom sitta och prata en stund efteråt också.

Anledningen var att hon trodde som sagt att jag hade bokat 90 minuter för det gjorde jag förra gången och hon tog det förgivet, men jag var absolut inte ledsen för det, snarare tvärtom! :) Men problemet var ju taxin. Jag hade som sagt precis fått på mig brallorna, haha. Taxin kan ju inte vänta heller så jag frågade henne lite snällt om jag kunde få stanna lite till för jag ville inte stressa med betalningen osv. Hon hade ingen kund efter mig så det gick bra.

Men det var ju väldigt vågat av mig då jag inte viste när nästa bil skulle kunna hämta mig. Jag kände mig lite dum, vi båda kände oss lite dumma men jag fick stanna hos henne och det var inga problem, så det var snällt och skönt. Jag ringde taxin och de brukar kunna komma rätt fort ibland men de hade ingen bil förrän 17:05 och då var liksom klockan bara 16:30 så jag bara ”oj” men jag kunde liksom inte göra något åt det och det visste ju hon med.
Jag hade inte haft några problem med att sitta där själv för jag har ju respekt för henne då hon slutat jobba liksom och det var en halvtimme kvar. Men hon satt där med mig och väntade ända tills taxin kom. Vi satt och pratade om livet, allt mellan himmel och jord, det var så underbart, lika underbart som massagen! :-) Underbar människa, underbara möten! <3

Jag brukar ta taxin 20-30 minuter efter massagen för jag tycker att det är så härligt att sitta och prata efter massagen och innan massagen för den delen också. Dessutom gillar jag inte att stressa iväg heller och det är helt okej har hon sagt, så det är så härligt.

Jag mådde så bra när jag åkte där ifrån och när jag kom hem kom jag hem till ett fint städat hem, så underbart. När jag kom hem var det inte långt tid kvar innan Kevin skulle komma så jag dukade lite och så. Jag skulle ju ha varit hemma tidigare men det gjorde inte så mycket, det var mycket mysigare att sitta där med henne på massagen och prata än att ligga hemma själv och vänta på Kevin. :)

Jag bjöd Kevin på kasslergratäng och vi hade det så roligt, det var underbart att få garva lite.
Jag har velat köpa ett bord till min soffa, fint att ha och ställa lite ljus på och dricka på osv. Jag sa till Kevin att jag har sett ett bord på Jysk, han bara ”vi åker till Jysk nu” när vi hade ätit upp, då var klockan 19 och de stänger 20. Ni som vet, vet att jag tycker att 19 är sent, så jag sa lite på skoj till Kevin ”men Kevin, klockan är ju mitt i natten det kan vi ju inte göra!” hahaha. Men jag tyckte ju såklart om idén så 10 minuter senare satt vi i hans bil påväg till Jysk klockan 19:10 en fredagkväll, hahaha! :-) Vi brydde inte om oss hur vi såg ut och stack iväg i myskläderna! :) Jag var jättetrött efter massagen så jag ville helst bara ligga hemma men samtidigt måste man gå utanför boxen ibland! :) Jag hittade ett jättefint träbord på Jysk som jag köpte, jag har velat köpa ett träbord just för att det är så mysigt att få in lite trä hemma. Innan vi åkte hem gick vi in i en annan affär och köpte med oss lite godis.

När vi kom hem byggde Kevin ihop bordet och jag hällde upp godiset och sen satte vi oss i soffan med lite musik i bakgrunden och Kevin hade tänt mitt doftljus på bordet. Jag vågar tyvärr inte ha levande ljus hemma så det är så mysigt när han kommer för då kan vi ha det. Det var verkligen en sån mysig kväll, fredagsmys på hög nivå! Tack Kevin för att du förgyller mitt liv! <3

När Kevin hade åkt la jag mig i mina fräscha lakan som luktade ljuvligt! <3
Då mådde jag verkligen så himla bra, nu kanske ni förstår varför jag tyckte att det var en magisk fredag! :D Bästa fredagen på väldigt väldigt länge! Hela dagen var verkligen perfekt! <3 Den fredagen är svår att slå! :-)

Det var verkligen en sån underbar fredag!
Den kommer jag att leva länge på!
Då blir man lite extra tacksam över livet!
När man har en sån underbar dag försvinner alla problem, alla jobbiga dagar med hjärntrötthet och huvudvärk och man bara är i nuet!! <3

Hoppas att ni hade en lika magisk fredag! :)

Min CP-bubbla

Som ni vet så pratar jag en del om min CP-bubbla och att jag älskar den så mycket osv osv. Idag tänker jag också prata om den, gräva lite djupare. Vad menar jag egentligen när jag pratar om min CP-bubbla?

När man har en CP-skada eller någon form av funktionshinder så har man massvis av fördomar runt sig, de är där automatiskt oavsett om man vill eller inte tyvärr. Det finns mer eller mindre fördomar beroende på vart man är. Det är nog det jag tycker är jobbigast med min CP-skada – alla dessa människor som inte förestår och alla dessa fördomar. Nu möter jag inte så mycket fördomar vilket jag är glad för men jag känner att de hänger som ett tungt moln över mig.

