Här kommer en novell som jag har skrivit i skolan, jag blev klar med den idag. Den handlar om en situation i mitt liv där jag hamnade på sjukhus. Jag brukar oftast skriva om mitt handikapp i mina skoluppsatser, det är för att det är lättare och uttrycka mina känslor då och för att det är roligt tycker jag. (Hoppas jag inte anses vara ett ego nu :))
Hoppas ni gillar den :)
Det var den 11 Januari 2012, min mammas födelsedag. Jag satt i trappan och skrek så att jag darrade i hela kroppen, det gjorde så ont och det var så stelt. Jag kunde inte göra något, inte röra något, jag bara satt där och skrek. Jag ser min mamma komma springandes, hon lyfte upp mig i min säng, jag kunde varken gå eller böja mitt ben. Det tog långt tid innan mina tårar inte rann mera. Allting hände så plötsligt. Den starka mannen i huset bar mig till soffan, jag kände hur alla runt omkring mig var oroliga över hur jag mådde. Nästa sekund såg jag hur alla som jag älskar satt vid bordet och åt tårta utan mig, jag orkade inte. Mitt huvud var fullt av en mening “hur kunde det blir så här?”. Mitt ben gjorde så ont och var så stelt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände hur min familj masserade och lade värme på mitt ben, men inget hjälpte. Varje liten sekund var som en hel timme av smärta. Jag låg där och kämpade mot det onda. Timmarna gick, natten kom, det kanske skulle gå över tills imorgon, vem vet? Den natten var en hackig sömn.
Morgonen kom, miraklet hade inte kommit. Skolan var bara några timmar bort och jag kunde inte ta mig någonstans själv. Från vårdcentralen till akuten blev det. Med mat och rullstol åkte vi upp till akuten. Efter många timmar av väntan, såg jag ett vitt rum med doktorer och folk runt omkring mig. En man med vit rock lyfte upp mig på britsen och försökte vrida och böja på mitt ben, jag skrek och skrek av smärta. Nästa timme låg jag på en brits i ett mörkt rum med en kamera ovanför mig. Det stod män i blåa rockar jämte mig, jag såg upp och inom mitt synfält var inte mamma där. I mina öron lät det “pip pip pip”, sekunden efter var jag i ett vitt kalt rum. En sköterska, det kom några droppar blod från mitt finger i ett rör och så kom tabletten som skulle lindra. Fyra sköterskor stod och höll i mig medans en i vit rock försökte pilla i mig en tablett med ett stort glas fyllt med en vätska. Genom glaset såg jag änden på rummet. Jag sprattlade och led, tillslut var det över och jag kunde slappna av. Smärtan var som en orkan nu. Läkarna var bekymrade av denna situation. Timmarna gick och väntan var olidlig, mina ögon kunde inte hålla sig öppna, men jag kunde inte sluta dem.
Det kändes som en hel vecka innan en sköterska ropade in oss till ett vitt kalt rum med en grå brits. Det sista hon sa innan hon gick var det man inte ville höra, att jag var tvungen att stanna kvar. När hon gick rann mina tårar över mina kinder, jag blev omfamnad av min kära mor som satt brevid mig. Jag hörde plastsandaler släpa in i rummen, när jag tittade upp såg jag ett blått klädesplagg framför mig. Jag blev stucken i fingret ännu en gång, blodet sipprade in i provröret. Jag smakade lite på mina tårar, de smakade salt. Jag tittade ner på min arm, såg ett nummer, ett sjukhusnummer, som betydde att jag var inskriven. Ett klockslag när vi skulle tillbaka och få reda på mina provsvar fick vi. Hissen var långsam och seg när vi åkte ner till sjukhusentrén. Där alla möjliga människor med sjukhus uniformer och vanliga människor sprang. Vi satte oss på en bänk och ljudet av telefonsignaler ringde i mitt huvud massor av gånger, jag hörde mamma berätta samma historia om och om igen om vad som har hänt och att vi får stanna kvar. Vi gick bort från bänken där vi satt in till fiket och fikade.
