Jag har börjat att spinna vissa idrottslektioner, det är jätteroligt men jätteroligt. Mina fötter sitter inte riktigt fast, så nu har vi kommit på en lösning att vi sätter runt gummiband runt mina fötter, det funkar jättebra. Det måste vara någon bakom mig också när jag cyklar, annars känner jag mig jätteosäker. Benen får jobba jättemycket, men det är jättebra för resten av kroppen också. En jättebra träningsform om man vill träna hela kroppen. 
Jag är jättestolt över mig själv att jag kan ta bussen själv. För bara något år sedan kunde jag inte det. Bara så som jag gjorde i fredags efter skola, åka hem med taxin och vara hemma lite själv först innan jag går till bussen själv och sen möter jag upp min kompis på stan. Alltså jag tycker att det är så stort framsteg för mig att jag gör det. Det är en sån frihetkänsla också. Om jag inte hade min CP-skada, så tror jag inte att det skulle vara en lika stor grej att börja åka buss själv. Många saker i mitt liv har jag börjat lära mig nu när jag är i tonåren medans andra lärde sig det när de vara små. Men jag brukar tänka, bättre sent än aldrig. I am a fighter!
Nu ska jag trappa ner långsamt ner till en hel medicin frukost, lunch och middag har läkare kommit fram till. Ni som äter medicin vet ju att det inte går att äta som vanligt och sen dra ner på dosen snabbt, man måste minska successivt, annars mår man inte bra. Det blir lätt med en hel alla tre måltiderna. Det är på grund av mitt tal som vi ska minska ner som jag berättade om i mitt förra inlägget när Maria var hos oss. Egentligen hade jag hoppas på att vi fick trappa ner för att min kropp har blivit bättre, men tyvärr inte. Innan jag började äta baclofen som min medicin heter så åt jag inga mediciner alls…det var skönt att slippa, men sen när jag skulle börja helt plötsligt så var det en konstig känsla, ta ett piller till varje måltid vill ju ingen göra. Men man gör ju det av en anledning.
Idag kom Maria från Habiliteringen hit och kollade mina knäortoser. Vi bestämde det redan i mellandagarna att hon skulle komma hit och några gånger framöver, men mina familjemedlemmar har varit sjuka så vi har fått skjuta upp det bara. Men nu äntligen fick vi ihop det. Hon kom hit på eftermiddagen. Vi tittade på var jag kunde ha mina knäortoser och lite så. Sen tipsa hon om några övningar för ryggen som jag behöver till mitt träningspass. När jag låg i min säng för att hon skulle göra en mini CPU- mätning på mig, det brukar hon alltid göra när vi ses för att ha lite koll. Iallafall då så var Elliot med, han tyckte det var spännande när Maria höll på och grejade med mig. Han fick även hjälpa till att hålla ner mitt ben när Maria skulle lyfta det andra benet, så gulligt.
Sen pratade vi även om medicinen, den har hjälpt så jag inte har ont så mycket, men min stelhet har inte blivit bättre. Men nu har jag och mina runt omkring mig börjat märka att mitt tal har blivit sämre, att det är svårare att höra vad jag säger, så vi ska nog inte öka dosen något mer. Men Maria skulle kolla med läkare och så skulle hon höra av sig.
Jag har inte så många vänner i min ålder, bara typ vuxna lite äldre. Det uppskattar jag mycket att jag har de runt omkring mig. Jag har alltid haft svårt att hitta vänner, jag är bättre på att hitta vuxna kompisar, (det är absolut inte något fel med det, jag uppskattar er lika mycket, det vet ni) . Jag är ganska blyg i skolan och tar inte för mig så jättemycket när det gäller att hitta vänner, fast jag skulle vilja ha den egenskapen. Jag är mycket ensam i skolan, jag har inga problem med det, eller något som jag mår dåligt över. Men såklart, det skulle vart roligt. En kompis man kan träffa hemma och i skolan, skratta med och en kompis man kan prata om allt med. Men för mig är det inte så lätt. När jag var mindre hängde jag alltid med de vuxna och trivdes bäst i deras sällskap, det gör jag än idag. Jag tror det beror mycket på mitt handikapp, att de vuxna visste om mitt handikapp och vad jag hade för svårigheter än vad de små barnen visste, som t.ex kunde välta omkull mig hur lätt som helst, utan deras mening.
För ett par årsedan hittade jag en kompis som är lite äldre än mig. Hon heter Sohelia. Vi träffas inte så ofta, så det är lite synd. Vi har fikat några gånger ihop och vi har till och med badat i badhuset. När vi har träffas så har vi märkt att vi gillar typ samma saker, det är nästan lite läskigt. Men nu har vi fått en närmare kontakt, vi chattar mycket på internett. Hon finns alltid där för mig, om ja mår dåligt eller undrar något, så kan jag alltid dra iväg ett meddelande till henne. Det är jag väldigt tacksam över. Det märks värklogen som att hon vill hjälpa mig. Hon accepterar mitt handikapp också, det är väldigt skönt, tycker jag. Hon ger mig så fina kommentarer att jag nästan smälter av värme. Vi ger varandra styrka och glädje. Jag kan lita på henne till 100%. Vi kan både prata seriöst och hjälpa varandra men samtidigt asgarv ihop, det kallar jag vänskap och det har jag aldrig upplevt med en jämngammal kompis innan. Jag är så tacksam och glad att jag får uppleva det nu! Jag hoppas att hon tycker att jag ger samma budskap tillbaka som hon ger till mig.
Önskade bara att vi kunde träffas lite oftare.
Hoppas att du känner som jag!
Tack för att jag får vara din vän och att du stöttar mig i allt! Jag stöttar dig också i allt, det vet du!
