Category Archives: Mitt handikapp

Hur ska man börja detta inlägget? Jag kan väll gå rak på sak, det var så här att i söndags kände jag att jag hade ont i vänster foten men jag tänkte inte så mycket på det. Men i måndags hade jag ondare och det var svårt att få in foten i ortosen, men tillslut gick det. Under hela min anhörigdag hade jag ont i foten. Sen på kvällen när mamma åkt hem och jag hade ätit, så satt jag i min säng, min fot hade inte blivit bättre. Då började min fot och mitt ben krampa och spänna och ställa sig rätt ut. Typ samma känsla som 2012 då jag blev inlagd, fast då hade jag inte spänningar i foten. Jag larmade och blev jätteleden. Så hela kvällen satt Robban med mig i mitt rum och jag försökte kämpa mot smärtan. För när jag låg ner, det gick inte – det spände ännu mer då, så jag fick sitta upp. Vid nio kom Malin in till mig och vi försökte hitta en ställning som jag kunde sova i. Det slutade med att jag fick ha hela min puff i sängen, för det kändes bättre att ha mitt ben högt upp. Som tur är finns det nattpersonal som kom in till mig och masserade foten. Den natten larmade jag mycket. Jag sov bara fem timmar den natten.

På morgonen kändes det inte bättre så jag ringde mamma och berättade hur läget var. Och sen kom en personal in till mig och hjälpte mig med min morgonrutin. Tur att jag hade min manuella rullstol på Storås. Grejen är att tillskillnad från förra gången då jag inte kunde böja benet alls så kan jag böja det nu, men så fort jag rör överkroppen eller förflyttar mig så åker det rätt utåt.
Vi ringde vårdcentralen i Angered klockan åtta men de kunde tyvärr inte ta emot mig eftersom jag inte är inskriven i Angered…drygt. Jag satt nere i mitt rum i rulle och tittade på tv hela förmiddagen och mamma ringde runt till Habiliteringen och sjukhus, men Habiliteringen svarade inte. Jag skulle träffa läkaren på RG HAB i tisdags men det var inte förrän klockan två och när man har ont går tiden extra långsamt, så vi avbokade den tiden för att få hjälp snabbare.

Sen kom fysioterapeuften Olle och kollade på mitt ben. Klockan elva bestämde vi oss för att åka upp till akuten på Östra och sitta där och vänta. Även om vi bara får sitta där och vänta så händer det något iallafall tyckte vi.

Så jag och en annan personal som jobbade i tisdags åkte still Östras barnakut och väntade. Mamma var påväg. Men de sa att de kunde tyvärr inte ta emot mig eftersom att de hade 15 årsgräns, jag trodde de hade 18 årsgräs? Så det var lite drygt. I Borås är det 18 årsgräns på barn iallafall.

Iallafall så ringde de runt lite och kollade vart vi skulle vända oss, men de kom inte fram till något. Sen kom mamma och då försökte vi tänka om, om vi skulle sätta oss på vuxenavdelningen på Östra eller sätta oss i Borås. Men både jag och mamma tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma hemma, så vi åkte till Borås. Jag hade inte ätit något under dagen så jag började må illa i bilen. Men mamma köpte några mackor på vägen, så när jag hade fått i mig de mådde jag inte illa längre.

Vi satt där på akuten i ungefär två timmar innan vi fick komma in till ett rum. Väll där inne skickade de bara oss vidare till barn. När vi kom till barnakuten var det kaos, en läkare och superstressade sjuksköterskor så de sa att vi får nog vänta länge…och det fick vi. Vi satt där typ i tre timmar. Som tur var kom morfar med lite mackor och frukt, vilket var snällt. Vi väntade och väntade. Både jag och mamma var jättetrötta och jag hade ont. Klockan typ halv tio frågade mamma sköterskan om hon hade någon aning om hur länge vi skulle få vänta till, hon sa ”snart, nu börjar det lugna ner sig”, liksom halv tio på kvällen. Så vi satt väll där i 20 minuter till, sen fick vi komma in till ett rum där länkaren kom in. Men han sa typ bara att vi skulle höja dosen på min medicin och ta kontakt med habiliteringen, det var det ända han sa. Det hjälpte ingeting mot smärtan jag hade då. Så efter ungefär tio minuter satt vi i bilen på väg hem. Vi satt och väntade och väntade i åtta timmar på akuten (räknar med Östra) också fick vi prata med doktorn i tio minuter också skickar han bara hem oss med högre dos av min medicin.