Benet gjorde fortfarande ont när vi till sist hörde den gnisslande hissen åka upp. Jag la mig på det hårda gråa underlaget med det vita pappret under. Mina ögon var på väg neråt och smärtan i mitt ben var oändlig. Provsvaren visade inget. Rullstolen rullade lugnt mot sjukhusgolvet när vi rullade in i ett rum med två sköterskor, jag la mig i en sjukhussäng. En nål gick rakt in i min hand, ett rött band som luktade sjukhus virades runt min hand så bara tummen var fri. Spärren till sjukhusängen öppnades och en kvinna i blått rullade mig genom dörren. Mamma gick bredvid med min rullstol som jag inte orkade sätta mig i. Vi körde in i ett stort ljust utrymme, vi tryckte på en knapp, dörrarna stängdes och vi åkte ner till en lång, grå och mörk källare. Vita och blåa rockar svischade förbi mig. Jag sneglade ner på mitt röda bandage jag hade på handen med nålen i som inte var så bekvämt.
Dörren öppnades och en annan sjuksköterska tog emot oss med värme. Framför mig var gröna och färgglada väggar med djur och barnböcker, jag visste direkt var jag hade kommit. Jag reste mig, satte mig, det gjorde ont. En tjej körde mig, mamma gick bredvid mig. Vi kom in till ett rum med en sjukhussäng, en tv, enkelsäng som skulle bli vårt. Klockan var sent efter denna långa dag. Jag låste bromsarna på min rullstol framför ett bord. Mitt emot satt mamma med varsin macka. Vi satt vi i ett gemensamt rum på sjukhuset och åt. Hjulen rullade långsamt och tyst igenom den mörka korridoren mot vårt rum, magen var hyfsat mätt. Jag tittade på min mamma i min sjukhussäng där hon låg i sin säng, vi tog varandras händer, en vattendroppe föll över min kind innan vi somnade.
Dagen därpå kom min läkare och titade på mig, hon rynkade lite på pannan av min situation hon med. Dagarna gick, det blev inte bättre. Ett rum, ritsaker, pussel, spel och barn. Min sysselsättning när vi inte satt på rummet och gjorde våra ögon fyrkantiga. Mediciner och olika kontroller och verktyg kom och gick ut och in från mitt rum dagarna i ända. De jag älskade kom och gav mig allt jag ville ha, stöd och kärlek. Utan de hade jag inte orkat. Tre nätter av sjukhusmiljö innan jag fick se mitt hem, på min arm satt fortfarande det obekväma sjukhusnummret. I två veckors tid körde vi samma väg som vi gjorde första dagen när vi inte visste vad som skulle hända. Dagarna såg ut precis som de första, bara att jag fick slutna min ögon hemma i min säng. Efter två veckor klippte äntligen min doktor bort mitt band runt min smala handled och jag var fri. Jag var fortfarande fast i stolen som rullade på hjul och benet upp i skyn, men sjukhusmiljön var borta ur mitt synfält.
Jag har aldrig upplevt den vänskapen som när jag hälsade på mina klasskompisar i skolan. Det första jag såg när vi körde in på parkeringen i Sandared var tjugofem personen som stod precis på kanten till det röda sträcket. Jag blev omfamnad i en klunga av människor som undrade. Jag fick vara med och lyssna för första gången på två veckor och lära mig saker. En medicin, baklofen som jag fick äta varje dag fick jag. Oklart om jag skulle kunna gå mer i mitt liv. Den helgen blev den gladaste helgen på länge, en sån lättnad, jag ställde ner benet och gick. Inte mera rullstolsbunden. Frågan var “var det medicinen?” ”Skulle spänningarna släppt om inte jag tagit medicinen?”, många frågor blev det, men svaret på de frågorna var svåra, helt enkelt omöjliga.
Habiliteringen var nästa steg, det skakade bara på huvudet och undrade hur detta kunde ske. Detta var unikt tydligen, för jag hade bara fått det, de hade inget svar på min fråga. Skulle man bara rycka på axlarna nu då, och hoppas på att det inte skulle hända igen? Och vad skulle man göra om det hände igen? Vem vet, stelheten kanske tog över den dagen, där kroppen inte orkade längre att kämpa emot stelheten som jag haft till och från just det året, och så reagerade kroppen så här istället. Ingen kommer få veta, men en sak är säkert, att jag nu kan gå och att jag får ta tre piller varje dag. Bättre att försöka göra saken bättre med runda vita äckliga muskelavslappnande, än att sitta ner dagarna i ända och hålla på med en joystick och tut tut för att ta sig framåt i en klumpig sits. Rullstol, slutsatsen folk tar, hon kan inte gå, jo det kan jag faktiskt, det är bara mitt hjälpmedel. Bättre ett hjälpmedel med en joystick än att höra ens sina egna fotsteg under en knarrande tröskel genom en dörr som leder till livet.