Du betyder mycket för mig!
Jag längtar till lovet när jag får hänga med dig igen!
Jag är så glad över mitt liv, ja, över min cp skada också. Om jag hade fått frågan om jag ville ta bort den så skulle jag sagt nej, nu kanske du tänker ”’är hon dum i huvudet eller”, men nej jag ska förklara :). Jag tycker att min cp skada har format mig till den personen jag är idag till något bra, psykiskt. Jag har sagt innan att min cp kommer inte stoppa mig i livet och det tycker jag fortfarande. Jag menar bara att den har förändrat mig till något positivare. Jag tror inte jag hade varit samma person utan min cp skada.
Jag är så himla glad över den familjen och släkten jag har, det kunde inte bli bättre. Framför allt så är de så kärleksfulla och jag känner mig så älskad när jag är med de, och jag kan vara precis som jag är. De är så hjälpsamma, de hjälper en om man behöver hjälp liksom, det är inga problem. Det känns som de inte ser min Cp skada, och det är otroligt skönt. Min släkt har verkligen humor, det tycket jag också är väldigt härligt. Vi skrattar mycket när vi är ihop. När jag är med de och skrattar och bara ungås, så kan jag släppa allting och bara njuta. Vi har så många fina minen tillsammans. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på vilken fantastiks familj och släkt jag har. Jag är verkligen tacksam över att jag är så lycklig lottad. De gör mig starkare och gör min kämparglöd ännu bättre, de får mig att må bra helt enkelt. Om man har haft en dålig vecka i skolan t.ex så gör de mig gladare.
Jag tycker synd om de som inte har det så bra som jag har det. Det är därför man ska vara tacksam över det man har. De betyder så mycket för mig! <3
Till min underbara familj & släkt!
Som ni vet så har jag dålig balans pågrund av min CP-skada. Det är sämre och bättre period till period. Nu har jag inte ramlat så mycket, ingenting alls faktiskt, pappar peppar… Men jag har ramlat jättemånga gånger i mitt liv, speciellt när jag var mindre. Men en period var extra jobbig, det var bara för något år sedan tror jag. Då ramlade jag jättemycket. Det var så illa som kanske en gång om dagen vissa dagar. Jag slog mig inte hårt, men jag ramlade. Det var jättejobbigt för tillslut var jag rädd när jag skulle gå någonstans i hemmet. Jag kom ihåg att jag tänkte varje gång jag skulle gå någon stans att ”hoppas jag inte ramlar nu, ta det lugnt” och när jag kom tillbaka och satte mig ner igen så tänkte jag ”vilken tur att jag inte ramla, vad skönt att jag sitter ner, för nu kan jag inte ramla”. Jag mins det så väl att jag tänkte så och att jag tyckte att det var en väldig jobbig period.
Jag vill ju kunna sätta upp håret, men jag kan bara dra tofsen ett varv runt håret och man behöver minst dra en vanlig tofs två varv. Så min fråga till er är, finns det något hårband som anpassar sig efter hur tjockt delvist tunt något är, alltså att det drar ihop sig hårt när det kommer t.ex i kontakt med hår eller något tunt. Jag skulle bli jätteglad om någon vet om det finns sånna hårband. Hör gärna av dig isåfall. Min dröm går i uppfyllelse då! :)
Kontakt: Kommentera på bloggen eller maila mig på: alice.grimm@yahoo.se
Vanliga hårband!
För ett tag sedan fick jag hem mina nattortoser, jag har sovit med de nästan varje natt. Någon gång sov jag med de hela natten, men jag brukar vakna och få ta av de, men bättre några timmar en inga timmar alls. De här nattortoserna är mycket lättare att ta på en de förra jag hade. Jag får hjälp med det, oftast utav min mamma. Plus att de skaver inte lika mycket som de gamla gjorde.
För ungefär två veckor sedan fick jag mina knäortoser också. Vi visste inte hur de funkade riktigt eftersom att jag inte har haft knäortoser innan, så förra onsdag åkte vi till Maria på Habiliteringen så fick hon ge oss lite information om de och vi provade de. Jag har bara testat de en gång och det var i måndags. Det var väldigt spänt eftersom att de sträcker ut mitt knä, så det kändes lite ovant.
I början av december ska hon komma hem till oss och se vad det är bäst att ha de och lite så. Vi trodde att jag kunde ha de när jag satt vid mitt skrivbord, men det kunde jag inte. För att det var inte bra för mina höfter och min rygg eller vad hon sa. I måndags satt jag i min säng och lutade mig mot min sängavel, för det sa Maria att det var bra. Det ska bli spännande när hon kommer hem till oss också.
Mitt handikapp har format mig till den personen jag är idag, utan mitt handikapp skulle jag inte varit samma person. Jag ger aldrig upp och jag har en vilja av stål. Men för mig betyder att lyckas allting, att lyckas med livet, och det ska jag göra även i denna situationen som jag är i idag, mitt handikapp ska inte få stoppa mig.
Jag har drömmar som alla andra och mitt handikapp ska inte vara ett hinder för mina drömmar. Jag ska ha ett liv precis som alla andra. När jag blir vuxen ska jag ha ett vuxen liv, en fantastisk man som hjälper mig och stöttar mig i allt, barn, villa och ett helt underbart liv. Men framför allt ett lycklig liv, mitt handikapp ska inte stoppa mig. Jag vet att det är lite förtidigt att börja fundera på framtiden, men jag vill ändå fundera, och förmedla mina känslor. Det är spännande att fundera på framtiden. Också vill jag säga till så många som möjligt där ute att ingenting är omöjligt med ett handikapp.
Jag heter Alice och är 21
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.
Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My Way
Tack på förhand!
Allt gott!
Kram Alice