Vi var hemma halv elva den kvällen. Sen var det skönt att sova efter en anhörigdag i skolan, ont, lite sömn på natten och en dag på akuten!

Tack alla nära och kära för ni undrar hur det går för mig och bryr er! Det värmer! <3

Nästa inlägg kommer handla om min vecka och hur jag mår nu!

Skillnaden mellan Riksgymnasiet och Sandgärdskolan är enorm, det är en hel annan skola. Dels med hur de arbetar med assistenterna, att vi inte har personliga assistenter utan att de jobbar i en grupp och går runt i ettan och jobbar med olika elever på varje lektion. Vi har det så himla kul varje dag, det är så härligt, man skrattar varje dag tillsammans med assistenterna! Skolan blir mycket roligare om man får skratta lite! Det känns liksom inte som att man går på ett vänligt gymnasium! De har samma humor som jag också, det gillar vi! :-) Jag älskar när jag får skratta varje dag.

Nu får jag verkligen den hjälp jag behöver också, (det fick jag innan också såklart, men de som jobbar på RG och HAB vet ju mer om hjälpmedel, fuktionshindrade osv). Jag får den hjälp som jag behöver både i skolan, men också med mitt handikapp eftersom att jag har HAB-tiider inlagt på mitt schema. Habiliteringen hjälper en med att underlätta sin vardag och hjälpa en med sina problem eller vad man behöver hjälp med – det tycker jag är jättebra. Det jag gillade med Sandgärdskolan var att de tog tag i saker direkt, när det var något, och samma sak är det på RG också. Och det är aldrig några problem, de säger bara ”det löser vi”, oavsett om det är små eller stora saker. Mina lärare är också superhärliga och roliga.

Men den största skillnaden med att gå på Riksgymnasiet är att nu blir jag bemött som jag är, jag blir inte ignorerad längre, vilket är så underbart! Jag kan va mig själv! När jag kommer ut i korridoren så hejar alla på mig och frågar hur det är läget, det är så härligt. På skolan hänger alla med alla, ettor som fyror och de i mellan, det är så härligt. Så man hänger t.ex med en fyra eller tvåa på rasten eller sitter tillsammans med någon annan från någon annan klass på RG på lunchen, det är det som gör det så familjärt tror jag – att alla hänger med alla oavsett vilken klass man går i. Det är ju lättare att det blir så när vi är så få som vi är på skolan.

Någon från tvåan och fyran som jag har pratat med några gånger brukar komma fram till mig på rasten och säga ”Tja Alice, hur är läget?” också börjar vi snacka. Det är så härligt!
Som jag har pratat mycket på bloggen om är att jag inte är så bra på att ta kontakt och gå fram till folk i min ålder och börja prata p.g.a delvis min skada- och att folk i min ålder dömer så fort – det var ju därför jag inte hade så många vänner på Sandgärd, men nu känner jag verkligen att jag kan åka fram till några eller någon som sitter tillsammans på rasten och fråga vad de gör och börja snacka – och det är ett väldigt stort steg för mig som jag har tagit. Jag tror det beror på att alla har ett funktionshinder, och de vet att jag har det också, och det är inget konstigt med det! Alla har det på RG. De vet även att jag har svårt med talet men det bryr sig inte om det och de hör ändå vad jag säger, för de är vana, så man behöver inte förklara sig vilket är så skönt. Om jag dreglar så bryr sig ingen sig heller!
Jag hänger och pratar också mycket med min klasskamrat som går i ettan!

En skola där jag kan va jag, jag och min CP!