Och det är här CP-bubblan kommer in. Min CP-bubbla består inte bara av min närmaste familj utan egentligen av alla som känner mig och som accepterar mig precis så som den jag är. Det känns precis som en bubbla, jag känner mig säker och trygg i den och jag kan vara precis den jag är i den utan att behöva oroa mig över vad folk ska tycka och tänka. När jag träffar människor som jag känner och som är i min lilla bubbla behöver jag inte tänka eller oroa mig över hur jag ska bli bemött, för de människorna känner mig, de vet vad de har att förvänta sig när de träffar mig. Jag behöver inte tänka eller oroa mig utan jag kan bara vara jag, och det är så himla härligt.

Som jag nämnde så är det inte bara min familj som är i min lilla CP-bubbla utan alla som jag träffar och känner egentligen och jag behöver aldrig tänka på hur jag ska bli bemött av dessa människor, vilket betyder så mycket för mig.

Jag kom ihåg att när jag bestämde mig förra året för att börja gå på massage och när jag hittade mitt ställe och hon som jag fortfarande går hos idag så var jag nervös inför första besöket just för att jag inte är som alla andra. Jag tycker inte heller om att träffa människor för första gången utan att de vet om min situation, speciellt om det gäller massage. Jag är rädd att de blir osäkra om jag inte berättar innan, det kanske är min fördom, men jag känner så. Om jag berättar innan jag träffar de så får de tid att smälta och vara förbereda, det kanske låter jättekonstigt och jag kanske gör det större än vad det behöver vara, men det är så jag känner. Så jag skickade ett mess till min nuvarande massör inför första besöket och skrev liksom att ”hej, jag heter Alice och jag har en tid hos dig ”då och då”. Jag ville mest bara berätta att jag har en CP-skada och jag är därför väldigt stel i mina muskler. Men jag kommer själv till dig och det är ingenting speciellt som du behöver tänka på”. Ungefär så skrev jag till henne inför första gången.

För mig är det viktigt att skriva den sista meningen, att det är inget speciellt som de behöver tänka på, för det sista jag vill är att människor ska bli osäkra, rädda eller nervösa för hur de ska bete sig. Nu säger jag absolut inte att alla är sånna men som sagt så finns det mycket okunskap och osäkerhet kring ämnet och speciellt om man inte vet så mycket kring ämnet eller inte har någon koppling till det, därför tycker jag att det är viktigt att skriva den meningen.
Jag undrar om det dyker upp några fördomar bara av ett sånt sms? Nä, usch nu känner jag att jag har jättelåga förhoppningar på mänskligheten, men ni kanske förstår mig.

Jag minns inte så mycket om första mötet hos henne, men jag blev behandlad som en helt vanlig människa, en helt vanlig kund, vilket jag blev så himla glad över. Jag tar inte det för givet som ni hör! Nu har jag gått hos henne i ett år ungefär och jag blir bemött med så mycket värme, kärlek och respekt varje gång, vilket gör mig så varm i kroppen. Vi pratar en del om min CP-skada ibland, om min hjärntrötthet osv, men det är inte varje gång. Jag känner att jag blir bemött och välkomnad precis som den jag är, vilket är en underbar känsla. Det som är så härligt också är att hon vet vad hon har att förvänta sig av mig varje gång jag kommer, hon vet om mina svårigheter men hon vet också om vem jag är bortom min CP-skada och ser det, vilket är underbart. Detta kanske låter självklart för er men det är det inte för mig.

Jag kan känna att det blir jobbigt när man ska ut, utanför CP-bubblan, jag gillar det också och jag vet att det är nyttigt, och när jag gör det så utmanar jag mig själv och blir starkare som person, men det kan också vara tufft. Tufft att möta fördomar, att möta okunskap och att möta blickar. Jag tänker inte på min CP-skada som jag har sagt så många gånger nu och det är tackvare min CP-bubbla där alla känner mig och accepterar mig precis som den jag är och då glömmer jag av min CP-skada, jag gör faktiskt det för jag lever bara det liv jag har och det livet vet mina nära och kära att jag har så det är ingeting vi pratar om när vi ses, såklart att vi kan prata om min CP-skada och så ibland men det är inget som vi diskuterar så. Det är liksom så naturligt för mina människor runt mig, jag har liksom alltid varit Alice liksom. Detta är så tacksamt och en underbar känsla att jag har haft den turen.

Men när jag kommer ut ur CP-bubblan så förstår jag att jag är annorlunda, att jag inte är som alla andra osv. Jag jämför mig inte så mycket med andra som man kanske kan tro, vilket är skönt, men det är ändå en jobbig känsla och då blir denna CP-bubblan ännu tydligare, speciellt när man möter blickar.

Jag har märkt att jag pratar rätt så högt, eller jag tänker inte på det själv, men jag märker typ det om jag sitter på ett café eller något och fikar med nån så får jag blickar på mig om jag råkar gå upp i tonläge, haha. Jag tror att det har att göra med min CP-skada att jag pratar högt ibland, varför vet jag inte.

Sen har jag ju talsvårigheter, även om de är ganska lätta så finns de ändå där och det hjälper ju inte till när man pratar om fördomar tyvärr och det kan göra mig så ledsen ibland. Speciellt om jag pratar i telefon med någon okänd då det lätt blir missförstånd och säkert kommer det upp några fördomar om mig. Det är jobbigt att det gör det bara när jag öppnar munnen, om ni förstår vad jag menar.

Därför är det så viktigt för mig att visa upp mitt liv, både här på bloggen men framför allt på Instagram för att spräcka alla dessa fördomar.
Nu kanske ni förstår mer varför jag älskar min underbara CP-bubbla som jag kallar den! :D