Category Archives: Mitt handikapp

Idag kom Maria från Habiliteringen hit och kollade mina knäortoser. Vi bestämde det redan i mellandagarna att hon skulle komma hit och några gånger framöver, men mina familjemedlemmar har varit sjuka så vi har fått skjuta upp det bara. Men nu äntligen fick vi ihop det. Hon kom hit på eftermiddagen. Vi tittade på var jag kunde ha mina knäortoser och lite så. Sen tipsa hon om några övningar för ryggen som jag behöver till mitt träningspass. När jag låg i min säng för att hon skulle göra en mini CPU- mätning på mig, det brukar hon alltid göra när vi ses för att ha lite koll. Iallafall då så var Elliot med, han tyckte det var spännande när Maria höll på och grejade med mig. Han fick även hjälpa till att hålla ner mitt ben när Maria skulle lyfta det andra benet, så gulligt.

Sen pratade vi även om medicinen, den har hjälpt så jag inte har ont så mycket, men min stelhet har inte blivit bättre. Men nu har jag och mina runt omkring mig börjat märka att mitt tal har blivit sämre, att det är svårare att höra vad jag säger, så vi ska nog inte öka dosen något mer. Men Maria skulle kolla med läkare och så skulle hon höra av sig.

Jag har inte så många vänner i min ålder, bara typ vuxna lite äldre. Det uppskattar jag mycket att jag har de runt omkring mig. Jag har alltid haft svårt att hitta vänner, jag är bättre på att hitta vuxna kompisar, (det är absolut inte något fel med det, jag uppskattar er lika mycket, det vet ni) . Jag är ganska blyg i skolan och tar inte för mig så jättemycket när det gäller att hitta vänner, fast jag skulle vilja ha den egenskapen. Jag är mycket ensam i skolan, jag har inga problem med det, eller något som jag mår dåligt över. Men såklart, det skulle vart roligt. En kompis man kan träffa hemma och i skolan, skratta med och en kompis man kan prata om allt med. Men för mig är det inte så lätt. När jag var mindre hängde jag alltid med de vuxna och trivdes bäst i deras sällskap, det gör jag än idag. Jag tror det beror mycket på mitt handikapp, att de vuxna visste om mitt handikapp och vad jag hade för svårigheter än vad de små barnen visste, som t.ex kunde välta omkull mig hur lätt som helst, utan deras mening.

För ett par årsedan hittade jag en kompis som är lite äldre än mig. Hon heter Sohelia. Vi träffas inte så ofta, så det är lite synd. Vi har fikat några gånger ihop och vi har till och med badat i badhuset. När vi har träffas så har vi märkt att vi gillar typ samma saker, det är nästan lite läskigt. Men nu har vi fått en närmare kontakt, vi chattar mycket på internett. Hon finns alltid där för mig, om ja mår dåligt eller undrar något, så kan jag alltid dra iväg ett meddelande till henne. Det är jag väldigt tacksam över. Det märks värklogen som att hon vill hjälpa mig.   Hon accepterar mitt handikapp också, det är väldigt skönt, tycker jag. Hon ger mig så fina kommentarer att jag nästan smälter av värme. Vi ger varandra styrka och glädje. Jag kan lita på henne till 100%. Vi kan både prata seriöst och hjälpa varandra men samtidigt asgarv ihop, det kallar jag vänskap och det har jag aldrig upplevt med en jämngammal kompis innan. Jag är så tacksam och glad att jag får uppleva det nu! Jag hoppas att hon tycker att jag ger samma budskap tillbaka som hon ger till mig.
Önskade bara att vi kunde träffas lite oftare.

Hoppas att du känner som jag!

Tack för att jag får vara din vän och att du stöttar mig i allt! Jag stöttar  dig också i allt, det vet du!
Du betyder mycket för mig!

Jag längtar till lovet när jag får hänga med dig igen!

Som ni vet så har jag dålig balans pågrund av min CP-skada. Det är sämre och bättre period till period. Nu har jag inte ramlat så mycket, ingenting alls faktiskt,  pappar peppar… Men jag har ramlat jättemånga gånger i mitt liv, speciellt när jag var mindre. Men en period var extra jobbig, det var bara för något år sedan tror jag. Då ramlade jag jättemycket. Det var så illa som kanske en gång om dagen vissa dagar. Jag slog mig inte hårt, men jag ramlade. Det var jättejobbigt för tillslut var jag rädd när jag skulle gå någonstans i hemmet. Jag kom ihåg att jag tänkte varje gång jag skulle gå någon stans att ”hoppas jag inte ramlar nu, ta det lugnt” och när jag kom tillbaka och satte mig ner igen så tänkte jag ”vilken tur att jag inte ramla, vad skönt att jag sitter ner, för nu kan jag inte ramla”. Jag mins det så väl att jag tänkte så och att jag tyckte att det var en väldig jobbig period.